Minnesutdraget och jag ville hoppa.

"Rör mig inte, din jävel, jag vill dö!! "

Raseri.

Hur kan dom inte förstå?!

Idioter.


"Rör mig inte sa jag!!"

Och vad glor du på, ditt satans fån?!
Aha, du tror att jag blir våldtagen, kanske kidnappad?
"Du får inte skada dig!!"
"Jag vill dö! Fattar du?! Jag vill DÖ!! Och det är ditt fel!"

Jag kommer loss ur greppet. Rusar.Fort.Snabbare. Bort. Vart? Vet inte.Bort.
Bland dom höga husen. Gruset skrapat. Skär genom mörkret.
En ensam kvinna med tunga påsar. Hon lägger inte märke. Går.
Döda mig då, Döda mig.
Vidare. På räls.
Det slår mig i ögonblick att bommen faller och Det lysande Långa kommer.
Jag skulle kunna krypa under.
Tanken lockar.
Jag sviktar en aning med knäna.
Nu. Hoppa. Rakt fram. Döda mig då, Döda mig.
Hejdas. Något stoppar min handling.
Det lysande Långa passerar.
Bommen går upp.
Jag går inte ens över.
Jag fortsätter.

Neonskylten lyser. Den påminner mig om törsten. Om att jag sprungit hela staden.
Skramlar i fickan.
Tre femmor och en tia.
Han bakom disken ser lite förfärad ut.

Kanske han såg min halvgjorda handling.
Kanske var det mina blodsprängda ögon.

Kanske var det min kropp.

Utan något mer än en nick vänder jag och går.
Tomhänt.

Och kylan biter. Har det redan hunnit bli såhär kallt? Är vi ens i december?
Jag vet inte. Kan inte tänka tid.
Edith Piaf börjar sjunga i min ena ficka.

Hon.

Jag klickar rött.

Edith tar ton igen.

Grönt.

Och klockan hade skenat. Jag stampar mot det kända och kliver in.
Inte ett ord.
Jag kryper ihop till det minsta jag kan.
Inte ett ord.
Sömnen bäddar in mig.
Bädda om mig, snälla, jag ångrar allt.
Älska mig.







Res dig Emot.

Stressen. Kylan. "Men Saga, sakta in! Du rusar igen!"
Han ville sätta sig och tugga i lugn och ro. Den existerar inte. För kallt.
Väl vid insläpp. Flaskor överallt. Klassikern.
Någon försöker få med sig sitt paraply, vad sjutton denne nu skulle ha det till.
Jag skrattar lite i tanken på alla dom som köpte en cola på ICA 500 m bort och får lämna den i vasken nu.
Tills det slår mig.
Fuck.
Jag gjorde det.
Jag svär några svordomar, försöker patetiskt med men-den-är-oöppnad-snälla.
Han skakar skoningslöst på huvudet. Och jag ställer ner den. Upprepar som ett mantra "det var bara 16 kr, bara 16 kr..." Kanske någon annan vill ha....

Och så in. Och ännu en svordom.
Fan.
Förbanden har inte ens börjat.

Men ok. Vi diggar. Värmer upp.
Jag börjar tycka synd om den genomsvettige sångaren som desperat försöker förmedla till den aningens för unga och förvirrade mittpunkten i publiken att han vill för sitt liv se en circle pit. Han vevar och vetar, ropar och svär.
Men.
Publiken bara skriker ikapp och hoppar på stället. Någon som förstår börjar knuffa igång. Men irritationen i förvirringen blir ett faktum.

Svettsångaren lämnar scenen utan sin circle pit.
R.I.P

Sen händer det.
Äntligen. Nattens gäster. Högsta höjdpunkt intar scenen. Han frågar hur vi mår. Ett vrål bryter ut.


Stockholm...Tonight. I feel GREEEAAT!!!

Och helvetet bryter loss. Fötterna lämnar gummimattan. Luften tar slut och kontrollen försvinner.
Pulsen. Ettusen500.
Ljuset slår. Kängor stampar
Alla är dränkta i varandras svett. Men ingen bryr sig. För det är för natten.
Natten från sönderfallandet.
Natten från det ensamma bottenlösa.
Natten att ta strid.  
Natten att resa sig.
Resa sig Emot.


I ögonen på en sjukdom.

Minnesutdrag 2:

Uppsynen av henne fick mig att må illa. Hon såg så plågad ut. Hennes ångest lyste igenom skinnet likt neon. Inte ens hennes nittäckta jacka, stålhättekängorna eller den spretiga tuppkammen kunde gömma det, självhatet. Igenom hålen i byxorna såg jag dom blåmärkta knäna. Beniga och ådriga. Men jag visste inte då att hon inte kunde se det.
Aldrig.
Känna, men aldrig se.
Hennes ansikte var insjunket av stress, aptitlöshet och ensamhet. Håret luktade av gammal hårspray och rök, långa vägar.
Hon var tragisk. Och ändå var hon allt jag ville ha.
Jag var så äklad, så avundsjuk. Jag skulle kunna gett min själ för henne.
"När jag blir stor, ska jag bli som hon. Till varje pris."

Det var mitt livs första möte med en punkare på plattan. Jag var kring 5 år, tror jag.
Jag minns henne så tydligt. Hon blev min äcklade förebild, omedvetet, kanske. Jag svor att "när jag blir stor, då ska jag också bli smal."
10 år senare stog jag där. Plattan. Spottade torra låskor, blängde på fjortisar och frös i mina trasiga kläder. Genom skyltfönstret till sergelsbageriet tittade jag på tanter med kanelbullar och prinsesstårtbitar, smuttandes på kaffe. Alltid lämna sista biten, för att visa att dom hade råd. Ibland såg jag mig själv, speglas från glaset. Men jag undvek inkeln, äcklades.
Dofterna från kicks öppna dörrar blandades med lökiga hamburgare från burger king och tobak.
"Sluta andas" tänkte jag, livrädd för att fettet skulle smyga sig in i lungorna ut i kroppen.
Jag lämnade platsen.
Ett barn gick förbi med sin mamma. Hon såg länge på mig, flickan. Jag gick förbi.
"Mamma, en sån som hon vill jag bli när jag blir stor!".
Nej, lilla flicka, bli inte som jag när du blir stor. Välj frihet.
Vi gick åt varsit håll, jag och flickan med sin mor.

Jag undrar vart hon gick. Jag undrar var hon är idag.

-S


Rum 212

"Hösten är här nu..."
"Nej, skärp dig. Det är fortfrande varmt."

Jo, det är sant. Kanske.
Men för mig har höstens ankomst aldrig riktigt enbart varit kyliga morgonar, raggsockor och höstjacka.
Hösten är vårdens tid.
Det är då som jag stängs in, bäddas in i miljoner filtar och tas ifrån allt mitt ansvar.

Jag minns den där dagen för så många år sen.
Ganska svagt, men jag minns den.

Minnesutdrag 1

Helvete, helvete, helvete....
"Saga, skynda dg lite nu, snälla... "
"Men ja! Varför ska du alltid vara så elak?!"
"Saga snälla, vi måste med färjan.."
(eget mummel)"Om jag tar dom här byxorna..Eller nej..Med den tröjan.."
"Saga..."
[springer ner för trappen]"Men vilka skor ska jag ta då?"
"Ta vad som helst, vi måste åka NU!"
 
Vi skulle till husläkaren. Mamma och pappa var oroliga. Jag åt inte. Jag tränade massor, skrev listor överallt, rasade i vikt, hade kramper, och var ständigt trött...
Halvvägs ut stannade jag.
"Jag fattar inte varför ni gör så här mot mig! Det är så jävla pinsamt!"
"Vad är det som är så pinsamt, Saga? Du är sjuk! Anorektisk!"
"FEL! Anorektiker är smala, snygga, PINNsmala. Jag är fet! Svullo! Sluskig!Kolla bara!!Fattar du hur pinsamt det är?!"
Jag grep tag om kiderna och daskade mina lår.
Äckliga, äckliga kilon, äckliga äckliga fett, usch...

Väl hos läkaren satt vi allihopa i hennes rum. Jag förvånades över att hon bara satt i t-shirt. Och fönstret öppet. Hade människan missat att det var kallt? Att det var höst nu?
Hon bad mig att ta av mig mössa, halsduk och vinterjacka.
Kyla slog över mig som en våg. Bet, sved. Jag spände hela kroppen.

Jag minns blicken hon gav mig, min kropp.
"Jaa du..."
Sen vände hon sig mot datorn, skrev ut en lista och läste.
"Ingen mens? Lanugobehåring, alltså vit behåring på kroppen?"
Jag gav henne en irriterad blick. Men teg.
"Så vi fortsätter...Tung andning? Frusenhet? Yrsel? Har du svimmat? Förstoppning? Hur sover du?"
Jag teg fortfarande. Den jobbiga stämningen låg tjock mellan dom åtta ögonen i rummet. Alla på varsit håll.
"Jaha..Då tar vi vikten då."
Jag kände hur pulsen steg.
"Jag måste på toa..."
"Nu? Jaha, eh..Men gör det snabb då."
Jag rusade ut. På toaletterna på vårdcentralen finns det muggar, ska finnas. Fanns, bra. Jag svepte i mig 1 L vatten och gick tillbaka.
Jag kommenderade ut mina föräldrar som två hundar. Jag ville inte att dom skulle se vad jag vägde.
Sen klev jag upp på den. Försiktigt, som om jag var rädd att krossa den lill, vita, sjukhusvågen.
"Jaha.." 

Det räckte. Hennes reaktion var tillräckligt för mig att förstå att det hon syftade på var att jag var fet, tung, och inte i närheten av sjuk.
Mamma och pappa kom in igen.
"Så..?"
"Jag skickar en remiss till ett ställe som heter Scä, stockholms centrum för ätstörningar."
Jag höll på att ramla av stolen.
"Varför det?!Jag är inte sjuk!!Fattar ni trögt?!"
"När får vi svar därifrån?"
"Så snart som möjligt."
"Men hallå!!Det här är ju idiotiskt!!Jag är inte sjuk!!Lyssna!!"
Men ingen hörde.

Nästa dag var min sista i grundskolan.


RSS 2.0