Jag har börjat igen... Mitt penga spenderande på olika teer har ökat.

Hela tiden! Nytt! Rooibos, Vitt, Grönt, Svart, Chai! Jag får liksom inte nog!
Senaste införskaffningen är dock mitt saffran/chili te. Väldigt gott! En mysig å mustig arom.



Nu när snön dalar i sin stilla charm och kylan biter i röda kinder tipsar jag om denna!

Dofta, smaka, njut...

My friends, my faithful friends, my clever friends...



Jag har underbara vänner.
Sådana som verkligen bryr sig,
som inte ger upp,
även om jag befaller dom att göra det,
står dom kvar.

Men det gör så ont, att ha vänner, det gör så ont när folk vill mig väl.
En sådan plåga, enorm smärta fylld av ångest.
Jag älskar dom, men blir livrädd för att hata dom.
För att dom inte ger upp för mig.
Det sliter i min inre demon.
Hon skriker igen...



You know I've been locked out of sight...
All there years...

Jag vet vad som måste göras,

Ändå sitter jag kvar här...

Det är upp till mig att ändra mitt liv, göra saker bättre. Men att ha orka att gå igenom det är skavet.

Jag orkar inte helt enkelt.

Jag ser bilder från igår, visionerar om framtiden å glömmer nuet. Ignorerar det.

Jag vet att året tyngsta tid är runt hörnet, det kryper in med kyla å mörker. Som om vi inte hade nog.

 

När jag såg snön falla med sjukhuset som bakgrund minns jag, när jag befann mig på andra sidan väggarna gråtandes över livets hemskhet å längtan efter frihet.
Men friheten kommer inte förän man ger sig tusan på att få den. Gjorde jag någonsin det?

Jag får för mig att jag kan vara kvar men vet inte hur...

Jag gömmer det, djupt. Ingen skulle ana, ingen skulle se.

Men jag vet att jag döljer en sanning

Att väntan inte leder nånstans 
Det är jag som måste ta steget ur vår sista dans...

 

Saga har fattat design-grejen!! HURRA!

För övrigt är vädret grått. Höst.

Igår träffade jag en flicka som inte ville vara söt. Hon ville vara tuff. Hård. Letade efter något nytt. Jag såg på henne oförstående å sa att tröjan hon hade på sig skulle åtminstone jag köpa om hon inte gjorde det. Hon log lyckligt. Vi lämnade platsen. Med tröjan. Hennes. En vinst för oss båda.

Jag valde sätet nästan längst bak på bussen. Ensam med mina tankar å bilder. Du satt där, ett par snäpp framför. Jag minns mina tankar för dig. Flera år gamla. Minns känslorna. Bredvid dig satt en fnittrig Gott å blandat-godis. Det gick inte att undvika höra dina läppar lämna dennes yta. Så lycklig. Å Den med. Par i Unga Hjärter.

Mind is a razorblade

  

 

Maja anser att hon helt lugnt kan flåsa mig i ansiktet efter att rofylld rengjort sig. Mysigt. Peach anser att hon gott å väl kan ställa sig längst bort i hagen å tvinga ut mig i lervällingen med gympaskorna. Tack. Magen tycker att vi ska ge kommandobryggan lite mer att tänka på å blåser upp sig till en expanderande luftballong. Hjälp. Happy Halloween...

   -Xplodera mig!!