Anno 2011. Del 1
Vi ska visst byta år nu.
Kanske ska. Borde. Äh vad fan, vi kör en årssummering!
2011
Januari
Gick i ettan, andra gången, andra terminen, på andra sidan stan. Livet med tankarna och äs var ett fucked up mess. Och min älskade Maja lämnade världen...
Februari
Fruktansvärt depprimerad. Allt var svart. Skolan blev lidande. Äs tog kraft av mörkret.
Mars
Jag fyllde 18. Jag vände upp och ner på allt. Var konstant förbannad och förtvivlad över något. Nu blev även akutresorna till sjukhuset vardagsmat igen. Kroppen ville inte vara med på banan mer.
April
Peach fyllde 7. Med henne var jag förressten ganska glad mest hela tiden, när vi inte tjafsade om diken. Men hur otroligt det än låter så spenderar jag inte 24 h om dagen i stallet. Slutarbetet för teatern började lida mot sitt slut och jag kände hur krafterna började försvinna.
Persikans födelsedagstårta. Delicious...
Hon förstod inte riktigt vitsen med tallriken...Maj
Isen och halkan började släppa och jag var ute och sprang som tokig på vägarna och stigar i skogarna igen. Terminsredovisningar hit och dit. Nationella prov, som jag för övrigt tror att jag missade helt. Började sjukskrivas igen titt som tätt.
Klippte ju förresten håret av mig igen i maj! Visst ja.Juni
Slut på skolan. Sommarlov. Lite film/reklamjobb, ett kort sommarjobb. Åkte jag till finland på släktfest. Sen öste ätstörningen på som satan. Till slut orkade jag inte mer. Jag tog dom små vita. Många. För många. Med flit.
Det blev sjukhus.
Juli
På grund av mitt suicida impulsdrag blev det remiss till vuxenpsykriatrin, var jag sen kom att springa och dokumentera min ätstörda livsstil 1-2 ggr i veckan. Till slut bet jag väl, och ganska hårt, i det sura äpplet och lät skicka en remiss till SCÄ. Jag kallades dit, typ direkt, och fick förklarat för mig att läget var väldigt väldigt allvarligt. Men dom var beredda att göra en kompromiss. Jag fick en chans att prova en ny väg.
Typ så seriöst tog jag dom orden.....Fortsättning följer i nästa inlägg.
Googla med tomt huvud. Ja. Precis.
Makt är kontroll. Stryka är makt. då är jag ta mig fan inget till översittare iallafall...
Klarar inte. Värdelös. piss.
Jag hatar känslan. Hatar den. Rörelsen. Inom. Under skinn. I tarm.
Och upp.
Fan.
Det var den kvällen.
Känslan är märkig att sitta och glo på den, gurkbiten, ångesten. Den ska ner. Jag ska lyckas.
Sen. Rörelsen. Känslan.
Minuter senare sitter jag där. Med gurksalladen vid min sida. Ångesten.
Porslin har bytts mot avlopp. Servetter mot toapapper. Tårar blivit salta vattenpölar på golvet.
Och noll. Ingenting.
Torka upp. Ge upp.
"Försök sova, imorgon blir en bättre dag."
Nej. Det blir den inte.
Och inte dagen efter det. Eller det. Eller dagen efter efter det.
Aldrig.
Inlåst. Jag har tappat nyckel.
Jag hör. Men jag lyssnar inte.
Spränga kraniumet i tusen bitar.
Krossa varje hjärncell och mixa till puré.
Jag blir så förbannad på mig själv. För att jag misslyckas med dom simplaste av vardags sysslor.
Simpelt.
Vad fan är egentligen simpelt längre...
Det skulle vara skönt att få plocka av huvudet en stund. Sova känslolöst och stilla.
Nu somnar jag ständigt varje natt i ångest. Samtidigt skriker kroppen i smärta. Inre köttsår gapar öppna och kylan svider i varje lem. Och tankarna skriker. I en örondövande falsett.
Men vad är det jag ber om då?
Inte hjälp. Den finns, men jag tar den inte. Inte tröst. Den ges, men jag tar den inte. Inte tystnad. Den dödar mig.
Men ro. Frid.
Frid får man i graven.
Graven når du vid döden.
Morgon-pepp.
Planlös plan utan vingar eller livlinor.
Jo, denne har nog en lyckligare fot än du.
Denne tänker det samma. Tanken gör dig olycklig.
Men då klämmer en klyschig poet och sk. livsnjutare ur sig någon som får hela världen på fall och Gandhi att framstå som en lort.
"Var nöjd med dig själv! Du är den enda Du du har."
Öh. Yeah. Men nöjd? Vad i glödhettan är nöjd egentligen?
Nöjd för mig är att ligga i graven. Vara död. Ha levt. Ha gjort klart. Och näe. Jag är inte nöjd då heller. Men jag är oförmögen att tänka på det.
Med andra ord är nöjd att vara klar. Att vara klar är att vara död.
Är det vad vi strävar efter?
Livsnjutaren vill dö. Alla vill dö.
Kan man inte bara få vara missnöjd, bitter och ibland kanske lite glad iallafall, utan att ständigt behöva ha "carpe dieam" ringandes i huvudet och leta efter något att fånga?
Jag orkar inte konstant göra folk besvikna med att verka omotiverad till livet. Jag går mina steg. Jag gör vad som faller mig in. Jag tar mina konsekvenser.
Är.
Yggdrasil
Regrets collect like old friends
Here to relive your darkest moments
I am done with my graceless heart
Tonight I'm gonna cut it out and then restart
Cause I like to keep my issues strong
It's always darkest before the dawn
And I'm damned if I do and I'm damned if I don't
So here's to drinks in the dark at the end of my road
And I'm ready to suffer and I'm ready to hope
It's a shot in the dark and right at my throat
Klart att det går fler båtar, men jag ska med den här. Punkt.
Ångest...
Faan... Inte ge upp. Inte nu.
Vill vara lycklig. Vill klara julen. Vill!
Då kan jag fan inte låta mig vältas av ångesten. Nu, bara några timmar innan avresan. Men så äckligt jävla jobbigt.
Jag vill inte ge upp. Jag vill inte förstöra. Jag vill lyckas. Andas.
Och jag vet. Det här är inte hållbart. Jag måste vilja på riktigt. För mig själv.
Just nu jobbar jag för andra, som alltid.
Och nej .Jag har inte fokus på friskhet. För stort och obegripligt.
Jag har fokus på funktion. Att fungera i vardag.
Men även det känns enormt. Så tungt. Men vad skulle jag annars göra?
Vad håller jag på med?
Jag satsar, hoppas, kämpar.
Jo. Satan. Det är vad jag gör.
Kämpar.
Ett nödrop till fader. Telepatiskt.
Jag skrek.
Bad högre makter om att döda mig. Slogs som en vilde mot tankarna och känslorna. Golvades. Reste mig. Föll. Men gav inte upp.
Ett par timmar senare, plingade mobilen.
Ett missat samtal.
Jag ringde. Det var pappa. "Jo, alltså jag tänkte bara säga att jag är påväg hem nu, en sväng bara men..."
Hjärtat slog tio volter. Så plötsligt. Underbara känsla.
Jag blev så glad. Det hela blev så vackert.
Min fina pappa. Min fina familj.
Jag känner att jag ska kämpa. På riktigt. Jag vill orka. Jag vill känna glädje.
Åtminstone nu. Och jag tänker ta vara på läget. Nu.
Jag vet inte varför, och tänker inte heller spekulera.
Bara försöka leva, överleva, dag efter dag.
Utkast:Uppkast:Nerfall.
Måndag. En start. Att starta är alltid jobbigast. Trögast.
Jag hatar måndagar.
Är så besviken på mig själv. Jag skulle göra allt så perfekt. Min egen fantastiska mammas dag. Skulle göra allt fläckfritt.
Men nej.
"Kladd"kakan blev torr.
Veden blev kvar ute.
Stallet blev o-gjort tills mamma slutade och vi åkte dit tillsammans.
Och fans skit till att jag inte ens kunde behålla salladen i magen.
Jag slutar dagen som en urkramad disktrasa på badrumsgolvet.
Jag hatar det. Att känna hur det rör sig. Från munnen ner mot magen. Växer. Ångesten. Om så bara vatten. Men jag hatar den där känslan. Klarar inte av den.
Och jag vet ju. Jag vet ju. Det är bara en känsla. Men den är så outhärdlig. Ändå är det just det jag måste göra.
Uthärda den.
Skit. Det är precis vad det är.
Och jag står mitt i den. Barfota.
Ny design
Vad tycker ni?
Göm dig under täcket med ficklampan så tar inga spöken dig. Dom har dig redan.
Fy vad jobbigt allt är nu.
Morgonen är jobbig för det är en enorm kraftansträngning (fysiskt som psykiskt) att resa mig från sängen, men även ligga kvar gör för ont.
Mitt på dagen är tung för den innebär utföranden, vara i farten och vara duktig.
Eftermiddagen är början på kvällen.
Kvällen är hemsk för natten närmar sig.
Natten är hemsk för den är fylld med skräck, ensamhet och mörker.
Hela tiden ångest över något. Hela tiden tvångstankar kring något. Hela tiden kämpa med att tänka på vad jag kämpar för. Hela tiden värdera om det är värt det. Hela tiden hela tiden.
Jag orkar inte. Jag känner mig som en enorm belastning. För alla.
Jag vill göra rätt. Men rätt är så deffinierbart. Rätt för mig är delat. Motsatser. Totala motsatser.
Hur jag än gör blir det fel. På ett eller annat sätt.
Snart är klockan 16... Mörkret har kommit. Natten närmar sig.
Och ångesten.
Ja, den med.
Släck lampan.
Nu läger jag mig i xx antal preparats vård för natten, få sova, utan något annat. Bara hoppas på att jag vaknar imorgon också. Vill jag? Orkar inte tänka.
Dränk mig. Sömn.
För att det ska bli slagsmål måste båda slåss. Annars är det bara misshandel.
Helvetes skit. Det är vad det är. Inte ens värt att kallas livet baksida. En så vidrig ångest.
Men någonstans är jag stolt.
Jag gav inte upp för den. Flera timmar, men jag gav inte upp.
Nej, du läste rätt. Jag gav inte upp.
Jag är helt slut, men fan- vad värt det känns nu.
Jösses, vilket pepp-inlägg! Skrev jag det..?! Wow...
Det är som att stapla disk utan en tanke på att diska. Eller bädda med gamla lakan. Ganska äckligt.
Förra året, vid denna tidpunkt, gick jag i skolan, sprang i tunnelbanorna, svor över SL och levde i teatersalarna, läste duktigt i skolan och galopperade i yrsnön.
Året innan det, satt jag på sjukhuset och stred för att jag skulle få permission över julaftonskvällen, trots tvångsvården. Kände frustration som inte fick visas.
Nu, sitter jag här, hemma, i ångest och strid. Tvångsvården är annorlunda. Det är ingen vård. Jag kämpar för att få fira jul, för att inte stanna klockan innan jul. För att jag har bestämt mig, för jul.
Men jag är lite rädd (höh, ok,no kidding-jag är skit-skraj!!) för vad händer sen..? Efter jul..?
Nu har jag fått ett mål, men jag vet inte om det håller. För stunden, jo, men sen..? Jag har siffror, på pappret, konkret i verkligheten. Min kropp är i ett bedrövligt skick. Jag vet att den skulle behöva läggas in.
Den, men inte jag.
Jag vill inte. Jag vågar inte. Jag är skit-skraj!!
Men Den , kroppen, maskinen, det konkreta, behöver det.
Men nu har Jag inte tid. Jag måste hinna fira jul. Jag skjuter undan det, Jag sopar under mattan. Jag tar hand om Den sen, någon gång, kanske. Om Jag vågar.
Den är väldigt arg på Jag. Den tycker att Jag är egoistisk.
Dom har glömt att det heter vi.
Vi är fler.
Min mamma har alltid rätt. Utom när jag vet att jag har det.
Sitter och slåss med min vidriga inneboende kärring-jävel. Precis. Vi snackar om Ann Orexi.
Kriget om hur kvällen ska sluta och hur dagen sett ut och hur morgondagarna ska bli är det stående ämnet.
Mat.
Intag/Uttag.
Hitta moroten. Hitta nyckeln.
En resa är planerad. En kort. Bara över havet. Men den är viktig. Jag vill!
Det var länge sen jag faktiskt sist hade något konkret att längta efter i världen utanför mitt huvud. Något värt att ta en extra tugga för. Inte ge upp.
Dessa underbara kvinnor har motivetat mig förr. Mamma och Mormor.
"Vi är ett starkt kvinnosläkte, vi klarar alla oväder!" -Så säger hon alltid, mormor.
Och mamma, min underbara mamma.
Världens vackraste
Klokaste
Varmaste
Roligaste
Skönaste
Bästa
Mamma...
Vad vore jag utan dig...?
Osaltad lipsill
Ilsken- För att det känns som att äpplet i fruktskålen blänger på mig och säger "Du vågar inte...Feeegis..."
Arg- För att jag inte kan göra allt perfekt, precist och ultimat. Kan inte göra alla nöjda, tillfredställda och glada.
Riktigt arg!- För att jag inte får någon ordning på något. Mina planer. Mina tankar. Framtid och förflutet. Nuet eller intet. Och hur mycket jag än gråter faller inga tårar.
Ledsen- För jag känner saknad. Längtan. Och hopplöshet. Men inte en enda tår.
Jag har alltid tyckt om Ronja Rövardotter. Sen jag var liten. Igår fick den mig att gråta.
Relationen mellan Mattis och Ronja är så exakt. Så exakt som min och pappas.
Så äkta far och dotter. Jag önskar jag kunde vara där.
Den svider. Svider när man känner en känsla som inte får uttryck. Den sitter fast i kroppen. Exploderar. Men syns inte. Jag vill gråta floder, dränka alla världens näsdukar i salta droppar och visa hur fruktansvärt ledsen jag är. Men vad skulle det hjälpa? Klart att det skulle lätta på det horibla trycket och jag skulle bli sedd. Men en klapp på axeln och en vackert vikt näsduk skulle inte hjälpa. Inget hållbart plåster.
Jag vet inte vad jag ber om. Inte uppmärksamheten. Inte Den uppmärksamheten.
Det är kanske min egen. Uppmärksamheten på mig själv, från mig själv. Kanske.
Någon sa någongång att det är att vara egoistisk. Tanken är förbjuden sen dess.
Och hur oförbjudliggör man en tanke då? Man utsätter sig för den.
Men hur fan utsätter man sig för egenkärlek när Jag är den människan jag kallar Ingen?
Totalt hat. Alla världens fulaste ord.
Äckel.
"Är det där mitt ben? Oj...Jag trodde hela tiden att det var ditt..."
Det tog 7 h för mig imorse att inse att jag inte var död.
Smärtan avslöjade det. Men varje gång jag kom på det, tappade jag tanken. Som en tråd. Glömde att jag tänkt.
Det slog mig igår, att jag väldigt ofta glömmer. Mer än vanligt. Jag känner liksom hur huvudet bara slutar fungerar.
Jag glömmer dricka.Glömmer äta. Glömmer lyfta fötterna. Glömmer vart jag varit påväg. Var jag lagt saker. Tankar jag tänkt.
Glömmer andas.
Jo.
Jag kan komma på mig själv med att "Åh! Juste! Andas!"
Måste koncentrera mig för att hålla upp huvudet, annars hänger det bara där.
Jag blir allt mer rädd för att bestämma och boka saker, för jag vet inte hur klar i huvudet jag är och när. Ibland är allt solklart. Jag klarar allt! Sen, i nästa hörn, slocknar allt och jag kan inte ens stava mitt namn. Det är obehagligt.
Allt känns väldigt obehagligt.
Dom sa till mig att om jag inte slutade svära skulle jag hamna i helvetet. If they only knew...
Fan. Fans-jävla-fucking-skit-helvetes-äckel-fan.
Jag svär för mycket. Svär över onödigheter. Konstant.
Över muntorrhet och andra själv-vållade skador.
Över teet som blev kallt alldeles för fort.
Över dom långa nätterna som bara blir längre.
Över den inre kölden och eviga tröttheten.
Över böckerna jag inte längre kan läsa.
Över tankar jag inte längre kan fång.
Över ord jag inte längre kan styra.
Fan.
Livet är inte roligt om du går in med inställningen att det är skit. Men du är ganska dömd att misslyckas om du slarvat bort manualen och glömt portkoden som bara du kan. Jag har mina verktyg som jag skulle kunna använda till ett inbrott, men jag är rädd för att skada dörren.
Jag är för feg.
För feg för att göra en förändring.
"Ska man alltid behöva dänga din skalle i tegelväggen innan du skärper dig?!"
Nej, mamma. Inte ens då fattar jag.
Eller jo, jag fattar. Det är inte så att jag är trög, mest bara fegar ur.
Skiter i att jag konstant hamnar just där. I skiten.
Och hur mycket jag än duschar, tvättar och tvålar, byter och klär om, så finns den alltid kvar.
Skiten.
Den är innanför skinnet. Innanför köttet. Inuti.
Jag.
