Nattslag
Kl är 00:50.
00:50.
Jag somnade officiellt för 4 timmar sen. kl 20:50. Men.
En liten irriterande varelse i mitt ben, som jag brukar kalla rastlösheten, talade om för mig att mitt sömnbehov minsann var uppfyllt nu och vi borde springa och leka.
Jag försöker enträget kontra med att "Men lilla benvarsele, solen har ju inte ens gått upp. Sov några timmar till..."
Benetvarelsen blir arg. Benet börjar rycka och skaka.
Suck..."Ok, jag springer ner och hämtar datorn och blocket."
Jippi! Benvarelsen blir lycklig!
Och så kommer jag underfund med att in blivit involverade läsare i akten om min mindre schizofrenia. Men det var nog ingenting nytt.
Jag hade verkligen önskat att få sova hela natten. Jag hade en sjuhelvetes-dag igår. Hemsk. Du Pontarna som fick hänga med mig började bråka och kunde inte samsas om i vilken takt om skulle gunga.
Det hela slutade med att den ene hopade in i örat på mig.
...Och det var liiite för obekvämt för min smak.
Sen jobbiga telefonsamtal. Suck... Tänk att vi kan kommunicera så dåligt, trots mobil, internet ect ect, och att några ord över ett telefon samtal kan krossa så totalt. Då hör du ju bara vad motstående säger, men ser inga miner, inga känslor.
Jag orkar inte mer.
Klockan är 01:13...
...01:13
00:50.
Jag somnade officiellt för 4 timmar sen. kl 20:50. Men.
En liten irriterande varelse i mitt ben, som jag brukar kalla rastlösheten, talade om för mig att mitt sömnbehov minsann var uppfyllt nu och vi borde springa och leka.
Jag försöker enträget kontra med att "Men lilla benvarsele, solen har ju inte ens gått upp. Sov några timmar till..."
Benetvarelsen blir arg. Benet börjar rycka och skaka.
Suck..."Ok, jag springer ner och hämtar datorn och blocket."
Jippi! Benvarelsen blir lycklig!
Och så kommer jag underfund med att in blivit involverade läsare i akten om min mindre schizofrenia. Men det var nog ingenting nytt.
Jag hade verkligen önskat att få sova hela natten. Jag hade en sjuhelvetes-dag igår. Hemsk. Du Pontarna som fick hänga med mig började bråka och kunde inte samsas om i vilken takt om skulle gunga.
Det hela slutade med att den ene hopade in i örat på mig.
...Och det var liiite för obekvämt för min smak.
Sen jobbiga telefonsamtal. Suck... Tänk att vi kan kommunicera så dåligt, trots mobil, internet ect ect, och att några ord över ett telefon samtal kan krossa så totalt. Då hör du ju bara vad motstående säger, men ser inga miner, inga känslor.
Jag orkar inte mer.
Klockan är 01:13...
...01:13
Att nysta upp sanningen är som att peta sig för djupt i örat med topsen, i gott syfte men fruktansvärt irriterande...
Idag har jag upplevt lite nostalgi, tidsresa, kalla det vad du vill.
Jag och Knoddis red ut på våra fina springare i skogsdungen och busade och snattrade.
Och vad jag saknat henne...
Tack...
Annars sprang jag runt i stallet som en lobotomerad höna. Gjorde mitt jobb.
Jag insåg någonstans vid hörummet att jag inte tänkte. Jag gjorde allt på automatik. Lät huvudet bara sitta på, hänga, i nacken.
Jag var verkligen helt slut. Är.
Men om jag tänker på det hela tiden, hur trött jag är och hur tungt allt är, orkar jag inte. Pfrm!
...Det gör ju ingen.
Så jag rusade och bar och konkade, sen tryckte jag på den gröna luren och mamma hämtade mig. Hon ser direkt igenom att jag är utpumpad. Jag försöker skoja bort det.
Men ingen skrattar.
Vad är inte värre än när man skämtar och tystnaden talar?
Men jag försökte halvhjärtat smita från det, först in i duschen och sen hit, till min lilla Asus.
Jag kom presic också på att mamma köpt hem massor av nya garn. Jag började frossa i dom som ett barn i godisskålen, för att minuten senare inse att färgerna jag behövde för mitt arbete saknades...
Gr...
Såååå....
Jag väntar helt enkelt snällt med virknålen söndertuggad av abstinens av att få fortsätta med min kofta på att komma till Rusta och köpa den rätta färgen.
Jaja...Den som väntar på något gott...
....
Ordspråk kan ta sig. Stämmer sällan. Klyschiga.
Jag skriver av mig lite grann, sen åker vi snart, om en halvtimme, mot arlanda, lämna pappa och sen rusta.
Hörs.
Jag och Knoddis red ut på våra fina springare i skogsdungen och busade och snattrade.
Och vad jag saknat henne...
Tack...
Annars sprang jag runt i stallet som en lobotomerad höna. Gjorde mitt jobb.
Jag insåg någonstans vid hörummet att jag inte tänkte. Jag gjorde allt på automatik. Lät huvudet bara sitta på, hänga, i nacken.
Jag var verkligen helt slut. Är.
Men om jag tänker på det hela tiden, hur trött jag är och hur tungt allt är, orkar jag inte. Pfrm!
...Det gör ju ingen.
Så jag rusade och bar och konkade, sen tryckte jag på den gröna luren och mamma hämtade mig. Hon ser direkt igenom att jag är utpumpad. Jag försöker skoja bort det.
Men ingen skrattar.
Vad är inte värre än när man skämtar och tystnaden talar?
Men jag försökte halvhjärtat smita från det, först in i duschen och sen hit, till min lilla Asus.
Jag kom presic också på att mamma köpt hem massor av nya garn. Jag började frossa i dom som ett barn i godisskålen, för att minuten senare inse att färgerna jag behövde för mitt arbete saknades...
Gr...
Såååå....
Jag väntar helt enkelt snällt med virknålen söndertuggad av abstinens av att få fortsätta med min kofta på att komma till Rusta och köpa den rätta färgen.
Jaja...Den som väntar på något gott...
....
Ordspråk kan ta sig. Stämmer sällan. Klyschiga.
Jag skriver av mig lite grann, sen åker vi snart, om en halvtimme, mot arlanda, lämna pappa och sen rusta.
Hörs.
Tänk att man inte ska kunna komma ifrån den här ön bara för att man inte har åror...
Idag är en såndär dag som jag har så mycket inom mig att jag först måste skriva i "abstinensblocket" innan jag kan få ner något konkret, något överhuvudtaget läsbart, i bloggen. Urk!!
Som tidigare nämnt har jag mycket tvångstankar och klarar inte att mina rutiner rubbas.
Och idag...
...h j ä l p m i g...
Det började på morgonen med att mamma kommer upp och berättar om att dom igår kväll, när jag redan somnat, kommit på att dom vill åka in till stan på en fika imorgon(idag).
Ok...
Ångest-anledning 1: Fika
Ångest-anledning 2: Rutinrubbning
Ångest-anledning 3: Sen informering
Ångest anledning 4: Noll-planering
Ångest-anledning 5: ...
Ja... Ni förstår. Allt blev ett enda kaos .
Men jag försökte, jo jag verkligen försökte göra upp med huvudet.
Jag åkte till stallet under mycket diskussion och argumentering, gjorde mitt jobb och insåg sedermera hur mycket klockan var.
Fuck. Up fucked. Kört.
"Mamma, det här funkar aldrig aldrig aldrig. Hur f*n tänkte ni?! Var f*n är strukturen?!När?!Hur?! Klockslag?!"
"Saga, lugnt. Det ordnar sig."
Ordnar sig?! Ordnar sig?!
Och hur F A N ordnar det sig?!
Och hysterin slår över. I mitt fick-facit står det att jag ska andas, vara rationell och härda ut ångesten. Utsätta mig för den.
Fick-facit flög i väggen...
...Och Saga stannade kvar hemma.
Ibland orkar jag verkligen inte. Väldigt sällan. Jag snackar mycket. Gör lite. Jag är förbannat feg.
Nu får jag nöja mig med vad jag ställt till med.
Saltkråkan torkar mina tårar, som hamnar utanför blockets randiga blad. Bläcket formas om till bleka ringar.
Som akvarell. Flyter ut.
Men jag är fast.
Fast i mitt eget träsk. Min ocean. Och min båt läcker, håller inte.
Jag sjunker.
-S
Separationsångest och vickande hörngaddar
Är inte världen hård så säg..?
Idag reste Puh till götet för att sen resa vidare till yttre världen för ett års jobb... Tårar-snörvel-snyft...
Jag vinkade av henne, och det var jobbigt att gå därifrån själv ska jag säga er. Det var på nöd och näppe att jag inte skickade ett sms till henne om att hon hoppat på fel tåg och måste ögonaböj åka tillbaka och ta mig i sin famn.
Men jag gjorde inget. Ingenting.
Jag gick vidare, hade ingen lust till någonting. Kikade i biblioteket efter något att läsa. Fann ingenting.
Eller fann. Nog fanns det. Men koncentrationen rymde.
Den tog ett annat tåg.
Jag måste få motivation. Hitta en anledning till att även jag ska hoppa på tåget. Lämna perongen. Det som varit min trygghet i så oändligt många år. Jag är alltid kvar, vinkar av och önskar lycka till i framtiden, skicka ett vykort, typ.
Athena ska hjälpa mig. Knuffa när jag tvekar, liksom.
Men Puhs avresa är inte det enda som svider i mina sår.
Mina tänder börjar ge vika. Vicka.
Den största skräcken.
Inte att förlora allt hår -det har jag gjort. Gör.
Inte att mista förmågan att bli mor -det har jag gjort.
Inte att min kropp ska sluta fungera -det har den gjort.
Nu. Tänderna säger upp sin arbetsplats.
Vem har inte haft mardrömmar om hur man lyfter handen mot munnen och känner hur tänderna vittrar sönder och faller ut som kulorna ur en godismaskin? Skrammel skrammel pling!
Men att vakna på morgonen och känna värken och peta på tandraderna och känna hur dom gör en liten rörelse. Bita ihop och känna hur dom rör sig. Peta på dom en och en och känna hur dom faktiskt ändrar ställning.
Separationsångest. Pure separationångest.
Lämna mig inte. Snälla.
-S
Idag reste Puh till götet för att sen resa vidare till yttre världen för ett års jobb... Tårar-snörvel-snyft...
Jag vinkade av henne, och det var jobbigt att gå därifrån själv ska jag säga er. Det var på nöd och näppe att jag inte skickade ett sms till henne om att hon hoppat på fel tåg och måste ögonaböj åka tillbaka och ta mig i sin famn.
Men jag gjorde inget. Ingenting.
Jag gick vidare, hade ingen lust till någonting. Kikade i biblioteket efter något att läsa. Fann ingenting.
Eller fann. Nog fanns det. Men koncentrationen rymde.
Den tog ett annat tåg.
Jag måste få motivation. Hitta en anledning till att även jag ska hoppa på tåget. Lämna perongen. Det som varit min trygghet i så oändligt många år. Jag är alltid kvar, vinkar av och önskar lycka till i framtiden, skicka ett vykort, typ.
Athena ska hjälpa mig. Knuffa när jag tvekar, liksom.
Men Puhs avresa är inte det enda som svider i mina sår.
Mina tänder börjar ge vika. Vicka.
Den största skräcken.
Inte att förlora allt hår -det har jag gjort. Gör.
Inte att mista förmågan att bli mor -det har jag gjort.
Inte att min kropp ska sluta fungera -det har den gjort.
Nu. Tänderna säger upp sin arbetsplats.
Vem har inte haft mardrömmar om hur man lyfter handen mot munnen och känner hur tänderna vittrar sönder och faller ut som kulorna ur en godismaskin? Skrammel skrammel pling!
Men att vakna på morgonen och känna värken och peta på tandraderna och känna hur dom gör en liten rörelse. Bita ihop och känna hur dom rör sig. Peta på dom en och en och känna hur dom faktiskt ändrar ställning.
Separationsångest. Pure separationångest.
Lämna mig inte. Snälla.
-S
Ny termin och start på ytterligare två års arbete
Start på två till år av plugg. Sen vila. Gäsp.
Men jag ska som sagt förhoppningsvis få igenom reduceringen av studier med 250 p och då faller 3 ämnen bort, kulturhistoria A, historia A och matte B. Det blir lite lättare.
Då har jag kvar engelska B, svenska B, Idrott, Teater, teaterteori, dramatiskt skrivande och röst/rörelse.
Men det ska jag väl orka..? Jag måste...
Men det kommer bli tufft. Behandling, stallet, skola, resor... Oj oj...Jag kommer vara död till november...
Men för att tala om något mer uppiggande. I söndags hoppade jag Peach, och hon var så otroligt duktig! Jag började drömma om att vi kanske en dag kan starta en L:D...Hon blir bara finare och finare....Men jag måste verkligen jobba på min ur-usla sits... Jag rider som en kratta...
Men en bild kan jag ändå bjuda på. Men vänligen spara mig elaka kommentarer. Jag kan inte riktigt hantera elak(alt. rak å rå) kritik.
Nu ska jag peta i mig mina natt-mediciner och förhoppningsvis sova ordentligt till imorgon bitti för nästa skoldag.
Ha de gott tills vi hörs igen!
Men jag ska som sagt förhoppningsvis få igenom reduceringen av studier med 250 p och då faller 3 ämnen bort, kulturhistoria A, historia A och matte B. Det blir lite lättare.
Då har jag kvar engelska B, svenska B, Idrott, Teater, teaterteori, dramatiskt skrivande och röst/rörelse.
Men det ska jag väl orka..? Jag måste...
Men det kommer bli tufft. Behandling, stallet, skola, resor... Oj oj...Jag kommer vara död till november...
Men för att tala om något mer uppiggande. I söndags hoppade jag Peach, och hon var så otroligt duktig! Jag började drömma om att vi kanske en dag kan starta en L:D...Hon blir bara finare och finare....Men jag måste verkligen jobba på min ur-usla sits... Jag rider som en kratta...
Men en bild kan jag ändå bjuda på. Men vänligen spara mig elaka kommentarer. Jag kan inte riktigt hantera elak(alt. rak å rå) kritik.
Nu ska jag peta i mig mina natt-mediciner och förhoppningsvis sova ordentligt till imorgon bitti för nästa skoldag.
Ha de gott tills vi hörs igen!
Ett försök till ett bättre morgon humör.
Svar på kommentar
Lina om Never enough:
hur går det för dig i skolan? har du många vänner? vad tycker du om din klass?
hahah ja vet random frågor men jag är nyfiken. tycker du skriver extremt vackert. du borde skriva en novell o typ lägga upp varje kapitel i taget eller nåt. ;)
lycka till i framtiden!
Svar:
Hej Lina, och tack för dina fina ord! Skolan börjar imorgon igen. 2:an på STEG. Förra terminen var (läs: extremt) tuff. Jag orkade inte hålla upp tempot och började sacka efter. Jag är lite av den människan som lägger mig och dör om jag gör minsta fel eller om det inte blir perfekt, alltid. Men vänner åsin sida har jag nog aldrig haft så bra som nu! Jag har fantastiska vänner, både klasskamrater och övriga. Jag har nog dom att tacka att jag fortfarande går i skolan.
Hm... Idén med en novell var inte så tokig. Den ska nog lisat på att-göra-vid-energiskt-upphov-listan. Tack för tipset! Och fortsätt grna läsa och kommentera bloggen;)
Kram.
Never enough
One picture. Two words. A thousand miles.
-S
Kroppen i falsett och huvudet i bastrumman
Jag är så trött.
Så sjukt trött...
Nu förtiden när jag hurtigt försöker hoppa upp ur sängen och tänker "Nu ska jag ut å vara nyttig, träna och vara snäll mot hela världen" så rasar jag så fort jag får baken ur madrassen.
Kroppen skriker. Låt. Oss. Vila.
Jag försöker argt med att ta till "mamma-tonen" och säger till på skarpen.
Men kroppen vinner.
Huvudet kommer ingenstans utan kroppen, och vise versa.
I snyft och lite tårar tar jag istället till mig mitt block, mina pennor och en gammal korsords tidning jag aldrig löste i tid, ligger kvar i sängen. Binder fast huvudet och försöker låta bli att tänka. Försöker hindra dom automatiska tankarna från att göra något dumt.
Resultatet blir...
..."får vi i mörkret" -treva. T-R-E-V-A. "ödesgudinnan eller orkidén"- nornan. N-O-R-N-A-N.
...och en kvinna sitter naken under ett löv.
Men.
Alltid ett men.
Jag måste ta mig i kragen och utföra den här dagen. Mycket väntar. Persikan. Meghann. Kaninen. Ansvar.
Då kan man inte alltid lyssna på kroppen. Ansvaret är större. Det är min mening.
-S
Så sjukt trött...
Nu förtiden när jag hurtigt försöker hoppa upp ur sängen och tänker "Nu ska jag ut å vara nyttig, träna och vara snäll mot hela världen" så rasar jag så fort jag får baken ur madrassen.
Kroppen skriker. Låt. Oss. Vila.
Jag försöker argt med att ta till "mamma-tonen" och säger till på skarpen.
Men kroppen vinner.
Huvudet kommer ingenstans utan kroppen, och vise versa.
I snyft och lite tårar tar jag istället till mig mitt block, mina pennor och en gammal korsords tidning jag aldrig löste i tid, ligger kvar i sängen. Binder fast huvudet och försöker låta bli att tänka. Försöker hindra dom automatiska tankarna från att göra något dumt.
Resultatet blir...
..."får vi i mörkret" -treva. T-R-E-V-A. "ödesgudinnan eller orkidén"- nornan. N-O-R-N-A-N.
...och en kvinna sitter naken under ett löv.
Men.
Alltid ett men.
Jag måste ta mig i kragen och utföra den här dagen. Mycket väntar. Persikan. Meghann. Kaninen. Ansvar.
Då kan man inte alltid lyssna på kroppen. Ansvaret är större. Det är min mening.
-S
Restless sleep-hunter i morgontimma
Kan inte sov, har inte sovit, kommer inte somna.
Åter igen...
Eller ok, jag medger, jag slumrade från 01:00-03:00 när mamma och pappa fick larm och dörrarna small till ljudet av larmdosan. Hektiskt.
Nu smattrar regnet möt min halvmånsruta. Och även löven börjar släppa sitt grepp och färdas mot marken.
Jo, den är nog här. Den kommer nu. Kylan.
Jag grips alltid av en ångest när årstiderna byts. Jag har alltid någon jobbig upplevelse som påminner sig, som naglar och tuggar i nacken.
Men hösten är nog värst.
Dränkt i droger. Inlåst. Lagd i slangar. Frihetsberövad. Köld. Ständig köld.
Men jag försöker hålla huvudet över ytan iår. Inte falla av gungan.
Men tankarna på att pendla till skolan varje dag, plugga, träna, spela teater... Något säger mig att det kommer bli tufft.
Och frågan återstår.
Klarar jag det..?
Himlen är grå. Ljus, men grå.
Det regnar ganska ofta.
Som framtiden. Faktiskt precis som framtiden.
Grå, i en ljus nyans, ledsen, tung. Tårfylld.
Någon faller med regnet.
-S
