Det blir hysteriskt. Idiotiskt. Råddigt.

Ursäkten ursäktad ursäkta dig. 

 

 

Men jag faller ändå. Snubblar och blir rädd för att gå. 

Jag tror inte marken håller för mig. Och mina knän är redan såriga och blodiga. 

Jag kan faktiskt få en infektion. Eller förgiftat blod.

 

Men du är ju redan en infektion. Du är förgiftad.

 

Du kommer ändå dö. Det gör vi alla.

 

Det står skrivet att vi kommer skiljas åt till sist.

 

 

Jag har lovat att trampa på linjen.

Backa inte.

Men linjen är strömförande och jag är svettig av kamp.

Ahj! Första vågen.

Stå kvar.

Argh! Andra vågen.

Paus.

Tårar i stidströmmar och hjärnspöken dansar menuett till toner av tysta skrik.

 

Du måste uthärda. Du vet vad du har.

Dödar.

 

Smet förbi ett panduro igår, samla mina tecken liksom, användningsområde; Skylta om stark kvinna utan kavaljer dvs. ganska cool.

Förövrigt har jag kommit till insikt om hur mycket jag hatar onsdagar. Och söndagar. Och måndagar. 

Jag vet egentligen inte vad jag väntar på. En vidrig rastlöshet sliter köttet av benmärgen på mig och ångesten av tomtid är tsunamisk. Och på det biverkar sig någon utav medicinerna med kaotiskt skakiga händer, vilket i sin tur gör touchscreen och pensel/penna hantering fruktansvärt besvärligt. Gaffel och kniv och sked och tandborste och nål och tråd och i princip alla andra grejer som kräver minsta handaktivitet.

 

Det hela gör mig lite ledsen (läs: hysteriskt gråtande). Händerna är min bästa och viktigaste medicin och att genom lida sömnlösa nätter utan möjlighet att lugna mig med kreativitet gör mig vansinnigt jobbig.

 

Och nu blev jag plötsligt av någon märklig anledning fruktansvärt sugen på pärlnougaten i aladdinasken.

 

  

 

 

Obligatoriska fotposen med kärleken mitt i leran ute på långpromenad. Mina fötter ser enorma ut, men kombon småhovig häst och Saga i för stora skor är väl förklaring nog.

 

 

När jag var riktigt liten slet jag i den och slog på den, sov med skärp för att, ja, skärpa den.

När jag började skolan fick den inte tillräckligt med mat och fick börja skumpa med på långa joggingar och träningar.

När jag slutade skolan blev den liggande, tryckt mot ryggraden, avstängd i väntan på besked från hjärnkontoret.

När jag gav beskedet från hjärnkontoret och högre makter tvingades den att börja jobba igen, men den hade ju tappat all sin kraft.

När hjärnkontoret drog in på personalstyrkan blev magen avstängd igen. 

 

Och så fortsatte den historian pendla mellan smärtor, morfinsprutor, blåljus och ångest.

 

Och sen har jag (trumvirvel) mage (cymbal-kling) att vara sur över att den förstör mitt liv.

What goes around, comes around. 

 

Men det värsta är nog ändå att inte begripa vad som är felet, varför jag har ont, varför jag kräks blod, varför den inte fungerar mer än en gång per månad som bäst (förstoppning (förlåt intimiteten men jag pallar inte bomullsord)).

Ingen vet.

Nej, det ser jag ju också, din dummer, men jag är rätt pepp på att skriva lite nya blad till boken, lite som en såndär liten solsken kulle, lite mysigt liksom, med små kaniner, rådjur och fåglar. 

 

Dom ville uppenbarligen få slut på mitt jidder. Sprutan kom fram igen.

 

Men nu spårade jag ur igen, även om jag hade en så klar syn utav hur det här skulle bli. Men det här med att hålla mig på spåret är ju ändå inget jag är van vid så det hela blev ändå rätt ok.

 

 

Ämnet är så nertystat, jag vill lyfta det locket.