Min bästaste medicin är smaksatt med persika och kan ha en lätt biverkning som träningsvärk.

Att vakna och känna att en helst gömmer sig i alla världens största sunk-gråa mjukisplagg och när inte ens katten får titta på en är en känsla som ligger bland dom lägsta i rang. Och imorse var en dagsstart av den rangen.
Jag hade bestämt något om att rida Persikan och tyckte att det minsta bra jag kunde göra var ju att hålla vid den bestämelsen.
Sagt och gjort.
Jag drog på mig ridbyxorna som jag inte använt sen december för att inse att ja, dom är fortfarande fasansfullt stora.
Jag kommer på mig själv med att bli lättad och lite glad."Åh-vad-skönt-det-betyder-ju-att..." 
Sen, kort därpå, blir jag förbannad på mig själv för min reaktion.
Varför ska mitt humör regleras beroende på storleken av dagens byxor?
...
Jag blev lite mer bitter, trampade ner i stallskorna och stövlade vidare med min tuffa ifrågasättning och sket i sickness-världens automatproducerade tankar för en busfylld knas-ritt i sällskap av Linnéa och Minja. Och icke att förglömma den oförglömlige Persikan.

Dagen gjord och humöret på topp. All creds och tacksägelserna till alla involverade och deltagande.

Ett trasigt tomrum fyllt av skräp.

Väggar. Dom ser ner på mig. Har sett länge.
Alltid iaktagen. Inget sker i smyg. Ändå går jag på tå.

Dom är blommiga.
En och annan rand.
Fulla med små hål var en gång ett häftstift trängt igenom. Den i sin tur trädd genom bilden av en veckotidnings hingst. Då talar vi häst.
Och texten. Bokstäverna i taket. Dom som var meningen att forma en barndomshjälte på en svart häst. Ett fnitter vaknar när jag minns den moderliga reaktionen.
Dom är fulla av spår. Av år. Sår.

Och fläckar. Fläckarna. Avskalad tapet. Nagelspåren. Gropar efter slagen. Efter flytande näring. Krigens spår.

Jag försöker alltid gömma dom. Väggarna.
Tavlor bilder foton LP:skivor kläder .
Men där bakom står dom. Kvar. Alltid. Ser igenom. Påminner.
Hon sa en gång att det var som ett museeum. Rummet. Som en dokumentation på ett liv.

Liv.

Det är märkligt att det är just det motsatta jag känner varje gång jag passerar tröskeln in. Jag dör lite mer varje gång. Minnena skär som knivar.

Så somnar jag igen.
Lämnar rummet. För en timme. Från mardröm till mardröm.

Väck mig.


Rapporterar att stormen viner ännu kl 02:20 lördagen den 14/1. Upprepar 02:20 lördagen den 14/1.

Denna konstanta sömnlöshet.

Hatar det. Att bara ligga här. Vänta på gryningen. Vänta på den magiska timmen när en uppstigning är tillåten.
Och tankarna gör sin spökrunda.
"Latmask, du skulle kunna gå upp, skita i vad alla andra säger och träna."

Öh. Nej. Med all respekt för dessa ätstörda vrickade impulser, men någonstans går gränser för vad kroppen klarar utan bråd död. Min är nådd.Måste för allt i världen vila.

Men JÄVLA SÖMN-HELVETE!


Och ingen natt-pepp.
Ingenting.


Anno 2011. Del 2.

Augusti
Börjat på SCÄ. Fått min(på riktigt) bäst kontakt någonsin inom vården. Som jag tyvärr sumpad big time. Även skolan drar igång igen. Ångesten är något enorm för att återvända dit. Typ i stil med "shit-dom-kommer-tycka-jag-blivit-jätte-fet" även om faktumet att viktraset sen vi sågs sist var enormt. En känsla räcker för mord, ni vet.


September
Ok. Jag medger. Nu skiter sig plugget. Jag sjukskrivs. Livet går rakt utför. Dom på SCÄ gnabbar om att om jag inte vänder det här nu vägrar dom hjälpa mig med annat än slutenvården. Jag "Ja-Jaar" bort det och kommer undan igen. Tegelväggen närmar sig. Och jag har brutit av spaken till nödbromsen.
  
Oktober
Ultimatumet kommer. Slutenvård eller inget alls. Jag gick hem. Skamsen. Tom. Besviken. Lättad. Nej, det var sjukdomen som blev lättad. Lämnad igen. Själv var jag ett avgrundsvrål utan dess like. Mitt i mörkret. Jag lade mina timmar i dagar på försöks-kreativitet, för att gömma det värdelösa mig jag kände. Å juste! Vi adopterade en liten (läs: enorm, glupsk och okastrerad) svart panter också. Bagheera.


November
Kastas mellan känslan av att vara världens sämsta levande död och tanken på att avsluta första ordet. Tills en man kom över haven, över världen, hem. Pappan från dom sju haven. Han gav mig pepp. Tände en eld av allt gammalt bråte på gården. En brand som inte slocknade förän efter 24 h och en tunna vatten senare.


December
Ångesten högtid. Men jag fick en morot. En resa väntade. Jag var utpumpad, trasig och lite peppad. Fan nu skulle det göras. Ett kraftryck. Jag spenderade dagar i ensamheten med ångesten som konstant bråkmakare. Ibland, ganska ofta, vann den, men ibland, ganska sällan, men väl älskade ögonblick, vann jag. Och julen kom. Jag bäddade skallen i vakkuum hos mormor å lät henne mata mig med gurka och rödbetor, insåg att yogis choko-te smakade precis som varm choklad och att jag, efter att läst lappen på hälften av julklapparna insåg att det stog iloista joulua(god jul) och inte Hoista Joulua. Likheten är slående. Och jag tror att jag fick en gnutta liv inslaget i extremt glittrigt papper.


Kontentan: 2011= fullkomligt värdelöst och tyvärr vidrigt dyrt och inte ens ett jävla kvitto fick jag. Men, det kändes ju som om ordet "peppad" blev ganska återkommande ju närmare slutet vi kom?

So. Pepp it is.


Anno 2011. Del 1

Oj jösses. Hade glömt.
Vi ska visst byta år nu.

Kanske ska. Borde. Äh vad fan, vi kör en årssummering! 

2011

Januari
Gick i ettan, andra gången, andra terminen, på andra sidan stan. Livet med tankarna och äs var ett fucked up mess. Och min älskade Maja lämnade världen...



Februari
Fruktansvärt depprimerad. Allt var svart. Skolan blev lidande. Äs tog kraft av mörkret.



Mars
Jag fyllde 18. Jag vände upp och ner på allt. Var konstant förbannad och förtvivlad över något. Nu blev även akutresorna till sjukhuset vardagsmat igen. Kroppen ville inte vara med på banan mer.




April
Peach fyllde 7. Med henne var jag förressten ganska glad mest hela tiden, när vi inte tjafsade om diken. Men hur otroligt det än låter så spenderar jag inte 24 h om dagen i stallet. Slutarbetet för teatern började lida mot sitt slut och jag kände hur krafterna började försvinna.
Persikans födelsedagstårta. Delicious...
Hon förstod inte riktigt vitsen med tallriken...


Maj
Isen och halkan började släppa och jag var ute och sprang som tokig på vägarna och stigar i skogarna igen. Terminsredovisningar hit och dit. Nationella prov, som jag för övrigt tror att jag missade helt. Började sjukskrivas igen titt som tätt.
 Klippte ju förresten håret av mig igen i maj! Visst ja.


Juni
Slut på skolan. Sommarlov. Lite film/reklamjobb, ett kort sommarjobb. Åkte jag till finland på släktfest. Sen öste ätstörningen på som satan. Till slut orkade jag inte mer. Jag tog dom små vita. Många. För många. Med flit.
 Det blev sjukhus. 



Juli
På grund av mitt suicida impulsdrag blev det remiss till vuxenpsykriatrin, var jag sen kom att springa och dokumentera min ätstörda livsstil 1-2 ggr i veckan. Till slut bet jag väl, och ganska hårt, i det sura äpplet och lät skicka en remiss till SCÄ. Jag kallades dit, typ direkt, och fick förklarat för mig att läget var väldigt väldigt allvarligt. Men dom var beredda att göra en kompromiss. Jag fick en chans att prova en ny väg.
Typ så seriöst tog jag dom orden.


....Fortsättning följer i nästa inlägg.
  

Ett nödrop till fader. Telepatiskt.

Jag skrek.
Bad högre makter om att döda mig. Slogs som en vilde mot tankarna och känslorna. Golvades. Reste mig. Föll. Men gav inte upp.
Ett par timmar senare, plingade mobilen.
Ett missat samtal.

Jag ringde. Det var pappa. "Jo, alltså jag tänkte bara säga att jag är påväg hem nu, en sväng bara men..."
Hjärtat slog tio volter. Så plötsligt. Underbara känsla.
Jag blev så glad. Det hela blev så vackert.
Min fina pappa. Min fina familj.

Jag känner att jag ska kämpa. På riktigt. Jag vill orka. Jag vill känna glädje.
Åtminstone nu. Och jag tänker ta vara på läget. Nu.

Jag vet inte varför, och tänker inte heller spekulera.
Bara försöka leva, överleva, dag efter dag.


Min mamma har alltid rätt. Utom när jag vet att jag har det.

Sitter och slåss med min vidriga inneboende kärring-jävel. Precis. Vi snackar om Ann Orexi.
Kriget om hur kvällen ska sluta och hur dagen sett ut och hur morgondagarna ska bli är det stående ämnet.
Mat.
Intag/Uttag.
Hitta moroten. Hitta nyckeln.

En resa är planerad. En kort. Bara över havet. Men den är viktig. Jag vill!
Det var länge sen jag faktiskt sist hade något konkret att längta efter i världen utanför mitt huvud. Något värt att ta en extra tugga för. Inte ge upp.

Dessa underbara kvinnor har motivetat mig förr. Mamma och Mormor.
"Vi är ett starkt kvinnosläkte, vi klarar alla oväder!"
-Så säger hon alltid, mormor.
Och mamma, min underbara mamma.
Världens vackraste
Klokaste
Varmaste
Roligaste
Skönaste
Bästa
Mamma...

Vad vore jag utan dig...?


"Är det där mitt ben? Oj...Jag trodde hela tiden att det var ditt..."

Det tog 7 h för mig imorse att inse att jag inte var död.

Smärtan avslöjade det. Men varje gång jag kom på det, tappade jag tanken. Som en tråd. Glömde att jag tänkt.

Det slog mig igår, att jag väldigt ofta glömmer. Mer än vanligt. Jag känner liksom hur huvudet bara slutar fungerar.
Jag glömmer dricka.Glömmer äta. Glömmer lyfta fötterna. Glömmer vart jag varit påväg. Var jag lagt saker. Tankar jag tänkt.

Glömmer andas.
Jo.
Jag kan komma på mig själv med att "Åh! Juste! Andas!"
Måste koncentrera mig för att hålla upp huvudet, annars hänger det bara där.

Jag blir allt mer rädd för att bestämma och boka saker, för jag vet inte hur klar i huvudet jag är och när. Ibland är allt solklart. Jag klarar allt! Sen, i nästa hörn, slocknar allt och jag kan inte ens stava mitt namn. Det är obehagligt.

Allt känns väldigt obehagligt.


Här vilar Saga. En ganska värdelös knöl.

Livet är helt upp och ner nu. Har varken ork för uppdatering eller övriga livstecken. Detta får räcka. Nu vet ni. Hörs någon annan dag.
 

Den konstanta trean.

Är helt slut. Bottenkörd. Mosad.

Höll på att svimma av utmattning när jag kommit till stallet. Rasade ihop.
Låg kvar någon minut. Kanske fler
Men sen upp. Fixa! Ordna! Utför arbete! Jobba!

Men allt gick i snigelfart.

Tur att lilla Persikan har tålamod med mig. Babblade oavbrutet med henne för att vara säker på att jag var vaken. Blir så osäker på verkligheten. Osäker på hur mycket grep jag egentligen har. Kvar.
Känslan är obehaglig. När man stundtals inser att hjärnan lägger av. Känslan av att bli galen. Förtids-dement.

Vad gör jag åt det?
Tusen svar, men ingen vilja. Ingen motivation.

Trivs du? Självklart att jag inte gör, jag klagar ju! Men jag har aldrig gjort det. Trivats.

Har aldrig varit glad i livet. Aldrig varit nöjd. Aldrig tillfredsställd.

Det finns alltid något bättre. Någon bättre.

Jag är aldrig bra nog.


Jag är med och tävlar!



http://dressyrmupparna.se/ny-chans/13880?utm_source=rss&utm_medium=rss&utm_campaign=ny-chans

But it's too cold outside, for angels to fly.

Jösses folket vad kallt det blivit!

Hösten är här med besked. Regn. Kyla. Vind. Rusk. Mörker.

Mitt humör är att jämföra med ett höstlöv.
Jag faller konstant neråt
. Men så ibland kommer en vind som drar med mig på en vals. Upp i luften. Ett glädjesprudel. Men jag fortsätter neråt. Tills jag når marken.
Där kommer jag ligga och ruttna under snö och blask hela vintern. Ätas av markens små djur.

Till våren tänker jag återfödas i någon blomma. En stark en . En maskros.
Vårens tecken. Växer sig fram genom allt. Klassad som ogräs, men djuren tycker om mig. Mammorna hatar fläckarna jag ger på deras barns kläder.
Men det bästa av allt.

När jag blommat färdigt, flyger jag iväg med vinden igen som tusentals små paraplyn.


All världens väg...


En såndär sådär prickfritt perfektioniskt ultimatiskt oslagbart braig dag.

Det här är en sådär totalt suverän dag när livet faktiskt känns fint. När jag är sådär upp över öronen kär i mitt Persikoträd och hon går sådär klockrent att man glömmer tiden. När jag vaknar kl 4 på morgonen och känner mig sådär jätte peppad på att åka och morgonfodra hästarna. När löven har en just sådär eldröd färg och himlen just sådär blå.
En dag som helt enkelt är just sådär perfekt att inte ens dom där ruskiga spökena i kylskåpet vågar gasta.
Men jag tror inte att jag ska utmana ödet, ändå.
Jag låter dom hållas.

Idag skiner jag.

Jo. Som solen.



Test

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/591228/skavsnigels?claim=w8me6tyvbah">Follow my blog with Bloglovin</a>

Anledningslöst glad i en sits av anledningslöshet

Det är alltid lättare att vara glad om man har något konkret att vara glad för.

Hm...
Peach slet av sig en sko igår= ingen ridning tills den är på igen, det är kallt, och jag ska städa idag.
Jag borde med andra ord vara jätte ledsen.

Att glädjas med andra är att finna glädjen i sig själv.

?
Jag skulle kunna glädjas med Peach att hon lyckats med sitt illdåd och glädjas med mamma att jag städar och slutligen glädjas med alla köld och vinterälskande knasar att vi går mot "rätt" håll i utvecklingen.

....

Kontentan-> Då ingen utav dessa anledningar eller visdomsord varken hjälper mig eller tröstar så skiter jag dessa färdigskrivna rader och glädjs åt att jag glädjs istället.

Helt enkelt vara glad för att jag inte är ledsen, vara glad för att jag kan, vara glad för att jag helt enkelt är det utan någon specifik anledning.
Vi tenderar till att alltid behöva skylla på något, ha just en anledning till allting.
Klart att det finns en anledning, ett skäl till att det är just såhär, men frågan är hur mycket vetskapen om den anledningen egentligen ger oss? Vad får vi ut av den? Gör det mig gladare än vad jag är om jag tänker att jag är gladare enbart pga mina blodvärden, eller att jag äntligen fått sova ut?
Svar Nej.

Det är bara ödslad energi som gråmulna skäggiga professorer på världens psyk-labb kan ägna sig åt. Om det gör dom gladare. Någon kanske bjuder på tårtfika när ännu en anledning upptäcks, som för oss dödliga egentligen inte gör någon skillnad. Oftast bara skrämmer och får oss att konsumera, när vi läser om det i morgondagens tidningar.

Nej, nu ska jag glädjas mig ner till en kopp te och en katt som säkert vill ha frukost.
-S






Tusenvägs-vägskäls-valet med beslutsångest.

Jo, nog var det länge sen jag uppdaterade. Men jag har inte orkat.
Jag har varit glad. Sen trött. Sen glad igen. Sen ledsen. Sen jätte arg. Sen lite peppad igen.

Nu?
Ganska ok. Lite trött. Men efter allt städande i helgen, både i själ och rum, känns allt lite fräschare. Ljusare.
Mitt rum stannade i utveckling när jag var 13-14 år. Ungefär samtidigt som jag. 
Jag är fortfarande fast i en 13 årings kropp, reagerar likadant som en 13 åring. Trotsig och naiv.

Men nu är mitt rum röjt. Utvecklat. Ljust och luftigt. Skönt.
Jag känner mig liksom genast lite äldre, mognare. 

Men så har vi själen.  Jag är helt ut och in, upp och ner. Jag vet inte vart jag står, eller hur. Jag vet vad som väntar i slutet av alla vägar jag kan välja. Och jag vill inte gå någon av dom.
Men jag vill inte heller stå här. Still. Jag är rastlös och vill springa, utföra och vara duktig.
Jag vill vara en lycklig och duktig, älskad och respekterad.
Men jag har inte orken, energin eller kraften. Hur mycket jag än vill.

"Men vad fan, Saga, det är väl upp till dig själv att få den energin?!"
Jo, men...
"Sluta älta och analyser så jävla mycket! Här, ta en satsumas.."
Men...
"Saga..."

Tugga, svälj. Svälj stoltheten. Svälj den för att få den. Låt den nära dig. Och stå ut.

"..Nå..?"
Den var ganska god faktiskt...

Och jag känner stoltheten. Jag tog ett litet steg.

Men åt vilket håll?


 


Om du kastar upp en boll kommer den med all sannolikhet komma ner igen, det är jordens dragningskraft.

Igår...
Jag svävade på moln. Jag hade upplevt, blivit påmind om varför jag finns idag, varför jag fortfarande reser mig upp från sängen, varför jag ens andas.
Peach.
Hon bjöd mig på en så strålande härlig uteritt i september solen. Den svaga värmen som mötte ansiktet genom dom eldiga löven. Hovarna som dundrade fram över sommarens kvarblivna gröna gräs.
Och hur vi på hemvägen stannade till och pallade äpplen. Jag ner i fickan och hon rakt i mun.
Sen skrattade nog både hon och jag när vi insåg hur det måste sett ut.... Jag levde. Vi levde.

Men kvällen kommer alltid. Alltid.
Mörkret stal min lycka, krossade den i sin fula trämortel och lät den slukas av ett illaluktande avlopp.
Jag somnade med den äckliga känslan av att nästa dag vakna med den.

Och idag...
Jag är arg. Jag är ledsen. Jag är sur.
Att gråta tjänar inte till. Gör ingen lyckligare.
Jag hade en plan. En plan att genomföra.
Tyvärr tenderar mina plan till att störta. Jag lyckas aldrig med vingarna.

Men på marken försöker jag göra "första hjälpen" på passagerarna. Dom trasiga skärvorna av känslan från igår.
Men det är lönlöst.
Många bitar saknas. Och jag skär läppnarna blodiga på de som finns kvar. Och det svider ännu mer.

Jag vill ha en ask. En ask att samla viktiga saker i. Och då menar jag inte saker som saker. Utan dom finaste och mest underbara, som inte för allt i världen får glömmas.
Känslor. Dofter. Tankar.

Men det är väl så... Känslor och tankar är som vågor. Dom kommer i en hej-dundrande fart mot stranden, sveper om sanden. Men bara för ett ögonblick. Sen drar dom tillbaka, ut på havet.
Och du kan inte fånga vågor.




Önskas köpa: Socialt facit

Tänk att man inte ska kunna möta folk man inte känner med blicken, men man ska inte heller ignorera dom. Bara gå. Det är en hårfin skillnad mellan en nonchalant,egocentrisk stockholmare och den sliskiga ungen till det allmänna glad-mongot i sin egen värld.

Jag har idag experimenterat lite, i kommunaltrafiken. På bussen närmare bestämt.

Fall 1- kvinna med småbarn:

Vi anländer till hållplats X. Hon kliver raskt på med sina småbarn och barnvagn. Vill inte ha hjälp.
Jag lägger märke till att hon talar finska med barnen, och påminns plötsligt av att jag måste ringa mamma.
Jag ringer. Vi, jag och mamma, byter snabbt några meningar, ganska tyst och diskret. Jag lägger på.
Jag lägger märke till att damens yngsta barn, en längre stund, stirrat på mig.
Jag möter blicken. Ler. Tittar bort
. Men det lilla barnet var inte nöjd med det, utan viftade till med handen. Mamman lägger märke till det. Hon ser även att barnet stirrar oavbrutet på mig. Det stör henne. Uppenbart.
Hon försöker få barnets uppmärksamhet. Barnet ignorerar henne. Totally.
Då blir mamman istället irriterad på mig. Hon blänger. Och lägg märke till att jag inte ens tittade på barnet...

Fall 2- "Förlåt, jag hörde inte...":

Bussen stannar till. Äldre man går på. Jag småslumrar och lyssnar på musik. Efter ett tag upptäcker jag att mannen argt petar på mig. Han vill ha sätet bredvid mig. Det är ledigt. Han vill bara ha "tillstånd" att sätta sig. "Förlåt, jag hörde inte..." Jag drar mig mot bussrutan, men den äldre mannen viftar förnärmat på handen och går vidare i bussen. Jag ser frågande efter honom. Sen klickar jag på play igen.

Fall 3- Gladfrizon:

Jag står på tunnelbanan. Först har jag inget speciellt uttryck i ansiktet. Inte medvetet. Jag faller in i mina egna tankar på hur skönt det ska bli med en varm dusch och krypa i sängs ikväll. Mitt uttryck ändras. Omedvetet.
Nu börjar jag lägga märke till att folk tittar lite underligt på mig. Jag fattar ingenting. Tittar för säkerhets skull gylfen, sen smuts i ansiktet. Då fattar jag väl snart att jag stått och haft ett leende på läpparna. Jag slutar le.
Folk slutar titta.

Man ska helt enkelt inte helst ha något uttryck, inte titta på någon, men svara artigt om någon frågar och se allmänt söt ut, men inte för mycket, det är stötande.
Puh...Nästa investering- Socialt facit.


Eva. Ålder xx, dricker mellanmjölk till sina pannbiffar ikväll, lider av migrän och magkatarr. Nästa!

Väntrummet och mataffärskassan...

Dom två platser i denna värld var människan är helt naket påklädd.
Blottad för alla. Din kundvagn. Din smitta. Sjukdom. Middag.
Alla ser vem du är.
..."vem"...

Vi talar ett så öppet språk utan ord när vi väljer sockerfritt framför standard.
Mager framför fetthalt xx% 
Egentligen mest baserat på fördomar och naiva slutsatser. Ibland en uns sanning, men ytterst sällan.

Men så har vi oss.
Oss, ett eget folkslag. Oss, drabbade. Som så uppenbart skäms där, i väntrummet, i kassakön.
Och vi ser varandra. Väldigt tydligt.
Skäms om möjligt ännu mer, för att vi vet att båda förstår.

"Åh, gamla mamma orkade inte gå ner för att handla idag, heh, hon bad mig att, jo du förstår, heh.."

Egentligen, bryr sig ingen. Men det syns. Skiner igenom.
Hon framför mig lös som en sol, och brast som ett regnmoln när hon så tydligt jämförde vad vi lagt på varsin sida "nästa-kund" skylten.

Läkerol vs Mazariner.

Hon tittar hetsigt på mig. Granskar. Sen börjar hon. Och jag förstår.
Nu bar det sig så att vi skulle till samma plats.
Hennes blick borrade i mig. Jag skämdes. Hon skämdes.
Hon började smula sönder sina nyköpta mazariner och kastade dom åt kråkorna.

Om dom vetat...

..hade dom ätit?

Slicka inte på kalla dörrhandtag, tungan kan fastna.

Värdelös. Lösvärde. Vilket som helst.

Allt det negativa symboliserar plötsligt min ork, dom senaste dagarna. Och åren...

Jag är här nu, återigen, på min säng. Vilar hjärtat och benen som måste bära upp det. Jag hade morgonpasset, och just som jag var klar med sista utsläppet högg det till. Hjärtat.
Allt snurrade. Allt stog still. Allt rusade. Allt rasade.

Efter en stund som kändes som en livstid fann jag mark under fötterna igen. En fruktansvärd smärta rann över bröstet och knäna som slagit i marken. Och det enda jag kunde tänka på var att jag måste upp och sopa stallgången så ingen blir arg eller irriterad för att den är o-sopad.

Men det var nog ändå inte händelsen i sig som skrämde mig mest. Inte alls faktiskt. Tvärtom.
Det som skrämde mig, skrämmer mig, mest är just att jag inte blev skrämd.
Jag räds inte döden. Inte nu iallafall. Nästan som om jag inte trodde på den. Jag har bokstavligen slickat på dödens dörrhandtag, men aldrig öppnat den, dörren. Som om den inte fanns, på riktigt.

Löjligt. Såklart att döden finns. Alla dör. Någon gång. Även jag.

Jag borde vara rädd. Dödsrädd.
Men nej.
Jag är livrädd.


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0