Igår...
Jag svävade på moln. Jag hade upplevt, blivit påmind om varför jag finns idag, varför jag fortfarande reser mig upp från sängen, varför jag ens andas.
Peach.
Hon bjöd mig på en så strålande härlig uteritt i september solen. Den svaga värmen som mötte ansiktet genom dom eldiga löven. Hovarna som dundrade fram över sommarens kvarblivna gröna gräs.
Och hur vi på hemvägen stannade till och pallade äpplen. Jag ner i fickan och hon rakt i mun.
Sen skrattade nog både hon och jag när vi insåg hur det måste sett ut.... Jag levde. Vi levde.

Men kvällen kommer alltid. Alltid.
Mörkret stal min lycka, krossade den i sin fula trämortel och lät den slukas av ett illaluktande avlopp.
Jag somnade med den äckliga känslan av att nästa dag vakna med den.

Och idag...
Jag är arg. Jag är ledsen. Jag är sur.
Att gråta tjänar inte till. Gör ingen lyckligare.
Jag hade en plan. En plan att genomföra.
Tyvärr tenderar mina plan till att störta. Jag lyckas aldrig med vingarna.

Men på marken försöker jag göra "första hjälpen" på passagerarna. Dom trasiga skärvorna av känslan från igår.
Men det är lönlöst.
Många bitar saknas. Och jag skär läppnarna blodiga på de som finns kvar. Och det svider ännu mer.

Jag vill ha en ask. En ask att samla viktiga saker i. Och då menar jag inte saker som saker. Utan dom finaste och mest underbara, som inte för allt i världen får glömmas.
Känslor. Dofter. Tankar.

Men det är väl så... Känslor och tankar är som vågor. Dom kommer i en hej-dundrande fart mot stranden, sveper om sanden. Men bara för ett ögonblick. Sen drar dom tillbaka, ut på havet.
Och du kan inte fånga vågor.