You've got to believe, even inside in my darkness I'm fighting to be free...

But it's hard enough to hear the clocks ticking,

hard enough to hear people whispering,

hard enough to know that I will soon reach the end,

upon it all, I'm loosing you,my friend.

Keep on! Remind myself,
I got to make it!

But all I make is my great escape...
A faked smile,
Holds for a while.
Washed of by the tear
Fallen from fear

My mask breaks up
My body falls apart
Fallen to pieces
Like a perfect art

Easy fixed with the doctors needle
Then, again, sent out to the war
"Your anxiety inside is longing for more..."

Sing me to sleep, beautiful one,
sing like to the old ones once heard the song
Sing the song when the angels open their gates
Sing me away from my fears and hates

Let the notes fly
Let me hear the sweet lullaby...

-S

...

...15 dagar kvar tills Hårda Damen vill ha in ekvationspappret å genomgång på nästa avsnitt

...å jag i min tur har bara flamsat i en vecka!! Skärpning!

Men jag tycker verkligen att det är ohyggligt tråkigt av lärare att ge uppgifter över lovet. Sådär drygt, sådär "hej-jag-tycker-inte-ni-ska-ta-det-lugnt-på-lovet" drygt.
Men man har ju ändå sitt val, till sist. Plugga= hänga med, förstå, ev. få ett bra betyg vs Inte plugga= I mitt fall, Totalkörd.

Valet säger sig själft... "DuktigFlicka-syndromet" tar överhanden.

...4x=540...

Men när man har huvudet fullproppat av viktigare uträkningar, av egna bekymmer, orkar jag ärligt talat inte bry mig ,den första veckan, om någon idiotiskt tråkigt, lätt läst stencil som uppenbarligen ska vara så otroligt viktig gentemot mitt inre lugn.
NÄVEN I BORDET!
Jag hade min RÄTT som efterbliven elev att få fokusera på vad JAG anser viktigt.

Jag anser att, den första veckan, ska man få släppa skolans kärnämnen, tankar på betygen som väntar ect ect...
Å ja, den första veckan ska man...!
Den.. första...veckan...?
Den första veckan som redan...varit? Jaha...oj... Ja men då...Eh..

Ursäkta, jag ska bara....

X=135

-S

Låt oss börja såhär.
Saga, Ta dig samman!

Imorgon börjar mitt första jullov på flera år. Jag borde vara glad, sprudlande, förväntansfull!
Jag borde vara full utav julkänsla, familjär kärlek å doften utav nygräddade lussebullar å pepparkakor borde trängas om plats i mina lungor å sinnen.
Men nej.
Det ända som trängs i mig är ångest å hysteriska hjärnceller.

Tvångsmässiga leenden, påtvingad känsla av gemenskap, vidrig mat på borden, julklapps-hysteri...
Det finns med andra ord ganska många orsaker till att tycka att julen i sig är outhärdligt besvärlig.
Jullovet i sig beror på att jag känner att jag inte har någonstans att gå, bara tomt.
Jag ser självklart fram emot långa härliga dagar med min älskade. Jo, det gör jag. Men jag...
Hm...Det saknas ändå något. Vardag. Jag känner mig så paradoxal. Jag vill vara ensam, men ändå ha närhet. Drivkraft/motstånd? Jo du, den har jag lärt mig.

Kanske en planering skulle sitta, för lovet. Mycket möten, stall, mellandagsrea... Jag borde överleva.
På tal om överlevnad borde jag skona mina kära sittben å gå å lägga mig.

Sov gott alla tomtar, knytt, rumpnissar å dammtrusslor  så ses vi imorgon dag.


-Sagoli

Han står där å ser på mig. Mumintrollet. Varför är din värld så bekymmerslös?
Jag säger: "Du är ju, alldeles,blå..." å frågar honom om han inte ska ha lite te, iallafall.
Han ser bara likgiltigt på mig. Ingenting förändras, i hans lilla ansikte av plast.
Jag kommer på, mig själv, med att jag älskar honom. Jag älskar ett troll av plast.
Patetiskt... Jag som inte ens kan älska mina egna gener ömsesidigt, sitter nu här, å förklarar min kärlek till ett troll.
Av plast. Å jag kommer på ,mig själv, igen, om var jag är. (H)är ensam.

Hon fyllde ännu ett år idag. Hon måste, vara trött, på samma sång år ut å in. Så många år. Ut å in. Jag ville glädjas henne, men... Men jag kände mig nog mest bitter. "Ifrågasätt mig inte, jag vill inte ha dig efter mig!" men jag menade ju bara, "God morgon".
Jag tog dom 14 stegen upp, igen, till min vrå, för att få bli, lite, åtminstone, ensam.

Nu faller de Stora Vita igen. Fort. Hejdlöst åt olika håll. Jag tänker, att jag också skulle vilja, bara prova, vara en av de Stora Vita. De måste ju ha det sådär, fruktansvärt roligt. Lalla omkring i luften, tillsammans å aldrig vara ensamma.
Ensam. Ensamhet. Ensamheter.

Ensamheter Saga

Jag minns hur lycklig jag blev.
När du kom.
Det lös upp min hemska tid, den tomma och ångestfyllda.
Din famn, kall av snön, men ändå så varm.
Du var ett tecken på att drömmen jag upplevt var sann.
Och att den fanns kvar, väntandes!
...men du försvann. Rosorna vissnade.

Jag saknar dig, min vän. Jag vill att du ska veta.
Jag vill att du ska förstå hur stor del du har av att jag lever i denna stund.
Jag vill att du ska veta...
Du betyder väldigt mycket för mig.

Och jag saknar dig...

Du är inte trasig, behöver inte fixas 
När priset går upp kommer själen gå ner
Du är inte trasig, behöver inte fixas 
Du kan sluta o leta det finns inga fel.

Du och jag tittar nog i olika speglar för jag kan inte se vad du menar
Annars måste dina speglar va skeva för smala ting verkar bli breda
Å men jag vet det är inte konstigt att man tvekar
Ingen kan fly när idealen bara ekar
Kraven finns där vart man än vänder
Att du inte duger är signalerna dom sänder
Modetidningarna bara sprider trender
Som inte passar människan så folk mår sämre
Ändå undrar alla vad det är som händer
När vissa väljer svälten?

Men du är inte trasig, behöver inte fixas...

                                                         -Kapten Röd