Vill skjuta mig själv i skallen.
Spränga kraniumet i tusen bitar.
Krossa varje hjärncell och mixa till puré.

Jag blir så förbannad på mig själv. För att jag misslyckas med dom simplaste av vardags sysslor.
Simpelt.
Vad fan är egentligen simpelt längre...

Det skulle vara skönt att få plocka av huvudet en stund. Sova känslolöst och stilla.
Nu somnar jag ständigt varje natt i ångest. Samtidigt skriker kroppen i smärta. Inre köttsår gapar öppna och kylan svider i varje lem. Och tankarna skriker. I en örondövande falsett.

Men vad är det jag ber om då?
Inte hjälp. Den finns, men jag tar den inte. Inte tröst. Den ges, men jag tar den inte. Inte tystnad. Den dödar mig.

Men ro. Frid.

Frid får man i graven.

Graven når du vid döden.