-

Men det skulle se så bra ut på pappret.

Jag fick ett brev. Om att komma på ett sista möte innan skolstarten. Den där otroliga skolan jag vill börja på. Som jag sökt till. I fel stad. Och jag gråter lite. Kanske lite väl mycket. Det var min plan mitt höst-måste min räddning min pepp min framtid och min dröm.

I år existerar den inte.

Jag kommer inte börja plugga i höst.

Men vad i hela helvetet på jorden ska jag göra då? Jag måste hitta en lägenhet och ett jobb med lagom schysst lön för att ha råd med en. Och sen hinna ha ett lite meningsfullt liv på det också. Och jag har en sån jävla ångest.

Och vad ska jag ta ut ångesten på? Ut måste den för den spränger mitt kranium i en tusenfallt mäktigare explosion än en inlåst nysning.

Så mycket gråt. Så mycket jagärsåjävlavärdelöstjafs.

Men hur kan någon som kämpar för sina egna och sina systrars rättigheter och alla djuren i naturen och inte i naturen vara värdelös? Jag blir lite förvirrad. Får inte ordning på det. Varför kan inte inte bara lyckas med någonting?

Åh men hjärtat, du har lyckats med ett av det största i livet. Du är vid liv.

Men vad ska jag med livet till om jag inte kan leva upp till det och göra något jävla meningsfullt?!

Fortsätta leva det.

2013-07-09 @ 11:03:20 Permalink Monstret i huvudet Kommentarer (0) Trackbacks ()

Huvudhallicken i stickkontakten

Jag har lovat att trampa på linjen.

Backa inte.

Men linjen är strömförande och jag är svettig av kamp.

Ahj! Första vågen.

Stå kvar.

Argh! Andra vågen.

Paus.

Tårar i stidströmmar och hjärnspöken dansar menuett till toner av tysta skrik.

Du måste uthärda. Du vet vad du har.

Och du vet vad som går.

Biter!Sliter!Tär!

Dödar.

"Lova mig snälla att det blir bättre. Ja, snälla lova mig att det blir bättre."

Och faktumet no garanties fimpar av min udd och ler hånfullt mot mina hopplösa ögon.

Inga öppna köp.

2012-11-21 @ 19:27:00 Permalink Monstret i huvudet Kommentarer (0) Trackbacks ()

Glasburken.

Vakuum skriket. Något är fel. Röda diodlampor blinkar epileptiskt. Hysterin biter sönder sugrören och osynliga händer sliter av håret och lägger i pälsplädar på kuddarna.

- "Ground control to agent S."

Armar på armar. Klor och skinn. Hjärta utan hjärna. Hjärna utan hjärta. Hjälplös med hjälp. Osynliga bitar saknas ur mitt pussel och jag vet att du din jävel stal dom bakom ryggen på mig när jag vände. Men jag tar dig inte för en idiot, du har bara inte kompetens.

- " Ground control to agent S?"

Skriet skär. Vi närmar oss botten. Huvud nedan häl. Jag har inget säkerhetsbälte för sådanna är inte uppfunna för hälar och huvud.

- " Your circuit's dead, there is something wrong..."

Jag valde Valkyria innan hon valde mig. Jag nedlät himlen innan den steg.

Jag är dansande dekadans. Rytmiskt jag får alltid fler blåmärken.

Tala inte om för mig.

Tala inte om mig för.

Tala för mig inte om.

- " Can you hear me, agent S?"

I feel certain that I am going mad again.

I feel we can't go through another of those terrible times.

2012-09-15 @ 11:32:41 Permalink Monstret i huvudet Kommentarer (2) Trackbacks ()

Jag vill inte dö, men jag begriper inte ekvationen som ska resultera livet.

Jag kavlar ner byxorna. Kylan har börjat bita i mina anklar och axlarna stiger igen mot öronen. Som en egenproducerad halsduk. Jag skäms lite. Andra håller med tänder och naglar kvar ballerinaskorna på och shorts med den läckra lovely-ass-skärningen som ser sådär snyggt sliten ut.

Jag har försökt. Provat dessa läckerheter.

Men mina höfter och sittbensfyllning sviker mig och provhyttsspegeln skrattar åt mig och butiksägaren tipsar om barnbyxorna igen och jag ger en riktigt arg blick och går därifrån. Igen.

Skit.

När jag väl vill vara snygg är jag mil ifrån det jag vill ha. Min skelettkonstruktion säger "du skulle tänkt på det tidigare" och jag börjar skämmas över att jag skäms för jag ska veta bättre, men ändock talar dom om för mig att jag inte ska vara nöjd över mig själv för det är inte hälsosamt samtidigt som dom överlevnadspropagerar om att jag ska sluta skämmas, oavsett vad.

Det är lätt att känna förvirring. Nästan omöjligt att undvika.

Och det här med att lev varje dag som din sista (=stressa igenom dina drömmar/framtid) och lev i nuet(=tänk inte på igår/imorgon/framtid/dåtid(= dröm inte drömmar, koncentrera dina tankar på att du knyter skosnöret)).

Jag får inte ihop det.

Och Hellström säger till mig genom en krasslig högtalare att man(ligheten) måste dö några gånger innan man(ligheten) kan leva.

Men hon(ligheten) då?

Jag då?

2012-08-29 @ 20:43:00 Permalink Monstret i huvudet Kommentarer (2) Trackbacks ()

You seem familiar, dear mistress.

Jag vet att vi aldrig fyller varandras behov.

Vi är ett värdelöst par.

Du slår mig - Jag förklarar min undergivenhet.

Jag skriker svordomar åt dig - Du tar mig med en famn - Jag faller.

- "Snälla, förstå, jag måste gå vidare, jag har en annan."

-"Åh, din toka. Världen är ingenting för dig. Du behöver mig."

-"Snälla, börja inte nu igen..."

Du ger mig blicken. Den där när jag är din sparv. När du påminner om hur tofsig och trasig jag är. Den där när du tycker att jag behöver din famn.

Och du viskar orden av renodlat gift;

- "Du vet att du inte klarar dig själv. Du behöver mig. Älskling, du gråter igen. Jag torkar dom jobbiga tårarna, som jag alltid gjort. Jag ger dig en varm trygghet, som jag alltid gjort. Mitt fina fina lilla offer. Var inte otrogen mot mig igen. Du vet vad jag måste göra då."

- "Men jag vill inte mer. Jag vill ut!"

Tystnaden delar diamanter.

-"Och du vet att jag inte ens behöver hitta dig.

Jag vet var du bor."

Jag är aldrig ensam.

Och varje natt är du där. Varje dag i min skugga.

- "Men Saga! Du är helt ensam! Det är igen bakom dig! Det står inte någon i skugghörnet av ditt rum! Det är ingen som förföljer dig!"

Och det är bara jag som ser dig.

2012-08-25 @ 13:13:00 Permalink Monstret i huvudet Kommentarer (1) Trackbacks ()

Det måste vara fel på världen. Den kan inte anpassa sig till mig.

Hej kundtjänst.

Det är något fel på dragningskraften hos mig. En störning i kraftverket runt mig och mina fötter. Vänligen ring upp på det nummer som ringt er 234 gånger senaste minuterna eller svara omgående på detta mail, det är svårt att vara funktionell (kan inte resa mig från golvet) och jag skulle uppskatta om ni skickade någon från jouren till att rätta till det snarast möjligt.

Mvh Saga

2012-08-19 @ 12:55:45 Permalink Monstret i huvudet Kommentarer (0) Trackbacks ()

VARNING FÖR VREDE

Jag är så satans trött på kroppshetset.

Jag är så satans trött på min egen reaktion på det.

Jag är så satans trött på posera-vricka-nyckelben-puta-skrynkla-r-e-t-u-s-c-h-e-r-a.

Jag är så satans trött på att jag mot min vilja blir triggad av foton eller bara åsyn av skelett, med eller utan skin.

Jag är så satans trött på gnället kring size zero or fucking hero.

Jag är så satans trött på mig själv.

Och varje gång jag ska göra något jag verkligen sett fram emot fuckar kroppen upp skiten och jag hamnar skrikande i fosterställning och OLW jållar om sitt jävla fredagsmys.

Och jag hittar inte peppen.

2012-08-09 @ 22:44:31 Permalink Monstret i huvudet Kommentarer (3) Trackbacks ()

Och jag ville mest säga att jag behövde bara få sova.

Jag börjar så smått att inse att det är ett faktum att önskan och viljan inte är samma sak.
Att drömmen och genomförandet är långt ifrån varandra.
Vilja leva även när det är mörkt är svårt när man är dödligt mörkrädd.

Jag är lite mer rädd, för att vara ärlig. Jag tycker det känns konstigt att må bättre, rent fysiskt och höra andra förneka det. Att absolut inte veta åt vilket håll du ska vända öroat.
Och är rädd för att ångra mig. Irriterad för att ingen riktigt tycks förstå att om jag har en dålig dag, betyder inte det att jag återvänder i två100åttifjorton knop till botten igen.

Jag vill kunna säga "God morgon världen, idag mår jag skit" utan att ambulansen ska ringas på plats och gravstenen graveras. Trött på detta konstanta hysteriska sjukhusfanatiska.
Jag kräks på det.

Men någonstans vaknar också tanken, att fan, vad SKÖNT att må dåligt och veta att det blir bättre. Att veta att solen stiger, går ner, och stiger och viseversa. Om och om igen.
Det går i en cirkel.

För att veta att du mår dåligt måste du någonstans ha mått bättre.

Och fan. Vilket totalt osammanhängande inlägg. Total tanke-spya.
Syjärna i kanten till dig som orkade läsa och två till dig som förstod ens en fjärdedel.

så... Ljuset existerar ju otvivelaktigt. Faktiskt.

2012-02-26 @ 17:20:04 Permalink Monstret i huvudet Kommentarer (0) Trackbacks ()

Hon är störd. Instabil. Bara säg det här och lyssna inte.

Det svider som satan. Gör skoningslöst ont.
Jag är evigt ärrad. Psykiskt våldtagen. Jagas konstant av minnen.
Där jag var ett objekt. När jag accepterade livet som objekt. Som någon annans jobb.
Ett nummer. En siffra.
Hur jag alltid var ett misslyckande. Är ännu, i dåliga dagar.
Jag börjar inse vad jag försökt fly i hela mitt liv. Vad jag ville få alla andra att förstå.
Självdestruktivitetens själ.
Jag ville vara svag. Liten och skadad. Visa mig sårad.
Få alla att förstå att man inte fick skada mig mer.

Men jag börjar se.
Se hur det på riktigt fungerar. Hur kugghjulen länkas samman.
En falsk trygghet. Ett redan förutbestämt öde. Ett skrivet slut. Dom har manus på alla ord.
Jag trodde den var sann. Lögnen.
Och nu jagar dom mig. Orden och osanningarna. Falskheterna.

Jag vill vidare. Men kan inte glömma. Borde släppa. Men rädd att falla handlöst. Livrädd att tappa mig själv i falskheten. Bäddas i dom förutbestämda orden. Dom tomma och meninglösa.
Jag är låst i mina minnen. Jagad av mitt förflutna.
Hur släpper jag? Hur ska jag våga tro på mig själv när jag så länge blivit beordrad att se mig själv som lögnen?
Sanningen är. Jag är sanning. Ärlig.

Men vad spelar det för roll när ingen lyssnar på orden?

2012-02-21 @ 20:52:31 Permalink Monstret i huvudet Kommentarer (1) Trackbacks ()

Pepp i telefontid

Om jag ska hinna baguetter, bubbel, lindt praliner och Gudinnligt sällskap i blommande park innan vinter är här igen måste förändring ske.

Nu.

Så varför spela dum?

Påminn mig om att jag sagt det.

2012-01-29 @ 13:23:11 Permalink Monstret i huvudet Kommentarer (4) Trackbacks ()

Uppvaknandet

Om jag allvarligt talat är så korkad att jag tror att jag kan stanna på en ätstörningsklinik och mena på att jag är mega-motiverad-och-fan-och-satan-här-ska-krigas utan att äta tillagad mat bara för att jag-kan-omöjligt-finns-inte-på-världskartan-har-ju-inte-ätit-tillagat-på-två-år så blir jag nog ändå fruktansvärt besviken på min egen interligens.

Men så SATANS svårt!

Skräcken. Känslan i magen. Och att inte kräkas. Det är svårt bara att behålla rödbetorna och frukten.
Intalar mig konstant "Saga, du blir inte tjock på det här".
Men känslan. ? .
Och sen lagad mat.

Jösses.

Skräck-scenariot när tallriken ställs framför mig på bordet.
Pasta-Sås-Quorn-Ris-Potatis-Gröt-Yoghurt-Flingor-Mackor-Smör-Ost-Mjölk-Onämnda-läskiga-ting-stekta-eller-ännu-värre-friterade-och-hej-nu-dör-jag-i-ångest.

Och näringsdryck.

*Duns*

Och jag undrar.
Vad fan har jag gett mig in på...?

2012-01-24 @ 16:18:19 Permalink Monstret i huvudet Kommentarer (3) Trackbacks ()

Jag har en bok.

Liv.

En historia. Meningslös om du läser sista bladet först. Förlorar värdet.

Det är resan. Blad för blad. Bygga upp världen för sig själv.

Och går det åt helsicke, tappar du koncentrationen, kan du alltid bläddra tillbaka, läsa om. Förstå med nya ögon.

Jag har klagat på glasögon. Skyllt på störig miljö. Till och med sagt att det inte ens finns någon bok.

Slut på ursäkter.

Boken ligger i min hand. Oöppnad.

Tills nu.

Jag har läst första meningen.

2012-01-22 @ 18:09:44 Permalink Monstret i huvudet Kommentarer (0) Trackbacks ()

Makt är kontroll. Stryka är makt. då är jag ta mig fan inget till översittare iallafall...

Golvad.

Klarar inte. Värdelös. piss.

Jag hatar känslan. Hatar den. Rörelsen. Inom. Under skinn. I tarm.

Och upp.

Fan.

Det var den kvällen.
Känslan är märkig att sitta och glo på den, gurkbiten, ångesten. Den ska ner. Jag ska lyckas.
Sen. Rörelsen. Känslan.

Minuter senare sitter jag där. Med gurksalladen vid min sida. Ångesten.
Porslin har bytts mot avlopp. Servetter mot toapapper. Tårar blivit salta vattenpölar på golvet.

Och noll. Ingenting.
Torka upp. Ge upp.
"Försök sova, imorgon blir en bättre dag."

Nej. Det blir den inte.
Och inte dagen efter det. Eller det. Eller dagen efter efter det.

Aldrig.

Inlåst. Jag har tappat nyckel.

2011-12-29 @ 22:04:27 Permalink Monstret i huvudet Kommentarer (0) Trackbacks ()

Jag hör. Men jag lyssnar inte.

Vill skjuta mig själv i skallen.
Spränga kraniumet i tusen bitar.
Krossa varje hjärncell och mixa till puré.

Jag blir så förbannad på mig själv. För att jag misslyckas med dom simplaste av vardags sysslor.
Simpelt.
Vad fan är egentligen simpelt längre...

Det skulle vara skönt att få plocka av huvudet en stund. Sova känslolöst och stilla.
Nu somnar jag ständigt varje natt i ångest. Samtidigt skriker kroppen i smärta. Inre köttsår gapar öppna och kylan svider i varje lem. Och tankarna skriker. I en örondövande falsett.

Men vad är det jag ber om då?
Inte hjälp. Den finns, men jag tar den inte. Inte tröst. Den ges, men jag tar den inte. Inte tystnad. Den dödar mig.

Men ro. Frid.

Frid får man i graven.

Graven når du vid döden.

2011-12-28 @ 19:49:58 Permalink Monstret i huvudet Kommentarer (1) Trackbacks ()

Klart att det går fler båtar, men jag ska med den här. Punkt.

Ångest...

Faan... Inte ge upp. Inte nu.

Vill vara lycklig. Vill klara julen. Vill!
Då kan jag fan inte låta mig vältas av ångesten. Nu, bara några timmar innan avresan. Men så äckligt jävla jobbigt.

Jag vill inte ge upp. Jag vill inte förstöra. Jag vill lyckas. Andas.
Och jag vet. Det här är inte hållbart. Jag måste vilja på riktigt. För mig själv.
Just nu jobbar jag för andra, som alltid.
Och nej .Jag har inte fokus på friskhet. För stort och obegripligt.
Jag har fokus på funktion. Att fungera i vardag.
Men även det känns enormt. Så tungt. Men vad skulle jag annars göra?
Vad håller jag på med?

Jag satsar, hoppas, kämpar.

Jo. Satan. Det är vad jag gör.

Kämpar.

2011-12-21 @ 08:10:37 Permalink Monstret i huvudet Kommentarer (1) Trackbacks ()

Utkast:Uppkast:Nerfall.

Måndag. En start. Att starta är alltid jobbigast. Trögast.
Jag hatar måndagar.

Är så besviken på mig själv. Jag skulle göra allt så perfekt. Min egen fantastiska mammas dag. Skulle göra allt fläckfritt.
Men nej.
"Kladd"kakan blev torr.
Veden blev kvar ute.
Stallet blev o-gjort tills mamma slutade och vi åkte dit tillsammans.
Och fans skit till att jag inte ens kunde behålla salladen i magen.
Jag slutar dagen som en urkramad disktrasa på badrumsgolvet.

Jag hatar det. Att känna hur det rör sig. Från munnen ner mot magen. Växer. Ångesten. Om så bara vatten. Men jag hatar den där känslan. Klarar inte av den.
Och jag vet ju. Jag vet ju. Det är bara en känsla. Men den är så outhärdlig. Ändå är det just det jag måste göra.
Uthärda den.

Skit. Det är precis vad det är.
Och jag står mitt i den. Barfota.

2011-12-19 @ 20:35:24 Permalink Monstret i huvudet Kommentarer (0) Trackbacks ()

Göm dig under täcket med ficklampan så tar inga spöken dig. Dom har dig redan.

Fy vad jobbigt allt är nu.

Morgonen är jobbig för det är en enorm kraftansträngning (fysiskt som psykiskt) att resa mig från sängen, men även ligga kvar gör för ont.
Mitt på dagen är tung för den innebär utföranden, vara i farten och vara duktig.
Eftermiddagen är början på kvällen.
Kvällen är hemsk för natten närmar sig.
Natten är hemsk för den är fylld med skräck, ensamhet och mörker.

Hela tiden ångest över något. Hela tiden tvångstankar kring något. Hela tiden kämpa med att tänka på vad jag kämpar för. Hela tiden värdera om det är värt det. Hela tiden hela tiden.

Jag orkar inte. Jag känner mig som en enorm belastning. För alla.
Jag vill göra rätt. Men rätt är så deffinierbart. Rätt för mig är delat. Motsatser. Totala motsatser.
Hur jag än gör blir det fel. På ett eller annat sätt.

Snart är klockan 16... Mörkret har kommit. Natten närmar sig.

Och ångesten.

Ja, den med.

2011-12-16 @ 12:24:26 Permalink Monstret i huvudet Kommentarer (1) Trackbacks ()

Släck lampan.

Nu läger jag mig i xx antal preparats vård för natten, få sova, utan något annat. Bara hoppas på att jag vaknar imorgon också. Vill jag? Orkar inte tänka.

Dränk mig. Sömn.

2011-12-15 @ 22:10:17 Permalink Monstret i huvudet Kommentarer (0) Trackbacks ()

För att det ska bli slagsmål måste båda slåss. Annars är det bara misshandel.

Helvetes skit. Det är vad det är. Inte ens värt att kallas livet baksida. En så vidrig ångest.

Men någonstans är jag stolt.

Jag gav inte upp för den. Flera timmar, men jag gav inte upp.

Nej, du läste rätt. Jag gav inte upp.

Jag är helt slut, men fan- vad värt det känns nu.

Jösses, vilket pepp-inlägg! Skrev jag det..?! Wow...

make animated gifs like this at MakeAGif

2011-12-14 @ 15:14:47 Permalink Monstret i huvudet Kommentarer (1) Trackbacks ()

Det är som att stapla disk utan en tanke på att diska. Eller bädda med gamla lakan. Ganska äckligt.

Det är märkligt hur tankar, minnen och associationer kan flyga och fara.
Förra året, vid denna tidpunkt, gick jag i skolan, sprang i tunnelbanorna, svor över SL och levde i teatersalarna, läste duktigt i skolan och galopperade i yrsnön.
Året innan det, satt jag på sjukhuset och stred för att jag skulle få permission över julaftonskvällen, trots tvångsvården. Kände frustration som inte fick visas.
Nu, sitter jag här, hemma, i ångest och strid. Tvångsvården är annorlunda. Det är ingen vård. Jag kämpar för att få fira jul, för att inte stanna klockan innan jul. För att jag har bestämt mig, för jul.

Men jag är lite rädd (höh, ok,no kidding-jag är skit-skraj!!) för vad händer sen..? Efter jul..?
Nu har jag fått ett mål, men jag vet inte om det håller. För stunden, jo, men sen..? Jag har siffror, på pappret, konkret i verkligheten. Min kropp är i ett bedrövligt skick. Jag vet att den skulle behöva läggas in.
Den, men inte jag.
Jag vill inte. Jag vågar inte. Jag är skit-skraj!!
Men Den , kroppen, maskinen, det konkreta, behöver det.

Men nu har Jag inte tid. Jag måste hinna fira jul. Jag skjuter undan det, Jag sopar under mattan. Jag tar hand om Den sen, någon gång, kanske. Om Jag vågar.
Den är väldigt arg på Jag. Den tycker att Jag är egoistisk.

Dom har glömt att det heter vi.
Vi är fler.

2011-12-14 @ 10:48:38 Permalink Monstret i huvudet Kommentarer (1) Trackbacks ()

Tidigare inlägg