Jävligt messigt äckligt stressigt å absolut inte dressigt
NÄ, du gissade rätt. Allt känns väldigt jobbigt. Ett virrvarr av procentuella förändringar, metamorfa, parlamentarism, renskrivningar, tankar å död...
Att hoppa in i gymnasiet från en lek-skolas åttonde klass är inget jag rekomenderar. Jag kan å förstår, det är inte det som är problemet, utan orken att hålla tempot. För DET är HÖGT!
Å däremellan finns inte tid att gå ut å låsa in sig å böla. Jag måste lägga mig själv åt sidan. Men det syns ju utåt, mitt gömda inre... Jag är så glad att jag har massor av vänner här på STEG som stöttar å tröstar, men det går inte att sätta sig in i situationen när jag inte vill tala om allt det handlar om. Å jag vill aldrig mer prata med någon idiotisk partisk psykolog.
Men allt detta betyder inte att jag saknar det förflutna, ALDRIG sjukhus igen. Å det betyder inte heller att jag vill dra ner på tempot, nej, jag vill inte vara sär...
Det är jag som måste ändra på mig.
Du var den kloka utav alla. När jag satt och bråkade med H så var du den som kom med råd och gav med dej ett sån härligt lugn över stället. Hör du att det är dej jag pratar om? en brud med egen stil och som kör sin egen väg.
Jag tror du måste skita i hur länge du har vart nere i sjukdomen utan inse med hela hjärtat att läget är oacceptabelt. Tänk att allt börja krångla förra veckan eller för en månad sen för "då har de ju trots allt inte gått så lång tid". Bättre sent än aldrig ellerhur?!? bara man vill riktigt jävla hårt och använder viljan till att känna djupt inne i hjärtat, vad som som rätt. för det vet man. När man känner den känslan, som man ibland måste tvinga fram och låtsas först känna, ja sen är din resa tbx påbörjad. och den kommer saga! kanske idag?!!!!!just nu!? änvänd dej av alla fina människor runt dej som bara vill dej väl och även fast vi inte brukar prata längre, så finns jag här för dej hela tiden. skriv när du vill saga! tillsammans klarar man allt
<3
<3!!!!!!!!!!
