Res dig Emot.
Stressen. Kylan. "Men Saga, sakta in! Du rusar igen!"
Han ville sätta sig och tugga i lugn och ro. Den existerar inte. För kallt.
Väl vid insläpp. Flaskor överallt. Klassikern.
Någon försöker få med sig sitt paraply, vad sjutton denne nu skulle ha det till.
Jag skrattar lite i tanken på alla dom som köpte en cola på ICA 500 m bort och får lämna den i vasken nu.
Tills det slår mig.
Fuck.
Jag gjorde det.
Jag svär några svordomar, försöker patetiskt med men-den-är-oöppnad-snälla.
Han skakar skoningslöst på huvudet. Och jag ställer ner den. Upprepar som ett mantra "det var bara 16 kr, bara 16 kr..." Kanske någon annan vill ha....
Och så in. Och ännu en svordom.
Fan.
Förbanden har inte ens börjat.
Men ok. Vi diggar. Värmer upp.
Jag börjar tycka synd om den genomsvettige sångaren som desperat försöker förmedla till den aningens för unga och förvirrade mittpunkten i publiken att han vill för sitt liv se en circle pit. Han vevar och vetar, ropar och svär.
Men.
Publiken bara skriker ikapp och hoppar på stället. Någon som förstår börjar knuffa igång. Men irritationen i förvirringen blir ett faktum.
Svettsångaren lämnar scenen utan sin circle pit.
R.I.P
Sen händer det.
Äntligen. Nattens gäster. Högsta höjdpunkt intar scenen. Han frågar hur vi mår. Ett vrål bryter ut.
Stockholm...Tonight. I feel GREEEAAT!!!
Och helvetet bryter loss. Fötterna lämnar gummimattan. Luften tar slut och kontrollen försvinner.
Pulsen. Ettusen500.
Ljuset slår. Kängor stampar
Alla är dränkta i varandras svett. Men ingen bryr sig. För det är för natten.
Natten från sönderfallandet.
Natten från det ensamma bottenlösa.
Natten att ta strid.
Natten att resa sig.
Resa sig Emot.
du skriver på ett otroligt fascinerande sätt, bara så att det vet (även om det gör ont, ack så jävla ont).
och du, hästen, teatern och kreativiteten - håll i dem hårt. vägen tillbaka går aldrig i dur, det skulle vara oerhört konstigt om den gjorde det. det måste få göra ont, och det måste få ta tid. bara.. ("bara och bara") fortsätt ge dig fan på att ta dig ur det. det finns ett bättre liv på andra sidan, och jag är ett levande exempel på dig, right?
för det är bra med mig, bättre än vad jag någonsin trodde att det skulle bli. jag trodde verkligen inte att jag skulle orka leva, ens överleva, men här står jag; starkare än någonsin, orkar mer än någonsin och bra mycket gladare i hjärtat än vad jag varit på jagvetintehurlänge (som svar på din fråga är det alltså bra med mig, bra bra bra; konstigt nog känns det ordet lite som en tablett vars existerande är något utav en evighet - jag suger och tuggar på den utan att den tar slut. flummigt oja, men ja.. det får du ta, söta du).
kram påre!
