What about a new start?

Otroligt! Fick igång bloggen efter att jag tagit bort den, känner mig lite teknisk...

Hur som helst, det har gått ett år sen sist. Hela det året har varit intensiv behandling.
Jag fick i augusti lov att börja skolan(inte för alla enheter men mamma å pappa slogs om att jag skulle få känna vad jag längtade till).
Alla väntade bara på att jag skulle rasa ihop, och det gjorde jag, efter 6 dagar...

Jag var i ett fruktansvärt skick, vägrade allt. Jag lades in på sluten tvångsvård. Jag hade ligg/trycksår över hela kroppen som vägrade läka, ett hjärta som närsomhelst kunde stanna.
Efter månader sa mamma till mig att om jag inte vill komma tillbaka, ger hon upp nu. Peach stog på spel. Jag fattade att dog jag, dog hon.

Det var då jag för första gången på evigheter vickade lite på tårna för att ta mig upp. 
Men när jag väl öppnat ögonen så lite, bara för att kisa mot världen, fick jag panik!

Den var stor, ångestfylld , kall.

Jag fick inte gå. kunde inte göra någonting, hade ohanterlig ångest, eller var så borta av alla mediciner att jag var näst intill okontaktbar. Jag insåg sakta att detta liv inte var någonting värt. 
Jag slet,jag kämpade, jag tappade hoppet, jag grät å skrek hela tiden. Men jag gav inte upp! Jag levde under tvångspapper å ständig övervakning, å bra var väl det! Annars hade det aldrig gått.

Men i å med att jag inte gav upp,fortsatte min vandring, så kom jag sakta framåt. Men ingen varken trodde eller litade på att jag skulle klara det, jag hade varit å var för svårt sjuk. Dom sa "kroniker".
Jag fick tillslut börja gå själv, följa med ut i luften. Efter ännu längre tid fick jag komma hem en natt.

I å med ju mer saker som kom tillbaka, väldigt små å för andra självklarheter, kände jag mer å mer styrka.
Plötsligt började jag gestikulera igen...
Å den 16:de december sjöng jag balladen om briggen bluebird av Taube för hela avdelningen!

den 15 februari flyttade jag hem, gick över till öppen vården å började jobba med min självbild.
Den 19 mars skrevs mitt LPT av. 

Jag slet med olika redskap som min behandlare slängde på mig, letade bättre ideal.
Nu, idag, går jag en dag i veckan i skolan, stockholms estetiska  å rider lite då och då.
Inte på min lilla Peach som tyvärr fortfarade(kanske för evigt) är oridbar pga skadan.

Jag börjar trivas i mig själv, är glad och öppen igen. Jag känner inte att jag har något ideal-må låta konstigt, men jag kan inte säga att jag vill se ut som någon speciell.

Jag återvänder, mot allas diagnoser å fastställningar.
Jag är så mycket friskare  än vad jag någonsin varit.

Så tack! Tack ni som stödde mig, ni få som trodde på mig!
Är er evigt tacksam. Å Peach å mamma, jag har mitt liv att tacka er för:)

Så ni som har samma problematik som jag har haft, jag vill hjälpa er! För det GÅR att komma ut ur det, vad alla andra än säger!

VI KAN!

Saga


Kommentarer
Postat av: deds

saga..

du är bäst! <3

2010-04-10 @ 18:40:21
URL: http://motmitten.blogg.se/
Postat av: evelina

duärbästbästbäst <3<3<3

2010-04-10 @ 21:38:11
URL: http://eveelinabohlin.blogg.se/
Postat av: Louise

Sv: Hhahaha I remember!



Men varför rider du inte mer?

Är det för det som hände med pech, eller för att du är sjuk!?



Eller vad händer?



Pusss kraaaam vännen <3

Ha det bäst du meeeeed <3

2010-04-11 @ 12:16:19
URL: http://tsclouise.blogg.se/cicornia
Postat av: Sandra R

Fan va grym du är Saga! We knew it all along! :D<3

2010-04-13 @ 10:14:30
Postat av: maja,

Och vi är såå glada över att ha dig i skolan! <3

2010-05-06 @ 22:38:44
URL: http://mellamomaja.blogg.se/
Postat av: Heddi

GUD VILKEN TJEJ! Ser upp till dig mycket, att har stigit från sådär lågt till dig själv igen! verkligen!..

2010-06-17 @ 23:19:19
URL: http://heeddi.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0