I ögonen på en sjukdom.

Minnesutdrag 2:

Uppsynen av henne fick mig att må illa. Hon såg så plågad ut. Hennes ångest lyste igenom skinnet likt neon. Inte ens hennes nittäckta jacka, stålhättekängorna eller den spretiga tuppkammen kunde gömma det, självhatet. Igenom hålen i byxorna såg jag dom blåmärkta knäna. Beniga och ådriga. Men jag visste inte då att hon inte kunde se det.
Aldrig.
Känna, men aldrig se.
Hennes ansikte var insjunket av stress, aptitlöshet och ensamhet. Håret luktade av gammal hårspray och rök, långa vägar.
Hon var tragisk. Och ändå var hon allt jag ville ha.
Jag var så äklad, så avundsjuk. Jag skulle kunna gett min själ för henne.
"När jag blir stor, ska jag bli som hon. Till varje pris."

Det var mitt livs första möte med en punkare på plattan. Jag var kring 5 år, tror jag.
Jag minns henne så tydligt. Hon blev min äcklade förebild, omedvetet, kanske. Jag svor att "när jag blir stor, då ska jag också bli smal."
10 år senare stog jag där. Plattan. Spottade torra låskor, blängde på fjortisar och frös i mina trasiga kläder. Genom skyltfönstret till sergelsbageriet tittade jag på tanter med kanelbullar och prinsesstårtbitar, smuttandes på kaffe. Alltid lämna sista biten, för att visa att dom hade råd. Ibland såg jag mig själv, speglas från glaset. Men jag undvek inkeln, äcklades.
Dofterna från kicks öppna dörrar blandades med lökiga hamburgare från burger king och tobak.
"Sluta andas" tänkte jag, livrädd för att fettet skulle smyga sig in i lungorna ut i kroppen.
Jag lämnade platsen.
Ett barn gick förbi med sin mamma. Hon såg länge på mig, flickan. Jag gick förbi.
"Mamma, en sån som hon vill jag bli när jag blir stor!".
Nej, lilla flicka, bli inte som jag när du blir stor. Välj frihet.
Vi gick åt varsit håll, jag och flickan med sin mor.

Jag undrar vart hon gick. Jag undrar var hon är idag.

-S


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0