Pepp i telefontid
Nu.
Så varför spela dum?
Påminn mig om att jag sagt det.
Uppvaknandet
Men så SATANS svårt!
Skräcken. Känslan i magen. Och att inte kräkas. Det är svårt bara att behålla rödbetorna och frukten.
Intalar mig konstant "Saga, du blir inte tjock på det här".
Men känslan. ? .
Och sen lagad mat.
Jösses.
Skräck-scenariot när tallriken ställs framför mig på bordet.
Pasta-Sås-Quorn-Ris-Potatis-Gröt-Yoghurt-Flingor-Mackor-Smör-Ost-Mjölk-Onämnda-läskiga-ting-stekta-eller-ännu-värre-friterade-och-hej-nu-dör-jag-i-ångest.
Och näringsdryck.
*Duns*
Och jag undrar.
Vad fan har jag gett mig in på...?
Jag har en bok.
Jamen typ så ungefär.
Ett trasigt tomrum fyllt av skräp.
Väggar. Dom ser ner på mig. Har sett länge.
Alltid iaktagen. Inget sker i smyg. Ändå går jag på tå.
Dom är blommiga. En och annan rand.
Fulla med små hål var en gång ett häftstift trängt igenom. Den i sin tur trädd genom bilden av en veckotidnings hingst. Då talar vi häst.
Och texten. Bokstäverna i taket. Dom som var meningen att forma en barndomshjälte på en svart häst. Ett fnitter vaknar när jag minns den moderliga reaktionen.
Dom är fulla av spår. Av år. Sår.
Och fläckar. Fläckarna. Avskalad tapet. Nagelspåren. Gropar efter slagen. Efter flytande näring. Krigens spår.
Jag försöker alltid gömma dom. Väggarna.
Tavlor bilder foton LP:skivor kläder .
Men där bakom står dom. Kvar. Alltid. Ser igenom. Påminner.
Hon sa en gång att det var som ett museeum. Rummet. Som en dokumentation på ett liv.
Liv.
Det är märkligt att det är just det motsatta jag känner varje gång jag passerar tröskeln in. Jag dör lite mer varje gång. Minnena skär som knivar.
Så somnar jag igen. Lämnar rummet. För en timme. Från mardröm till mardröm.
Väck mig.
Rapporterar att stormen viner ännu kl 02:20 lördagen den 14/1. Upprepar 02:20 lördagen den 14/1.
Denna konstanta sömnlöshet.
Hatar det. Att bara ligga här. Vänta på gryningen. Vänta på den magiska timmen när en uppstigning är tillåten.
Och tankarna gör sin spökrunda.
"Latmask, du skulle kunna gå upp, skita i vad alla andra säger och träna."
Öh. Nej. Med all respekt för dessa ätstörda vrickade impulser, men någonstans går gränser för vad kroppen klarar utan bråd död. Min är nådd.Måste för allt i världen vila.
Men JÄVLA SÖMN-HELVETE!
Och ingen natt-pepp.
Ingenting.
Låt det brinna.
Men jag vill inte veta vad, för därifrån syns längtan mer.
Men om jag tar mig ifrån en sviken dröm och hit igen så kanske jag kan känna meningen med tystnaden.
Svalkar vinden? Värmer solen?
"Ser du något bakom molnen?"
Känner du lyckan genom sorgen?
Jag har inget mer än mina tankar.
Har fått lovord och mordord piska och morot ångest och oro som jag vore av stål och glas.
Borde gå men stannar kvar.
Jag har lovat och glömt. Förlåtit. Fördömt.
Försent för att ångra men tid nog att tänka om och leva med det.
Svalkar vinden?
Värmer solen?
Ser du något bakom molnen?
Känner du lyckan genom sorgen?
Jag har inget mer än mina tankar.
Jag saknar det som inte finns och sprider ut mig själv i vinden.
Bara du kan bära det som gör så ont i mina ögon.
Vi har något stort på gång, så länge ingen bryr sig om vilka höjder vi kan nå.
På vilken sida som vi står.
Så känner du lyckan genom sorgen?
Jag tror jag har något mer än mina tankar.
-Den Svenska Björnstammen
I hennes trädgård faller äpplen idag.
I hennes trädgård går det två vägar fram.
Den ena som en stig man knappt alls kan se.
Den andra som en autobahn bred.
En går till himlen.
En går rakt ner.
Hon undrar vilken av dom hon ska med.
Och kråkorna skriker. Och hundarna vet.
Och äpplena faller som sten.
J.Thåström
Med kvinen mot strupen gafflar jag ångest i slevar.
Mamma ska fixa middag åt mig. Träning på att släppa kontrollmanin. Men sjukdomen biter i kanterna.
Inget fett. Inget socker. Inga kolhydrater. Inga proteiner. Inga kalorier. Ingenting.
Jag måste fortsätta. Kämpa även när kämpandet ska göras. Inte ge mig. Hitta liv.
Jo. Så besticken då.
Aj jävlar. Men fan. Jo. Fast... Nej. JO!
Jo.
Jag upplever den. Dödsångesten. Dags att leva upp.
Jag gör det nu. Fan. Jag gör det.
Jag lägger in mig.
Var på kontroll i måndags. En katastrof-kontroll.
Hon sa "Du kommer dö, Saga, och du har inte långt kvar."
Hah. Jo, kul den har jag hört förr.
"Du har en vecka på dig. Max. Tänk nu, Saga. Tänk riktigt riktigt ordentligt. Vad vill du?"
AH! Panik! Vaddå?!Måste jag bestämma?! Kan-inte-vill-inte-mamma-hjälp-vad-ska-shit-när-åh-vad-fan!!
Ingen sömn inatt.
Men vad fan är det som är svårt?! Att välja att leva?! Jag vill leva. Jag vill andas. Jag vill finnas.
Då måste jag svälja.
Svälja den där jävla stoltheten. Ta hjälp. Nu. Akut.
Godnesses damn it.
Here we go again.
Anno 2011. Del 2.
Augusti
Börjat på SCÄ. Fått min(på riktigt) bäst kontakt någonsin inom vården. Som jag tyvärr sumpad big time. Även skolan drar igång igen. Ångesten är något enorm för att återvända dit. Typ i stil med "shit-dom-kommer-tycka-jag-blivit-jätte-fet" även om faktumet att viktraset sen vi sågs sist var enormt. En känsla räcker för mord, ni vet. 
September
Ok. Jag medger. Nu skiter sig plugget. Jag sjukskrivs. Livet går rakt utför. Dom på SCÄ gnabbar om att om jag inte vänder det här nu vägrar dom hjälpa mig med annat än slutenvården. Jag "Ja-Jaar" bort det och kommer undan igen. Tegelväggen närmar sig. Och jag har brutit av spaken till nödbromsen.
Oktober
Ultimatumet kommer. Slutenvård eller inget alls. Jag gick hem. Skamsen. Tom. Besviken. Lättad. Nej, det var sjukdomen som blev lättad. Lämnad igen. Själv var jag ett avgrundsvrål utan dess like. Mitt i mörkret. Jag lade mina timmar i dagar på försöks-kreativitet, för att gömma det värdelösa mig jag kände. Å juste! Vi adopterade en liten (läs: enorm, glupsk och okastrerad) svart panter också. Bagheera.
November
Kastas mellan känslan av att vara världens sämsta levande död och tanken på att avsluta första ordet. Tills en man kom över haven, över världen, hem. Pappan från dom sju haven. Han gav mig pepp. Tände en eld av allt gammalt bråte på gården. En brand som inte slocknade förän efter 24 h och en tunna vatten senare. 
December
Ångesten högtid. Men jag fick en morot. En resa väntade. Jag var utpumpad, trasig och lite peppad. Fan nu skulle det göras. Ett kraftryck. Jag spenderade dagar i ensamheten med ångesten som konstant bråkmakare. Ibland, ganska ofta, vann den, men ibland, ganska sällan, men väl älskade ögonblick, vann jag. Och julen kom. Jag bäddade skallen i vakkuum hos mormor å lät henne mata mig med gurka och rödbetor, insåg att yogis choko-te smakade precis som varm choklad och att jag, efter att läst lappen på hälften av julklapparna insåg att det stog iloista joulua(god jul) och inte Hoista Joulua. Likheten är slående. Och jag tror att jag fick en gnutta liv inslaget i extremt glittrigt papper.
Kontentan: 2011= fullkomligt värdelöst och tyvärr vidrigt dyrt och inte ens ett jävla kvitto fick jag. Men, det kändes ju som om ordet "peppad" blev ganska återkommande ju närmare slutet vi kom?
So. Pepp it is.
