Är inte världen hård så säg..?

Idag reste Puh till götet för att sen resa vidare till yttre världen för ett års jobb... Tårar-snörvel-snyft...
Jag vinkade av henne, och det var jobbigt att gå därifrån själv ska jag säga er. Det var på nöd och näppe att jag inte skickade ett sms till henne om att hon hoppat på fel tåg och måste ögonaböj åka tillbaka och ta mig i sin famn.
Men jag gjorde inget. Ingenting.

Jag gick vidare, hade ingen lust till någonting. Kikade i biblioteket efter något att läsa. Fann ingenting.
Eller fann. Nog fanns det. Men koncentrationen rymde.
Den tog ett annat tåg.

Jag måste få motivation. Hitta en anledning till att även jag ska hoppa på tåget. Lämna perongen. Det som varit min trygghet i så oändligt många år. Jag är alltid kvar, vinkar av och önskar lycka till i framtiden, skicka ett vykort, typ.
Athena ska hjälpa mig. Knuffa när jag tvekar, liksom.

Men Puhs avresa är inte det enda som svider i mina sår.
Mina tänder börjar ge vika. Vicka.

Den största skräcken.
 Inte att förlora allt hår -det har jag gjort. Gör.
Inte att mista förmågan att bli mor -det har jag gjort.
Inte att min kropp ska sluta fungera -det har den gjort.

Nu. Tänderna säger upp sin arbetsplats.

Vem har inte haft mardrömmar om hur man lyfter handen mot munnen och känner hur tänderna vittrar sönder och faller ut som kulorna ur en godismaskin? Skrammel skrammel pling!
Men att vakna på morgonen och känna värken och peta på tandraderna och känna hur dom gör en liten rörelse. Bita ihop och känna hur dom rör sig. Peta på dom en och en och känna hur dom faktiskt ändrar ställning.

Separationsångest. Pure separationångest.

Lämna mig inte. Snälla.


-S