Jag skrek.
Bad högre makter om att döda mig. Slogs som en vilde mot tankarna och känslorna. Golvades. Reste mig. Föll. Men gav inte upp.
Ett par timmar senare, plingade mobilen.
Ett missat samtal.

Jag ringde. Det var pappa. "Jo, alltså jag tänkte bara säga att jag är påväg hem nu, en sväng bara men..."
Hjärtat slog tio volter. Så plötsligt. Underbara känsla.
Jag blev så glad. Det hela blev så vackert.
Min fina pappa. Min fina familj.

Jag känner att jag ska kämpa. På riktigt. Jag vill orka. Jag vill känna glädje.
Åtminstone nu. Och jag tänker ta vara på läget. Nu.

Jag vet inte varför, och tänker inte heller spekulera.
Bara försöka leva, överleva, dag efter dag.