"Rör mig inte, din jävel, jag vill dö!! "

Raseri.

Hur kan dom inte förstå?!

Idioter.

"Rör mig inte sa jag!!"
Och vad glor du på, ditt satans fån?!
Aha, du tror att jag blir våldtagen, kanske kidnappad?
"Du får inte skada dig!!"
"Jag vill dö! Fattar du?! Jag vill DÖ!! Och det är ditt fel!"

Jag kommer loss ur greppet. Rusar.Fort.Snabbare. Bort. Vart? Vet inte.Bort.
Bland dom höga husen. Gruset skrapat. Skär genom mörkret.
En ensam kvinna med tunga påsar. Hon lägger inte märke. Går.
Döda mig då, Döda mig.
Vidare. På räls.
Det slår mig i ögonblick att bommen faller och Det lysande Långa kommer.
Jag skulle kunna krypa under.
Tanken lockar.
Jag sviktar en aning med knäna.
Nu. Hoppa. Rakt fram. Döda mig då, Döda mig.
Hejdas. Något stoppar min handling.
Det lysande Långa passerar.
Bommen går upp.
Jag går inte ens över.
Jag fortsätter.

Neonskylten lyser. Den påminner mig om törsten. Om att jag sprungit hela staden.
Skramlar i fickan.
Tre femmor och en tia.
Han bakom disken ser lite förfärad ut.

Kanske han såg min halvgjorda handling.
Kanske var det mina blodsprängda ögon.

Kanske var det min kropp.

Utan något mer än en nick vänder jag och går.
Tomhänt.

Och kylan biter. Har det redan hunnit bli såhär kallt? Är vi ens i december?
Jag vet inte. Kan inte tänka tid.
Edith Piaf börjar sjunga i min ena ficka.

Hon.

Jag klickar rött.

Edith tar ton igen.

Grönt.

Och klockan hade skenat. Jag stampar mot det kända och kliver in.
Inte ett ord.
Jag kryper ihop till det minsta jag kan.
Inte ett ord.
Sömnen bäddar in mig.
Bädda om mig, snälla, jag ångrar allt.
Älska mig.