Det är som att stapla disk utan en tanke på att diska. Eller bädda med gamla lakan. Ganska äckligt.

Det är märkligt hur tankar, minnen och associationer kan flyga och fara.
Förra året, vid denna tidpunkt, gick jag i skolan, sprang i tunnelbanorna, svor över SL och levde i teatersalarna, läste duktigt i skolan och galopperade i yrsnön. 
Året innan det, satt jag på sjukhuset och stred för att jag skulle få permission över julaftonskvällen, trots tvångsvården. Kände frustration som inte fick visas.
Nu, sitter jag här, hemma, i ångest och strid. Tvångsvården är annorlunda. Det är ingen vård. Jag kämpar för att få fira jul, för att inte stanna klockan innan jul. För att jag har bestämt mig, för jul.

Men jag är lite rädd (höh, ok,no kidding-jag är skit-skraj!!) för vad händer sen..? Efter jul..?
Nu har jag fått ett mål, men jag vet inte om det håller. För stunden, jo, men sen..? Jag har siffror, på pappret, konkret i verkligheten. Min kropp är i ett bedrövligt skick. Jag vet att den skulle behöva läggas in.
Den, men inte jag.
Jag
vill inte. Jag vågar inte. Jag är skit-skraj!!
Men Den , kroppen, maskinen, det konkreta, behöver det.

Men nu har Jag inte tid. Jag måste hinna fira jul. Jag skjuter undan det, Jag sopar under mattan. Jag tar hand om Den sen, någon gång, kanske. Om Jag vågar.
Den är väldigt arg på Jag. Den tycker att Jag är egoistisk.

Dom har glömt att det heter vi.
Vi är fler.


Kommentarer
Postat av: Lisa

Åh Saga, det gör mig så ledsen att inse att du befinner dig på samma botten som jag. I samma skick, i samma skit. Önskar jag kunde göra nåt för dig när jag nu inte lyckas göra nåt för mig själv...



Men jag kan cyber-skicka en massa massa varma kramar från Uppsala till dig i kylan. och det gör jag! De varmaste jag har!

2011-12-14 @ 16:51:50

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0