Stormvarning

Låt oss börja såhär.
Saga, Ta dig samman!

Imorgon börjar mitt första jullov på flera år. Jag borde vara glad, sprudlande, förväntansfull!
Jag borde vara full utav julkänsla, familjär kärlek å doften utav nygräddade lussebullar å pepparkakor borde trängas om plats i mina lungor å sinnen.
Men nej.
Det ända som trängs i mig är ångest å hysteriska hjärnceller.

Tvångsmässiga leenden, påtvingad känsla av gemenskap, vidrig mat på borden, julklapps-hysteri...
Det finns med andra ord ganska många orsaker till att tycka att julen i sig är outhärdligt besvärlig.
Jullovet i sig beror på att jag känner att jag inte har någonstans att gå, bara tomt.
Jag ser självklart fram emot långa härliga dagar med min älskade. Jo, det gör jag. Men jag...
Hm...Det saknas ändå något. Vardag. Jag känner mig så paradoxal. Jag vill vara ensam, men ändå ha närhet. Drivkraft/motstånd? Jo du, den har jag lärt mig.

Kanske en planering skulle sitta, för lovet. Mycket möten, stall, mellandagsrea... Jag borde överleva.
På tal om överlevnad borde jag skona mina kära sittben å gå å lägga mig.

Sov gott alla tomtar, knytt, rumpnissar å dammtrusslor  så ses vi imorgon dag.


-Sagoli

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0