Anno 2011. Del 2.

Augusti
Börjat på SCÄ. Fått min(på riktigt) bäst kontakt någonsin inom vården. Som jag tyvärr sumpad big time. Även skolan drar igång igen. Ångesten är något enorm för att återvända dit. Typ i stil med "shit-dom-kommer-tycka-jag-blivit-jätte-fet" även om faktumet att viktraset sen vi sågs sist var enormt. En känsla räcker för mord, ni vet.


September
Ok. Jag medger. Nu skiter sig plugget. Jag sjukskrivs. Livet går rakt utför. Dom på SCÄ gnabbar om att om jag inte vänder det här nu vägrar dom hjälpa mig med annat än slutenvården. Jag "Ja-Jaar" bort det och kommer undan igen. Tegelväggen närmar sig. Och jag har brutit av spaken till nödbromsen.
  
Oktober
Ultimatumet kommer. Slutenvård eller inget alls. Jag gick hem. Skamsen. Tom. Besviken. Lättad. Nej, det var sjukdomen som blev lättad. Lämnad igen. Själv var jag ett avgrundsvrål utan dess like. Mitt i mörkret. Jag lade mina timmar i dagar på försöks-kreativitet, för att gömma det värdelösa mig jag kände. Å juste! Vi adopterade en liten (läs: enorm, glupsk och okastrerad) svart panter också. Bagheera.


November
Kastas mellan känslan av att vara världens sämsta levande död och tanken på att avsluta första ordet. Tills en man kom över haven, över världen, hem. Pappan från dom sju haven. Han gav mig pepp. Tände en eld av allt gammalt bråte på gården. En brand som inte slocknade förän efter 24 h och en tunna vatten senare.


December
Ångesten högtid. Men jag fick en morot. En resa väntade. Jag var utpumpad, trasig och lite peppad. Fan nu skulle det göras. Ett kraftryck. Jag spenderade dagar i ensamheten med ångesten som konstant bråkmakare. Ibland, ganska ofta, vann den, men ibland, ganska sällan, men väl älskade ögonblick, vann jag. Och julen kom. Jag bäddade skallen i vakkuum hos mormor å lät henne mata mig med gurka och rödbetor, insåg att yogis choko-te smakade precis som varm choklad och att jag, efter att läst lappen på hälften av julklapparna insåg att det stog iloista joulua(god jul) och inte Hoista Joulua. Likheten är slående. Och jag tror att jag fick en gnutta liv inslaget i extremt glittrigt papper.


Kontentan: 2011= fullkomligt värdelöst och tyvärr vidrigt dyrt och inte ens ett jävla kvitto fick jag. Men, det kändes ju som om ordet "peppad" blev ganska återkommande ju närmare slutet vi kom?

So. Pepp it is.


Kommentarer
Postat av: Milla

Fortsätt med peppandet vännen.

Jag vet ingen som ha kämpa som du, så de kan du nog vara jävlit stolt över!

Så fortsätt kämpa även då de e jobbigt så kommer 2012 nog bli bättre, tro på det! :)

kramar från andra sidan sjön!

2012-01-02 @ 16:20:01
Postat av: Saga

Milla:



Skulle säga att du inte kan ha mött många kämpar. Men jag låter bli då det känns lite drygt..;) Saknar dig, och kramar tillbaka!!

2012-01-02 @ 19:49:20
URL: http://skavsnigels.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0