"Vad har ett friskt liv mig att erbjuda?Vilka garantier har jag på att livet blir bättre om man är frisk?". Jo, det är två frågor jag tidigare grumblat väldigt mycket på. Men om man vänder på det; "Vad har ett sjukt liv mig att erbjuda? Vilka garantier är det att jag kommer leva ett fritt, lyckligt liv å må bra?". Tänk efter. Sjukdomen säger aldrig "nu är jag nöjd, nu räcker det", det är DU som måste handla då...

Jag hade länge någon föreställning för mig att alla friska människor levde lyckliga å glada. Prickfritt. Men så slog tanken mig, när mina vänner skrev om sina bekymmer, när jag läste om andra, friska människor komplex å problem, att det kanske inte var så fantastiskt med ett friskt liv...Jag tänkte , "Men jag kan väl leva typ halvsjuk,vara såhär smal, men göra saker som alla andra också gör..."= typ plocka jordgubbarna ur tårtan. Men det är då man måste möta sanningen;
Det går inte att leva så
Sjukdomen sätter aldrig stopp, utan gröper sig in mer å mer å blir värre å värre, OM vi inte agerar, Reagerar!

Men så vad har ett friskt liv att erbjuda då? Tänk dig att kunna äta vad du vill, utan att känna ångest, utan rädslan att du ska bli giganstisk!! Att kunna trivas i dig själv, kunna njuta! Kunna skratta å orka vara lycklig å aktiv! Sen har vi ju alla också våra små egna saker vi längtar till. Någon kanske vill börja träna igen, men inte spåra ur den här gången, någon kanske vill ta upp ett gammalt intresse. För mig var tex. teatern å ridningen en stor morot. Så vi satte upp delmål, när jag uppnått en viss vikt, skulle jag få börja borsta min häst igen, när jag uppnått nästa skulle jag få fylla på höpåsar. Så fortsatte vi tills jag en dag fick sitta upp! Förstå känslan av att ha kämpat sig fram till det man så länge väntat på! Sen skulle det också utvecklas, från skritt, till trav å galopp. Det var också delmål. Sen hade man kommit hela den vägen å gjort det lite lättare för sig. Sen, började vi arbetet med acceptansen av det nya Jag(se nedan). Det är nu man kan börja njuta, falla på plats å hitta hem...

Men garantierna då?!
Nej, det läskiga i det är att dom finns inte! Men chanserna till att göra det bättre, tom BRA, finns bara om du mår bra(i kroppen)! För du kan inte jobba med psyket om du inte får tillräkligt med näring till hjärnan, å får du inte det, kan du inte vända dina tankar om dig själv/mat till det bättre=göra livet lättare å bättre! Det hela hänger ihop i en kedja som man inte bara kan skippa en länk på å hoppa vidare på, då rasar den.

Å kom ihåg att livet ändras ju med åren, så som livet var innan du blev sjuk är ju inte samma som det blir när du kommer ut igen!Jag kan från min sida säga att mitt liv är som en nyblommad tulpan, frisk å fräsch, inte alls som innan, jag har så mycket mer kunskap med mig nu!

Så tänk efter innan ni säger "Nej, jag tror inte livet blir bättre på den friska sidan, jag stannar kvar" eller "Mitt liv har alltid varit ett helvete å ingenting kan få det att ändras", för hur kan ni veta det?
Vad är era garantier?



Saga

Jag minns när jag hörde dom säga, "Du ska älska dig själv!". Fan, tänkte jag, vad överskattat, de kan ingen göra! Det finns alltid ett ideal som säger att man inte duger. Å det var just där boven låg på lur...

När jag hade börjat äta igen, å känslorna började återvända, minns jag att jag hade ett så fruktansvärt hat mot mig själv! Inte om hur jag såg ut, jag visste ju att jag var smal, de sa ju liggsåren, utan för att jag hade behandlat alla närstående omkring mig så illa! Det var inte förän när jag började återvända, träffa min familj igen, komma upp i vikt å börja återställa det jag krossat som den andra vågen kom.

Hatet mot min kropp.
Jag tyckte jag var så tjock, enorm, äcklig mm. Jag trodde att bara för att man inte var i svält längre så hade man inte en förvrängd kroppsuppfattning. Men hjärnan är inte lika snabb som kroppen i återhämtning... Men det var en sanning för mig! Jag VAR ful. Jag VAR tjock. Jag grät över att jag inte kunde ha samma storlek som när jag var riktigt illa däran. Vilket var självklart att jag inte kunde ha! Jag återgick till normal storlek, vilket jag tyckte var enormt. Jag hatade att gå i affärer å testa kläder för det slutade alltid i gråt. På sluten vården sa dom bara att sånt får du prata om när du kommer till 52:an.
När jag väl fick gå över, å började ha längre, intensivare samtal med min behandlare började arbetet.
Hon gav mig en bok som jag fick läsa i om jag ville. Bara titeln fick mig att tänka; Att leva ett liv, inte vinna ett krig.

Jag menar, eftersom jag då hade en förvrängd kroppsuppfattning, varför skulle jag då fortsätta gråta för en bild som inte var sann? Varför inte börja acceptera att detta är jag! Göra allt lite lättare för sig själv helt enkelt!

Helt enkelt?! 

Näe, riktigt så var det inte. För när jag började jobba med acceptansen, kom det från annat håll att "Du ska älska dig själv!!". "Va?! Men det gör väl ingen?Det är omöjligt!!Jag kan aldrig bli så vacker som jag vill..." tänkte jag. Men är att älska samma sak som att acceptera? Tex, jag kan acceptera att min lärare sätter upp ett prov, men jag behöver inte älska det! Å varför behålla det idealet som fick mig att hata mig själv?
Så först, acceptera, bli av med idealet, sen vidare.

Men det var något som skulle göras innan ens en acceptans kunde påbörjas-

Stor garderobs rännsning!!

Ut å köpa nytt!
Det öppnade mig ögon. Dom kläder jag hittade, så små...barnkläder...Jag insåg hur illa det verkligen hade varit!

Jag gjorde mig av med kläderna till Stadsmissionen var jag sen köpte nytt. När jag kom hem var jag jätte glad!! Jag hade hittat ett par så "Sagiga" byxor! Stortrivdes i dom!!Jag hittade min stil igen! Jag började titta mig i spegeln i mina nya kläder å tänkte "Snygging där, ska vi ut å visa oss nu??", för det var det jag ville! Visa alla hur fin jag hade blivit. Jag dansade omkring å var så stolt över mig själv! Jag var så fin! Jag hade skrotat hela grejen med ideal, mitt ideal var jag! Min kropp!! Å den förändras ju med tiden, precis som idealet!

Nej, jag kan ju inte säga att jag ännu älskar mig själv, men jag är på god väg! Jag har accepterat å mår så otroligt mycket bättre i mig själv nu! Jag hatar ingenting i mig längre! Klart att alla har något dom är missnöjda med, men det handlar om att inte göra så stor sak utav det! Leva med det å göra det bästa av livet.
För det är ju det det handlar om-

Att leva ett liv, inte vinna ett krig!

Saga

 

Vad är skam? En känsla som säger åt oss att vi ska skämmas över vad vi gjort eller vad vi är.
Ändå är detta en grund affekt, en grund känsla! Men varför?

Har pratat mycket om det här idag...Jag ser att skam är något som samhället har präntat i oss att vi ska känna, för att vi inte följer normen, för att vi sticker ut. Men vem är det som har bestämt hur alla ska se ut eller betee sig? Vad är Rätt/Fel, Inne/Ute,Vackert/Fult? Ideal handlar allt om. Människan behöver alltid något att sträva efter, något att uppnå! Som en anorektiker blir man aldrig nöjd, hamnar i onda cirklar som är 1000 gånger svårare att ta sig ur, å det hela grundar sig i denna känsla, skam,över den vi är, över det vi gör, vilket till slut leder till isolering. Man duger inte! För vem? Ja...Är det för sig själv? Så var det för mig. Eller jag sa till alla att jag inte brydde mig om vad folket tyckte om mig, det var vad jag själv tyckte som inte var bra. Men då hade jag ju inte haft det problemet med isolering, eller hur? För jag gömde ju mig själv, för samhället , för människorna!

Men det är ändå märkligt...För jag har alltid stuckit ut, aldrig velat se ut som alla andra, å ändå kände jag skammen. Men jag inser nu att det var för den bilden jag målat upp framför mig, om hur lite jag skulle väga, hur smal jag skulle vara, vilken storlek jag skulle ha mm. Jag hade byggt upp ett helt sinnes sjukt ideal, å när jag uppnått det skulle det bli ännu värre. Allt för att bli av med skammen över mig själv.

Men när man vänder på det å börjar jobba åt andra hållet, istället för att må sämre å sämre,bli mindre å mindre så tar man mer plats å lägger man energin på det bättre, börjar jobba med att acceptera sig själv istället! 

Jag jobbade med;
-Beröring
-Vända blicken in i kroppen
-Fördjupning i känslor,Analys
-Känna av olika kroppsdelar
-Acceptans av den Jag är å det Jag gör
-Rensa ut det sista man har att återvända till, KLÄDERNA, å köpa nytt!!
-Ta plats!Höja rösten!Sticka ut den personligheten vi har, för det har ALLA!!

...å väldigt mycket mer. Men framför allt att våga ta sin plats! För det folk ser, det glada, välmående, starka ,skinande-DET-Mina vänner, det är det vackra!

Å vad ska man med skam till om man inget har att skämmas över?

Saga  

Åh...Jag känner hur våren rotar i min kropp, gräver upp känslor jag aldrig känt å får mig att göra saker jag gjorde som barn.

Sprang längst vägen med armarna öppna
Vadade ut i vår åkersjö

Känslan av att älska
Älska formlöst
Vet inte vem
Vet inte vad
Bara älskar!

Jag har slagit upp min dörr
Den låsta, den förseglade
Jag släpper in er nu
Jag vill se 
Jag vill känna er
 
Aldrig mer förlora mig, Nu vet jag att jag är jag.


Saga

Otroligt! Fick igång bloggen efter att jag tagit bort den, känner mig lite teknisk...

Hur som helst, det har gått ett år sen sist. Hela det året har varit intensiv behandling.
Jag fick i augusti lov att börja skolan(inte för alla enheter men mamma å pappa slogs om att jag skulle få känna vad jag längtade till).
Alla väntade bara på att jag skulle rasa ihop, och det gjorde jag, efter 6 dagar...

Jag var i ett fruktansvärt skick, vägrade allt. Jag lades in på sluten tvångsvård. Jag hade ligg/trycksår över hela kroppen som vägrade läka, ett hjärta som närsomhelst kunde stanna.
Efter månader sa mamma till mig att om jag inte vill komma tillbaka, ger hon upp nu. Peach stog på spel. Jag fattade att dog jag, dog hon.

Det var då jag för första gången på evigheter vickade lite på tårna för att ta mig upp. 
Men när jag väl öppnat ögonen så lite, bara för att kisa mot världen, fick jag panik!

Den var stor, ångestfylld , kall.

Jag fick inte gå. kunde inte göra någonting, hade ohanterlig ångest, eller var så borta av alla mediciner att jag var näst intill okontaktbar. Jag insåg sakta att detta liv inte var någonting värt. 
Jag slet,jag kämpade, jag tappade hoppet, jag grät å skrek hela tiden. Men jag gav inte upp! Jag levde under tvångspapper å ständig övervakning, å bra var väl det! Annars hade det aldrig gått.

Men i å med att jag inte gav upp,fortsatte min vandring, så kom jag sakta framåt. Men ingen varken trodde eller litade på att jag skulle klara det, jag hade varit å var för svårt sjuk. Dom sa "kroniker".
Jag fick tillslut börja gå själv, följa med ut i luften. Efter ännu längre tid fick jag komma hem en natt.

I å med ju mer saker som kom tillbaka, väldigt små å för andra självklarheter, kände jag mer å mer styrka.
Plötsligt började jag gestikulera igen...
Å den 16:de december sjöng jag balladen om briggen bluebird av Taube för hela avdelningen!

den 15 februari flyttade jag hem, gick över till öppen vården å började jobba med min självbild.
Den 19 mars skrevs mitt LPT av. 

Jag slet med olika redskap som min behandlare slängde på mig, letade bättre ideal.
Nu, idag, går jag en dag i veckan i skolan, stockholms estetiska  å rider lite då och då.
Inte på min lilla Peach som tyvärr fortfarade(kanske för evigt) är oridbar pga skadan.

Jag börjar trivas i mig själv, är glad och öppen igen. Jag känner inte att jag har något ideal-må låta konstigt, men jag kan inte säga att jag vill se ut som någon speciell.

Jag återvänder, mot allas diagnoser å fastställningar.
Jag är så mycket friskare  än vad jag någonsin varit.

Så tack! Tack ni som stödde mig, ni få som trodde på mig!
Är er evigt tacksam. Å Peach å mamma, jag har mitt liv att tacka er för:)

Så ni som har samma problematik som jag har haft, jag vill hjälpa er! För det GÅR att komma ut ur det, vad alla andra än säger!

VI KAN!

Saga