Jag har tänkt mycket fram och tillbaka.

Verkligen på riktigt fram och tillbaka.

Vem jag var förr. Vad jag var förr.

Förr, innan jag blev jag.

Jag hittade massor av bilder från tiden som levande död och död levande. Jag ser hur den på bilden klädde kotorna i de tråkigaste kläderna för att se så sjuk ut som möjlig. Hur den täckte kotorna i skam för den överflödiga mentala fettmassa som svulstade ut över 10 meters omkrets om den. Hur den hatade kvinnan i sig. Kvävde hennes utveckling. Jag minns hur barnet på bilderna betedde sig. Lögnerna. Smusslandet. Gömmandet. Hur barnet tog varje tillfälle och otillfälle att smita och fortsätta sin väg mot döden och bara lite till och jag måste ner på botten först och allt det där.

Det märkliga i det hela var att jag först greps av en massiv längtan efter det där barnet. Efter dess beteende. Efter dess kropp. Efter att vara det tunna lilla barnet. Hur blev allt såhär?

Såhär? Såhär stort såhär svårt såhär ansvarat såhär seriöst såhär såhär. Hur överlevde barnet? Eller gjorde den det? Är det jag? Det där lilla tunna barnet?

Nej. Barnet dog. Det gick för långt. Det lämnades kvar i en vitbäddad stålsäng med gula noppiga filtar och tusen slangar i ett monotont ljud av en maskin som förklarar att det är slut. Barnet dog när den förlöste kvinnan. Barnet dog när den förlöste mig.

Så jag blundar. Och ser igen. Barnet på bilden hade ingen framtid. Det var bara ett barn.

Jag reser mig och går till spegel och ser en kvinna. Den kvinnan som dödade barnet som förlöste henne. Den kvinnan som överlevde.

Hon är fantastisk.