Jag är så trött. På allt.
Jag vet inte ute eller in på tillvaron. Stressen och pressen till perfektion, fläckfrihet, krossar mig.
På torsdag ska jag till SCÄ.
Döda mig. Please.
Jag vet egentligen inte riktigt varför. Jag vill ju inte. 
Jag vill vara i mitt svarta helvete och leka martyr.
Jag vill vara ynklig, liten och hjälplös.
Jag vill vara en värdelös liten skit som inte klarar att stå på egna ben.
Jag vill vara prinsessan jag aldrig var.

Hah! Ironin är den enda sanning.

Men jag vet verkligen inte längre. Ingenting. Vad, när, vem , hur?
Jag?
Aldrig.
Ingenting får någonsin bara snurra runt mig.
Jag är inte centrum. Inte navet. Inte betydlig.

Inte någonting.

Ingenting.

Noll...

Hemma igen. Lite fattigare. Lite gladare. Mycket blötare och slutligen som pricken på i:et en kärlek rikare.

Jag var varit i finland nu i tre dagar och hälsat på släkten. Mamma-sidan av den. Kändes så märkligt att se mina kusiner som blivit vuxna, människor som säger att jag har växt offantligt sen sist, vilket är motsatsen till vad jag är van att höra.

Människor som hälsar och klämmer kinder, gaggar om att jag var så liten och minns nog inte att jag träffat dom och ect ect.

Så sant! Jag har inte en blekaste om vem människan är.

släkt-träff i nötskal.

Men så kommer vi till kärleken. Den "ljuva" (hör min ironi) materiella kärleken.

Från början.
När jag var liten fanns det en blandsaft i finland som vi kallade katt-saften.
Jag minns så väl den smaken. Hallon, jordgubb. Inget jag smakat förr eller senare smakar likadant.

Förrän nu.

Rainbow Vadelman ja mansikanmakuinen light mehu.

Sagt och gjort. Vi bunkrade hem lite grann...

Men finland var inte bara återträff och S-market fynd. Allt annat än det...

Jag kan inte hjälpa det. Ångesten. Den som gnager i kanten. Viskar i mitt öra, huvud. "Du är fet, det är därför dom glor." "Kände du fettcellerna klämmas i dina runda kinder nu?Jo du, nog är dom där".
Hon är alltid där. Gör mig ensam. Bara hon. Bara jag. Bara vi.
Jag och min skugga.
Men skuggor har ingen varm puls.

I skuggan fryser barnen.

-S

Allt känns meningslöst, tomt.
Gnistan ligger någonstans, bortglömd, lämnad.
Ensamheten ekar mellan väggarna.
Ibland hörs en röst. Någonstans. Någon. Någon som inte är ensam.

Det bränner. Värker.
Men ensamheten är kall. Alltid. Och inget materiellt kan värma den.
Men jag gör ett enist försök. Ändå.
Te?
Nej...
Cigaretten?
Nej...
sista hoppet ut...

..vetekudden..?

... nej.

Men något börjar värma. Innanför ögonlocket. Kokar.
Men det var bara tårar.
Strömmar av varma, salta tårar.

Och det svider i ett öppet sår.

Jag fick tidigare en liten önskan om mattips, och slå i taket å klacken i baken, här kommer ett!!

Gari
(även känt som pickeld ginger, inlagd ingefära)

Serveras med sushi, men jag äter det även utan. Har gärna lite på salladen och strör över lite alger.
Mega-gott!

Min sallad brukar se ut såhär:
Isbergssallad
Gurka
ev. några sockerärtor
lite salt och peppar
lite örtsalt
gari och alger

Nu var det ett tag sen sist, och jag ser att läsar-antalet stigit, så...

Vad sägs om en frågestund...?

Allt är ett kaos. Ett helvete.

Jag simmar i tvångstankar, ångest.
Mitt hjärta orkar inte, tar raster.

SCÄ ringde häromdagen. Vikten saknas på pappret.
Jag hann inte fylla i, hann inte kolla, jag vet inte.
Hon tycker att jag är oseriös. Tar tid. Inte värd att ödsla hjälp på.

Samtalet tar slut. Konferensen börjar.
Jag står själv. Kvar. Utan hjälp.

Paniken stiger i halsen. Alla tittar. Alla ser. Alla fattar vad det handlar om.
Mamma! Ring mamma.
Stackars mamma...

Hem, fort hem!

Ny dag.
Omstart. Planera. Styra. Bestämma. Schema.
KRASCH!!
Ny plan inkräktar...

Stranden.
 Å n g e s t.
Stranden vs hemma.
Ångest vs trygghet.

Mycket folk. För mycket folk. Tusentals. Miljoner!

Tryggheten vann. Då kan jag gömma mig. Då ser ingen mig. Ingen ser min kropp.

Jag är en svag insekt. En skalbagge på rygg. En äcklig spyfluga.

Allt man hör är ett irriterande surr.

-S

Jag hörde nyss en kvinna som satte min rädsla på nålen. Fann orden jag saknade. Anledningen jag inte visste.
Anledningen till min rädsla för hjälp.

Jag hatar att misslyckas, känna mig misslyckad. Och varje gång jag kommer till ett behandlingscenter blir allt så intensivt. Kontakten med alla andra patienter och miljön. Och alla är i olika skeden.

Då händer det. Jag blir misslyckad. På alla sätt. Antingen för sjuk, eller för duktig, eller för frisk, eller för tjock, eller för pigg, eller för social, eller för ensam. Misslyckad, helt enkelt. 

Och det är ju så larvigt!!

För vad fan spelar det för roll ? !

Alla är ju individer, inviduella, right?!
Alla är i olika skeden i livet, h e l a   t i d e n . . .
Och jag som vill vara så egen, så speciell och sticka ut ur mängden. Det har jag alltid velat! Alltid varit!

Den här rädslan är ett sting av mig själv som jag inte känner igen. Och det är det som gör det så svårt, svårt att sätta ord på den.
Peka ut.
Är den ens en del av mig?
Är den ens värd att kalla "en del av mig" ?

Eller är det bara en vidrig Ana-gnet som försöker odla ägg i mitt huvud, växa sig större, suga mitt blod? En äckligt trigger som jagar efter energi? En blodtörstig, utsvulten demon som vill gömma mig, sitt byte, för resten av världen och festa på min maktlöshet till min död?

. . . eller   är   det    bara   jag . . . ?

-S

Jag känner ingen större mening med att sitta här och sprida vidrig energi över nätet till andra människor som inte mår bra av det. Därav mina uppehåll.
Kort sammanfattning.

-Akuten
-Sjukhus
-Idioti
-Peach och mamma <3

Jag är så otroligt glad att ha min familj. Finare finns inte. Jag är ledsen att jag inte kan uppfylla det rum som ansvarsfull stora syster, förebild.
Förlåt.

-S