Jag kavlar ner byxorna. Kylan har börjat bita i mina anklar och axlarna stiger igen mot öronen. Som en egenproducerad halsduk. Jag skäms lite. Andra håller med tänder och naglar kvar ballerinaskorna på och shorts med den läckra lovely-ass-skärningen som ser sådär snyggt sliten ut.

Jag har försökt. Provat dessa läckerheter. 

Men mina höfter och sittbensfyllning sviker mig och provhyttsspegeln skrattar åt mig och butiksägaren tipsar om barnbyxorna igen och jag ger en riktigt arg blick och går därifrån. Igen.

 

Skit. 

 

När jag väl vill vara snygg är jag mil ifrån det jag vill ha. Min skelettkonstruktion säger "du skulle tänkt på det tidigare" och jag börjar skämmas över att jag skäms för jag ska veta bättre, men ändock talar dom om för mig att jag inte ska vara nöjd över mig själv för det är inte hälsosamt samtidigt som dom överlevnadspropagerar om att jag ska sluta skämmas, oavsett vad.

 

Det är lätt att känna förvirring. Nästan omöjligt att undvika.

 

Och det här med att lev varje dag som din sista (=stressa igenom dina drömmar/framtid) och lev i nuet(=tänk inte på igår/imorgon/framtid/dåtid(= dröm inte drömmar, koncentrera dina tankar på att du knyter skosnöret)). 

 

Jag får inte ihop det.

 

Och Hellström säger till mig genom en krasslig högtalare att man(ligheten) måste dö några gånger innan man(ligheten) kan leva.

 

Men hon(ligheten) då?