Jag vill inte dö, men jag begriper inte ekvationen som ska resultera livet.
Jag kavlar ner byxorna. Kylan har börjat bita i mina anklar och axlarna stiger igen mot öronen. Som en egenproducerad halsduk. Jag skäms lite. Andra håller med tänder och naglar kvar ballerinaskorna på och shorts med den läckra lovely-ass-skärningen som ser sådär snyggt sliten ut.
Jag har försökt. Provat dessa läckerheter.
Men mina höfter och sittbensfyllning sviker mig och provhyttsspegeln skrattar åt mig och butiksägaren tipsar om barnbyxorna igen och jag ger en riktigt arg blick och går därifrån. Igen.
Skit.
När jag väl vill vara snygg är jag mil ifrån det jag vill ha. Min skelettkonstruktion säger "du skulle tänkt på det tidigare" och jag börjar skämmas över att jag skäms för jag ska veta bättre, men ändock talar dom om för mig att jag inte ska vara nöjd över mig själv för det är inte hälsosamt samtidigt som dom överlevnadspropagerar om att jag ska sluta skämmas, oavsett vad.
Det är lätt att känna förvirring. Nästan omöjligt att undvika.
Och det här med att lev varje dag som din sista (=stressa igenom dina drömmar/framtid) och lev i nuet(=tänk inte på igår/imorgon/framtid/dåtid(= dröm inte drömmar, koncentrera dina tankar på att du knyter skosnöret)).
Jag får inte ihop det.
Och Hellström säger till mig genom en krasslig högtalare att man(ligheten) måste dö några gånger innan man(ligheten) kan leva.
Men hon(ligheten) då?
Jag då?
You seem familiar, dear mistress.
Jag vet att vi aldrig fyller varandras behov.
Vi är ett värdelöst par.
Du slår mig - Jag förklarar min undergivenhet.
Jag skriker svordomar åt dig - Du tar mig med en famn - Jag faller.
- "Snälla, förstå, jag måste gå vidare, jag har en annan."
-"Åh, din toka. Världen är ingenting för dig. Du behöver mig."
-"Snälla, börja inte nu igen..."
Du ger mig blicken. Den där när jag är din sparv. När du påminner om hur tofsig och trasig jag är. Den där när du tycker att jag behöver din famn.
Och du viskar orden av renodlat gift;
- "Du vet att du inte klarar dig själv. Du behöver mig. Älskling, du gråter igen. Jag torkar dom jobbiga tårarna, som jag alltid gjort. Jag ger dig en varm trygghet, som jag alltid gjort. Mitt fina fina lilla offer. Var inte otrogen mot mig igen. Du vet vad jag måste göra då."
- "Men jag vill inte mer. Jag vill ut!"
Tystnaden delar diamanter.
-"Och du vet att jag inte ens behöver hitta dig.
Jag vet var du bor."
Jag är aldrig ensam.
Och varje natt är du där. Varje dag i min skugga.
- "Men Saga! Du är helt ensam! Det är igen bakom dig! Det står inte någon i skugghörnet av ditt rum! Det är ingen som förföljer dig!"
Och det är bara jag som ser dig.
Det måste vara fel på världen. Den kan inte anpassa sig till mig.
Hej kundtjänst.
Det är något fel på dragningskraften hos mig. En störning i kraftverket runt mig och mina fötter. Vänligen ring upp på det nummer som ringt er 234 gånger senaste minuterna eller svara omgående på detta mail, det är svårt att vara funktionell (kan inte resa mig från golvet) och jag skulle uppskatta om ni skickade någon från jouren till att rätta till det snarast möjligt.
Mvh Saga
Och jag svarade:
7. Vad längtar du mest till med att bli helt frisk?
Jag längtar främst efter att alla människor runt mig ska sluta krypa ihop till ångestbomber så fort jag äter någon som dom tror är "förbjuden mat". Situationen är asjobbig. Jag mår bättre än på länge om någonsin, men ingen har riktigt hängt med och det är som att jag hela tiden påminns av min närhet att "såhär borde du betee dig för du är sjuk".
Hur ser ditt liv ut om 10 år?
Jag är väl 29 och börjar få 30årskris. Förhoppningsvis har jag pluggat klart och lever med katter och häst med en hygglig lön. Jag vet verkligen inte...
Vad skulle du bjuda på om du hade trerättersmiddag?
Förrätt: Grönsaker och frukt med dipp (tzatsiki, hummus,salsa, guacamole olika gräddiga såser)
Huvudrätt: Någon smarrig grönsaksgryta med stenungsbaka doppbröd.
Efterrätt: Min egenuppfunna dubbla kladdkaka med nougat i mitten.
Hur kan du vara så otroligt vacker?
Jag tänker såhär: TACK! Jag har svårt att se mig själv som vacker. Men jag kan åtminstone se på mig själv lite bättre idag. Jag kan möta flickan i spegel och säga "hej! Den tröjan passar bra till ditt hår" och gå ut med rakrygg. Men är jag vacker? Jag vet inte. En stil, men vacker, det låter som ett konstverk eller något en turist fotograferar.
Jag skulle bra gärna vilja veta hur du mår just nu; alltså, var brutalt ärlig. för jag undrar verkligen.
och funkar det för dig att bo själv (med maten och annat)?
och funkar det för dig att bo själv (med maten och annat)?
Jag mår bra emellanåt. Jag kan ju inte sova(trots medicinering) Sover max 3 timmar om natten oregelbundet. Ofta, minst 1 gång per vecka, går jag 3 dagar utan minsta sömn. Det sparkar ofta igång ångest och orklöshet för något. Jag har ju mina gråtattacker och humörsvängar. Ena stunden vill jag bara vara själv, andra "kan jag inte leva utan...". Jag har mina fighter med mig själv, tänker lite för mycket och är lite för egocentrisk.
Nu när jag bor själv är det lättare att leva. Jag kan komma och gå hur jag vill, behöver inte vara rädd för att störa dom andra när dom sover och jag inte, kan äta massor av fin choklad och glass utan att alla andra blir nippriga.
Men...Ibland blir jag väldigt ensam. Då tar jag jackan och springer till närmaste väns famn eller ringer mamma och självömkar.
Men överlag trivs jag bättre med att bo själv.
Tack snälla för alla frågor och är det något annat någon undrar, SKRIV!
Hoppas jag någon gång kan bjuda sugna människor på min trerättser.
Puss typ och ta hand om er!
Be mig att berätta vad du vill veta för jag har idé-torka.
! F R Å G E S T U N D !
Ställ en fråga eller hundra. Eller kanske bara uttrycka din åsikt. Eller berätta om ditt liv eller om din irriterande fjong i håret eller dina issues kring att grannen har dålig musiksmak fel tid på dygnet.
...
Ah meh vad fan.
Skriv vad du vill.
...
puss.
VARNING FÖR VREDE
Jag är så satans trött på kroppshetset.
Jag är så satans trött på min egen reaktion på det.
Jag är så satans trött på posera-vricka-nyckelben-puta-skrynkla-r-e-t-u-s-c-h-e-r-a.
Jag är så satans trött på att jag mot min vilja blir triggad av foton eller bara åsyn av skelett, med eller utan skin.
Jag är så satans trött på gnället kring size zero or fucking hero.
Jag är så satans trött på mig själv.
Och varje gång jag ska göra något jag verkligen sett fram emot fuckar kroppen upp skiten och jag hamnar skrikande i fosterställning och OLW jållar om sitt jävla fredagsmys.
Och jag hittar inte peppen.
Shitet ger mig fler diagnoser än vad en hel säsong av cityakuten nämner.
Vi börjar såhär:
Nej - Jag ursäktar mig inte blogg-eko och...
Nej - Jag ber inte om förståelse eller ömkan till anledningarna och...
Nej- Jag kommer inte sumera allt i ett inlägg men...
Ja - Lite löst kan jag ju rådda i det så får du helt enkelt fråga om du vill veta mer.
Så såhär är det liksom;
1. Jag flyttade hemifrån för ca 2 månader sen, stress i sig, men det adderat med min fullkomligen hopplösa mage ledde återigen till inläggning på kirurgavdelning.
2. Min sömnlöshet gör mig opepp på det mesta.
3. NYTT JOBB! Kattstallet, tar hand om övergivna/vanvårdade/hemlösa katter.
4. Att försöka få bukt på alla dessa viktiga papper som är så holyfuckingfinspråkiga att enbart högsta hönset (på semester) i höghuset kan tyda det och dessa mindre höga höns (sommarvikariater) på nedre våningen ska försöka förklara och läser bara det jag redan läst för att sen konstatera att jag nog ska kopplas vidare till dennes kollega (handledare för vikariaterna) som efter ytterligare 15 minuters telefonkö kortfattat säger att högsta hönset (på semester) återkommer om några veckor (ring inte denne, denne ringer dig). Punkt.
5. Jag har fortfarande inte hittat min dröm-ukulele. Fuck it.
Och detta satans fan att det inte finns någon folkhögskola i stockholm med genusperspektiv. Jag vill bo i göteborg.
Summan utav detta inlägg:
Ta hand om din kropp (ja, den enda du har/kommer få) för samhället gör det inte och förvänta dig inte att alla vill kela med dig, du vet aldrig av bara en blick vad denne har i sitt förflutna och om du är sjuk- "försök ta dig i kragen va och red upp denna jävla röra som samlats för fan och låt för i helvete bli att klaga din klenis, gör det som en karl för faan"(observera att detta inte var mina ord.-författarens anm.) och lägg inte drömmar på hyllan, dom blir så lätt dammiga där.
Ah juste!
Ge mig folkhögskoleförslag med genusvetenskap/genusperspektiv.
Pusstypahtackochsenbatjahejdå.
1. Hur ser din vardag ut? Boende, plugg, behandling, jobb osv?
Jag bor själv i en etta i hässelby. Jag skulle ha fortsatt plugga på teaterlinjen i höst, men tappat motivationen= slut på gymnasiet. Men jag drömmer om att eventuellt till nästa höst flytta till göteborg och börja plugga genus på kvinnofolkhögskolan. En liten morot! Jag går inte i någon behandling nu, har psykolog och läkarkontakt såklart, men ingen speciell behandling. Men jag har jobb!!Coolt som satan! Jobbar på ett katthem!
2. Vad är det häftigaste du varit med om?
O shit. Jag tror att det kanske var när jag förlöste min häst. Finns mycket häftiga händelser, men att ta fram ett liv åt mitt liv är svårt att toppa.
3. Vad har gjort dig mest arg (på vården/världen) under din tid som patient?
Mååånga saker. Bla i vintras när jag hamnade i bråk med min ssk och hon berätttade en massa lögner till överläkaren och jag blev utslängd.Och omgångarna med LPT. Och allmänt korkade människor. Vården har genom alla år varit fruktansvärt förjävlig. Jätte besviken. Ett fåtal gånger har jag hittat någon som jag klickar med, men till slut har det också runnit ut.
4.Hur är du IRL?
Jag är ganska intensiv, pratar jätte fort och frågar sällan saker, jag vill inte intervjua, jag vill höra berättelser. Sen kan jag göra en helomvändning och gråta, inte prata alls och sluta ta kontakt med ögonen. Men jag är nog ändå ganska snäll...tror jag.
5. Hur lång är du? (gissar 166cm!)
Intressant!! Många tror att jag är typ 165. Faktum är att jag är hela 175 cm.
6. Vad är din absolut största dröm?
Jag vet inte. Jag vågar liksom inte drömma eller hoppas, så jag låter bli.