Dom blir aldrig droppar. Det är alltid kristaller och pärlor. Tills dom når marken och blir pölar. Men aldrig droppar.
Nätet är sen länge förbrukat och det ter sig lättare och lättare att falla igenom.
Men pärlor får det att se vackert ut.
Ingen märker hålen. Ingen märker tomheten.
Det ser ju så vackert ut, trots allt.
Ingen märker.
Och vi fortsätter falla.
Men det skulle se så bra ut på pappret.
Jag fick ett brev. Om att komma på ett sista möte innan skolstarten. Den där otroliga skolan jag vill börja på. Som jag sökt till. I fel stad. Och jag gråter lite. Kanske lite väl mycket. Det var min plan mitt höst-måste min räddning min pepp min framtid och min dröm.
I år existerar den inte.
Jag kommer inte börja plugga i höst.
Men vad i hela helvetet på jorden ska jag göra då? Jag måste hitta en lägenhet och ett jobb med lagom schysst lön för att ha råd med en. Och sen hinna ha ett lite meningsfullt liv på det också. Och jag har en sån jävla ångest.
Och vad ska jag ta ut ångesten på? Ut måste den för den spränger mitt kranium i en tusenfallt mäktigare explosion än en inlåst nysning.
Så mycket gråt. Så mycket jagärsåjävlavärdelöstjafs.
Men hur kan någon som kämpar för sina egna och sina systrars rättigheter och alla djuren i naturen och inte i naturen vara värdelös? Jag blir lite förvirrad. Får inte ordning på det. Varför kan inte inte bara lyckas med någonting?
Åh men hjärtat, du har lyckats med ett av det största i livet. Du är vid liv.
Men vad ska jag med livet till om jag inte kan leva upp till det och göra något jävla meningsfullt?!
Fortsätta leva det.
