Min bästaste medicin är smaksatt med persika och kan ha en lätt biverkning som träningsvärk.

Att vakna och känna att en helst gömmer sig i alla världens största sunk-gråa mjukisplagg och när inte ens katten får titta på en är en känsla som ligger bland dom lägsta i rang. Och imorse var en dagsstart av den rangen.
Jag hade bestämt något om att rida Persikan och tyckte att det minsta bra jag kunde göra var ju att hålla vid den bestämelsen.
Sagt och gjort.
Jag drog på mig ridbyxorna som jag inte använt sen december för att inse att ja, dom är fortfarande fasansfullt stora.
Jag kommer på mig själv med att bli lättad och lite glad."Åh-vad-skönt-det-betyder-ju-att..." 
Sen, kort därpå, blir jag förbannad på mig själv för min reaktion.
Varför ska mitt humör regleras beroende på storleken av dagens byxor?
...
Jag blev lite mer bitter, trampade ner i stallskorna och stövlade vidare med min tuffa ifrågasättning och sket i sickness-världens automatproducerade tankar för en busfylld knas-ritt i sällskap av Linnéa och Minja. Och icke att förglömma den oförglömlige Persikan.

Dagen gjord och humöret på topp. All creds och tacksägelserna till alla involverade och deltagande.

Och jag ville mest säga att jag behövde bara få sova.

Jag börjar så smått att inse att det är ett faktum att önskan och viljan inte är samma sak. 
Att drömmen och genomförandet är långt ifrån varandra.
Vilja leva även när det är mörkt är svårt när man är dödligt mörkrädd.

Jag är lite mer rädd, för att vara ärlig. Jag tycker det känns konstigt att må bättre, rent fysiskt och höra andra förneka det. Att absolut inte veta åt vilket håll du ska vända öroat. 
Och är rädd för att ångra mig. Irriterad för att ingen riktigt tycks förstå att om jag har en dålig dag, betyder inte det att jag återvänder i två100åttifjorton knop till botten igen.

Jag vill kunna säga "God morgon världen, idag mår jag skit"  utan att ambulansen ska ringas på plats och gravstenen graveras. Trött på detta konstanta hysteriska sjukhusfanatiska.
Jag kräks på det.

Men någonstans vaknar också tanken, att fan, vad SKÖNT att må dåligt och veta att det blir bättre. Att veta att solen stiger, går ner, och stiger och viseversa. Om och om igen. 
Det går i en cirkel.

För att veta att du mår dåligt måste du någonstans ha mått bättre.

Och fan. Vilket totalt osammanhängande inlägg. Total tanke-spya.
Syjärna i kanten till dig som orkade läsa och två till dig som förstod ens en fjärdedel.


så... Ljuset existerar ju otvivelaktigt. Faktiskt.


Hon är störd. Instabil. Bara säg det här och lyssna inte.

Det svider som satan. Gör skoningslöst ont.
Jag är evigt ärrad. Psykiskt våldtagen. Jagas konstant av minnen.
Där jag var ett objekt. När jag accepterade livet som objekt. Som någon annans jobb.
Ett nummer. En siffra.
Hur jag alltid var ett misslyckande. Är ännu, i dåliga dagar.
Jag börjar inse vad jag försökt fly i hela mitt liv. Vad jag ville få alla andra att förstå.
Självdestruktivitetens själ.
Jag ville vara svag. Liten och skadad. Visa mig sårad.
Få alla att förstå att man inte fick skada mig mer.

Men jag börjar se.
Se hur det på riktigt fungerar. Hur kugghjulen länkas samman.
En falsk trygghet. Ett redan förutbestämt öde. Ett skrivet slut. Dom har manus på alla ord.
Jag trodde den var sann. Lögnen.
Och nu jagar dom mig. Orden och osanningarna. Falskheterna.

Jag vill vidare. Men kan inte glömma. Borde släppa. Men rädd att falla handlöst. Livrädd att tappa mig själv i falskheten. Bäddas i dom förutbestämda orden. Dom tomma och meninglösa.
Jag är låst i mina minnen. Jagad av mitt förflutna.
Hur släpper jag? Hur ska jag våga tro på mig själv när jag så länge blivit beordrad att se mig själv som lögnen?
Sanningen är. Jag är sanning. Ärlig.

Men vad spelar det för roll när ingen lyssnar på orden? 

En lite kylig irritation i glädjevärmen.

Varför så lite laktosfria glass-sorter?!

Well, tofuline och oatly är goda, men HEY! Var är dom extrem-goda?! Varför har tex inte ben&jerrys något laktosfritt? Har aldrig smakat ben&jerrys pga laktosintoleransen. Ledsen prick.

EFTERLYSER GOD-GLASS-TIPS!!!


Att upptäcka en kompis i kylen som är snäll och inse att ingen annan där heller egentligen vill dig ont.



Fred&Kärlek mellan sinne och centrum med jordgubbssmak och bra baskilusker.

(Pro)Viva la Vida.


Intalad sugrörssurpling genom tuggat rör när en längtar efter nygräddat.

VEM

Vem är i rummet med dig?
Tjocka katten aka Bagheera.

Vem fick du senaste sms av?
Bossen i stallet.

Vem tänker du på nu?
Tjocka katten. Han låter och tycker antagligen att jag ändå tänker för lite.

Vem pratade du senast i telefon med?
Mamma. Vill minnas att samtalet var fruktansvärt rörigt och ganska komiskt.

Vems hus var du senast i?
Det var tragiskt länge sen jag varit i någon annans hus än mitt eget och sjukhus. Kräver rätsida.

Vem önskar du var med dig nu?
Mormor. Och 1 kg vetemjöl samt övrig ingredienser till hennes korvapuustis.

Vem är din favoritsläkting?
Så kan man ju inte säga!! Vem skrev den frågan?!

VAR

Var är din mobiltelefon?tre centimeter ifrån datorn. fem centimeter från handen. 70elva1000 mil förlångt borta. Trött.

Var åkte du senast bil? Från stallet.

Var handlar du mest? Öh. Jag säger tempo och ica, min plånbok skriker indiska, bönor&blad och onämnda hörn för kreativitet. Apoteket gills inte.

Var fick du tag på tröjan du har på dig?
Min pappa transporterade den från något för ballt för att jag skulle komma ihåg det nu. Varmt och exotiskt var det. Sa han. Det är en t-shirt. Plagget alltså.

VAD

Vad åt du senast? Havregrynsgröt.

Vad drack du senast? Mitt gröna gräddte. Loving.

Vad är det för färg på dina byxor? Grå. Trash.

Vad är den närmaste saken som är blå? Eh. Internet symbolen..? Men är den nära...? Wow, thats way too mindfuckning för denna tidpunkt på dygnet...

Vad har du på fötterna? Tår, naglar, förhårdnader och ganska snuskiga tofflor.

Vad är din favorit färg? Periodfråga. Standar- grön, tegelröd. Nu- hör och häpna- gammelrosa och dimmlila!

Vilken film såg du senast? Minns inte. Men vill se Carnage!

Vad hör du just nu? Någon gubbe som propagerar för att kollektivtrafiken i stora staden ska bli bättre. Hah-tillåt mig skratta.




HAR DU NÅGONSIN

Sovit i någon annans säng? Ja! Det är kul! Fast vad dirty det lät. Well. You read, I know.

Hånglat på en bio? Det är inte min prioritet i salongen.

Hånglat i skogen? Är det här en följdfråga eller bara vampyrisk porr alá twilight?

Tyckt att din kusin är het?
Ja! Vi är ju lite samma blod, så det är väl ok? Jag menar, lite av snyggheten måste ju finnas i mig också.

Sovit naken? DET är kallt.

Kört över hastighetengränsen? På cykel?

Målat om ditt rum? Skrivit om.

Dansat framför en spegel? Ja. Sällan speciellt dansant och mest hatiskt. Men ja, det har jag.

Fått hicka? Mamma bytte sovrum för att jag hickade i sömnen i natt. Rätt komiskt.

Dumpat någon? I min värld finns inte dumpa. Jag använder sax, nål och sytråd.

Stulit pengar från en kompis? Alltså...Nej, inte stulit, men glömt att lämna tillbaka. Inte medvetet.

Hoppat i en bil med folk du just har träffat? Jo, ett par gånger! Under vad jag klassar som kontrollerade omständigheter.

Varit i slagsmål? Jag är ett vild-djur.

Smugit ur ditt hus? Ja, men jag tenderar smälla dörrar istället. Bara för att visa att jag lever.

Haft känslor för någon som inte känt desamma? Vet inte. Har aldrig tagit reda på saken. 

Hånglat med en främling? Ungefär lika många gånger som jag hånglat i skogen.

Älskar eller saknar någon nu? Älskar för många. Saknar för många. Gör för lite åt saken.

Idag är en dag i lista. Over and out. 





Kvinnan som Gudinnan på dippar av goda slag.

Long time no see!

Men jag har alltför lite bekräftelsebehov av cyberbefolkningen för att konstant skriva nonsens i randiga rad.

Men tänkte bara dela med mig av något improviserat och gudomligt gott.

Sagolik Fetaröra:

Ett recept alltså!

2 dl gräddfil
1-2 vitlöksklyftor(smaksak)
3/4 lök
15 cm riven alt. finskuren gurka
100 g fetaost
lite gräslök

MIX IT!!

Historisk Gucelimole:

2 avocado
1 dl naturell yoghurt
Tacokrydda(efter smak)
1-2 vitlöksklyftor 
2 msk salsa

lite örtsalt

and....MIX IT!!

Ikväll serverades dessa med falafel och couscous sallad, men funkar fint som dipp eller tacos eller vad fan, med det mesta helt enkelt!


Så med detta meddelar jag att jag lever och mår gott. Fred och kärlek!

Russian roulette is not the same without a gun.

Ett rop i nöden. Låt inte impulsen styra.
Vad f a n håller jag på med?!

Striden ska stridas.

Så låt då tärningarna rulla.

Kylan är alltid vackrast när man inte fryser.

Det är ju inte så att jag avundas er i irl-världen när jag kastar ett nyfiket öga på termometern i fönstret.
Pore cold ones.
Jag bäddar in mig i ett par filtar till och erkänner lite för mig själv att jag är kall ändå. Men lite lyckligare med livet när jag börjar få rätsida på det. Jag tjatar om ärligheten som tredje gången gilt och kroppen om långtids vanvård, vilket i sin tur gör att jag inte blir riktigt trodd i min ärlighet. 
Nej. Fel.
Jag blir nog trodd. Med orden "det är för din egen skull".
Jo jag vet. Därav min ärlighet.

Jag fortsätter känna mig stoltare och stoltare över mig själv, oavsett om jag blir trodd eller inte. Jag vet. Det räcker och är det som avgör i slutet. Jag blir imponerad över vad jag åstadkommer med min beslutsamhet och hur jag utvecklat mig i hantering av ångesten och hur jag kan plocka isär ätstörda tankar, lägga ut dom och fokusera framåt. Och framför allt komma ihåg det när det tar emot också. Inte bara använda tomma ord.
Turligt, på sista tiden, har jag tenderat lyckas.


När pusslet börjar gestalta en tavla. När jag hittar Saga.

Kan stolt checka av mina "detta-ska-genomföras-6-ggr-varje-dag" moment och reflektera kring hur bra det känns med ren ärlighet.

Jag har vunnit mycket på det. Att lägga korten öppna på bordet.
Det är mycket lättare att jobba med sig själv när en inte behöver gömma sig och sina ord konstant.
Jag behöver dom. Orden. Det är bland det viktigaste jag har. Och genom dom, och uttrycket har jag också förstått hur klok jag på riktigt är !
Det är så skönt att utan något konstgjort leende kunna säga att "Fan, jag är stolt över mig själv och min mognad. Utvecklan till den jag faktiskt börjar bli."

Sen är det ju självklart att hemlängtan svider. Men jag håller vid tanken och påminner mig om, att jag behöver det här nu. Bryta mönster. Vila. Lära mig gå igen. Skulle jag återvända hem till ensamheten och det jag falsk-leggade som trygghet, skulle graven vara grävd.

Jag jobbar hemifrån. Typ. Jobbar här på att livet ska bli bättre och värdigare för mig sen, hemma och för familjen. För att kunna leva. Älska. 

Tusen ton lättare. I själen.  

RSS 2.0