Döden för vatten tjockare än blod.
Jag ville se dom gråta.
Jag ville få ut dom där trägna tårarna och känna att jag berört dom.
Jag började med att såra. Säga att dom var dumma. Sen elaka. Sen skitsnorjätteskithelvetesskitdumma. Sen hotade jag. Med att polisanmäla dom för att vara elaka. Sen skulle jag rymma och aldrigaldrig mer komma hem.
....
Då sa dom tillslut att jag skulle klä mig varmt och frågade om jag ville ha mackor med mig.
Det brast för mig.
Conclusion. Vuxna kunde inte gråta.
Men sen hände det. En begravning. Då grät dom. Allihopa. Jag minns att jag tänkte, skulle dom gråta om jag dog?
Tanken spann vidare. Hur skulle världen fortsätta om jag dog? Skulle den fortsätta? Och vem skulle bli nästa Saga?
Jag kanske ska fylla i att jag hela min barndom gick i föreställningen att jag var den enda saga i hela världen.
Så vem skulle då ta min plats? Skulle mamma och pappa bädda om och låta nästa Saga sova i min säng?
Men störst.
Skulle dom gråta?
Många år senare lyckades jag i min tårprovokation.
Jag talade för första gången om min vilja att dö.
Jag grävde gropen djupare och djupare. En idé om att dränka mig och såvida lyckas dö i mina föräldrars tårar slog mig. Jag skulle fylla mina fickor med stenar i form av mina egna komplex och självhat och använda tårarna från min omgivning av vuxna och mitt hat.
Bilden blev konstnärligt underbar och en sorgesång i svart. En idyll.
Jag började med åren, efter allt för många ambulanser och långa inlåsningar i steril miljö, förstå både den fysiologiska och psykiska anledningen till de salta dropparna. Ungefär i samtid med det slutade jag min tillverkning av dom.
Jag ville. Men kunde inte gråta.
Dom sa saltbalansen. Dom sa uttorkning. Dom sa avstängda nerver.
Jag sa att jag var vuxen.
Någon måste dö. Något måste dö.
Jag behövde en begravning.
Jag vill inte fälla mitt vatten för döden. Inte spilla blod för saltvatten.
Vät mitt papper. Döda.
Jag behöver en begravning.
Ett svart kvinhugg. Döden demon.
Vuxna gråter inte. Vuxna gråter inte.
Jag är ditt barn.
Landet bakom min trasiga tapet.
Taket.
Snirklar med ögat längst kanten av den trasiga tapeten. Jag trodde länge att den gömde en värld. Och att under nattens gång skulle Kapten Krok och hans mannar såga ett hål under min säng och röva med mig till den andra världen.
Världen bakom tapeten.
Under mina nätter av sömnlöshet vill jag vara produktiv.
Måla stora historier på mina väggar och berätta dom för alla barn. Jag vill klippa ut lamm ur mina lakan och låta dom beta på växterna i fönstret. Jag vill bygga vingar av mina böckers pärmar och flyga ut i natten.
Mot stjärnorna. Mot den stjärnan bredvid polstjärnan.
Ingenstans.
Neverland.
Jag ska flyga. Lämna rädslan. Lämna ångest och skam. Lämna krav. Ta älvstoftet.
Flyter. Flyger.
Upp.
Iväg.
Och ni ser på mig från marken av dödlighet.
Ni säger att det måste vara en psykisk sjukdom.
Ni säger att hon måste vara en han. Att han hon.
Ni säger era ord fulla av tomhet.
Och står på dödlig mark.
Se mig där jag svävar.
Jag var aldrig som ni.
Nu. För evigt. Fri.
Mörker-kurragömma fast som tysta leken. Och väck inte björnen.
Det oundvikliga viker sina lakan varje natt.
Hon våldgästar min säng. Hon lägger sina händer om mina drömmar och syr fast mina ögonlock i ögonbrynen för att jag ska tro den verklig. Drömmen i hennes händer.
Jag har stint talat om för henne att jag mår väldigt dåligt av det. Hon har aldrig gett mig sitt skäl. Jag hålls att vänta på ingentinget.
Ibland om jag lyckas sluta ögonen för en timmas gång har jag tänkt att det måste vara ett tecken på att det lättar. Att hon tröttnat på våran lek.
Men en timme är 60 minuter.
3600 sekunder.
Och dom slår vidare och hennes händer ligger alltid beredda vid min dyna.
En kär vän till mig sa att hon hör på några sammansatta toner hon egentligen tycker är föga fördjävliga, men söver henne som en drog. Jag bad henne sända tonerna till mig. En desperation. Jag tar allt. Bara jag får blunda.
Men jag tycks resistent. Jag är fastsydd.
Jag känner att grynigen kommer väcka en tung sol. Täckt av moln. Jag är inte den som bäddar med spikmatta,
men 2880 minuter.
172800 sekunder.
Sömnlös. Mörkret blir lätt nyanslöst. Ett bäcksvart töcken.
Så jag dagdrömmer i natten, om en dröm. Om fantasin som sveper sinnet när du trodde du var för utmattad för att vara produktiv. Och önskar.
Jag önskar att jag hade ett stearinljus med kaneldoft.
Vi är bara barn.
Dagen var märklig.
Stor.
En återsyn.
Ett möte jag lagt tanken att avboka. Återbuda. Säga "Oj, det passar visst inte tyvärr på en evighet någonsin jag kan visst aldrig heh sorry."
Men jag mötte. Återsåg. Stegade in och uttalade mina personliga siffror.
Och väntade i djupheten av stolen som likgärna kunnat dränka mig. Letade med blicken liksom för att ankra mig om så skulle ske. Fiskarna simmade. Jagade var och annans svans. Nästan som om de glömt att...
"Hej Saga!"
Tanken lät sig avbrytas. Ett sting av skräck spann två varv. Och hundra.
Berätta.
Hon bad mig tala.
Och jag talade. Allt. Huvud över häl.
Och en tystnad.
Så du menar att...
Allt? Själv? Har du?
Alltså jag vet inte antar kanske men liksom eller äh.
Mina tafatta försök att avskala det hela fick ingen form.
Ingen kan längre säga att du inte har styrkan.
Ingen.
Du. Är. Styrka.
Och det slog mig.
Jag är oslagbar.
Må hända sårbar. Men ingenting kan slå hårdare än du.
Jag slog dig.
Du är inte död. Men skadad. Sårad.
Och jag är stärkt.
När jag väl efter timmens tal stegade ut svävade jag. Kråkorna i parken kunde lyfta och jag med dom. Värmen i vårvind smälte isen som hållit mig svag. Ljuset från solen öppnade boken jag så länge velat läsa.
Jag vände upp första bladet.
När jag var liten brukade mor ta mig med på promenader i Humboldt Park vid Prairie River.
Jag bestämde då att jag ska göra som hon.
Jag ska göra något utav mitt liv.
Jag ska hem till venus.
Och dom svor om livet.
Allt är bra. Allt är bra.
Håll kvinen. Visa ditt inre. Blotta dig. Ditt blod är bara ett bevis på din svaghet.
Ingen fara. Ingen fara.
Skamfläck i pinsamhet. Den jobbiga tystnadsmakerskan. Bråkmakerskan. Ett fragment av något som kunde ha lyckats.
Det går fint.Det går fint.
Men jag lovar dig. Min värld är det helvete himmlen gett sin död för. Jag har nycklarna till alla dörrar du sett låsta. Jag vet precis vad du skäms mest för att andra skulle veta. Jag kan krossa ditt inre genom udden på min penna. Sprättar upp dina kläder med naglarna jag skrapat i betongen. Ditt skal.
Jag kan döda dig utan att röra ditt skinn. Jag kan döda dig med mina läppar. En rörelse. Min korreografi.
Det är vetskapen. Den dödande. Makten i vetskapen om ovetskap.
Hör inte på. Hör inte på.
Jag hörde dig nämna mig.
Säg det.
Får mig falla. I kras. Håller samman. Kvar. Alltid du.
Att din hud är doppad i honung.
På stan går ryktena, det hörs från taken
Att din hud är doppad i honung.
Alla nere på stan, de pratar om dig som en nyhet
Eller så är det som jag tror när jag går förbi.
Att de önskar att de vet vad jag vet
Om att befinna sig inuti en hemlighet, en hemlighet.
Jag vet varken in eller ut längre men jag såg den skarpa kurvan kring din mun.
Berätta för mig om det är sant
Att den har hämtats av sparvarna, förts hit över ängarna, godkänts av änglarna
Landat på dig.
Jag är ledsen att jag talar så här men när jag ser på dig: Höga Visan
Du är skön alltigenom, min älskade.
På dig finns alla fläckar och det här är det enda som plågar mig:
Helt och fullt kan du aldrig bli min.
För aldrig kan jag, och aldrig ska jag träda in i ditt skinn.
Och det här är vad som äter mig:
Helt och hållet ska vi aldrig smälta ihop.
Och det här är vad som äter mig:
Att din hud är doppad i honung.
Att din hud är doppad i honung.
Minnesutdraget och jag ville hoppa.
Raseri.
Hur kan dom inte förstå?!
Idioter.
"Rör mig inte sa jag!!"
Och vad glor du på, ditt satans fån?!
Aha, du tror att jag blir våldtagen, kanske kidnappad?
"Du får inte skada dig!!"
"Jag vill dö! Fattar du?! Jag vill DÖ!! Och det är ditt fel!"
Jag kommer loss ur greppet. Rusar.Fort.Snabbare. Bort. Vart? Vet inte.Bort.
Bland dom höga husen. Gruset skrapat. Skär genom mörkret.
En ensam kvinna med tunga påsar. Hon lägger inte märke. Går.
Döda mig då, Döda mig.
Vidare. På räls.
Det slår mig i ögonblick att bommen faller och Det lysande Långa kommer.
Jag skulle kunna krypa under.
Tanken lockar.
Jag sviktar en aning med knäna.
Nu. Hoppa. Rakt fram. Döda mig då, Döda mig.
Hejdas. Något stoppar min handling.
Det lysande Långa passerar.
Bommen går upp.
Jag går inte ens över.
Jag fortsätter.
Neonskylten lyser. Den påminner mig om törsten. Om att jag sprungit hela staden.
Skramlar i fickan.
Tre femmor och en tia.
Han bakom disken ser lite förfärad ut.
Kanske han såg min halvgjorda handling.
Kanske var det mina blodsprängda ögon.
Kanske var det min kropp.
Utan något mer än en nick vänder jag och går.
Tomhänt.
Och kylan biter. Har det redan hunnit bli såhär kallt? Är vi ens i december?
Jag vet inte. Kan inte tänka tid.
Edith Piaf börjar sjunga i min ena ficka.
Hon.
Jag klickar rött.
Edith tar ton igen.
Grönt.
Och klockan hade skenat. Jag stampar mot det kända och kliver in.
Inte ett ord.
Jag kryper ihop till det minsta jag kan.
Inte ett ord.
Sömnen bäddar in mig.
Bädda om mig, snälla, jag ångrar allt.
Älska mig.
Res dig Emot.
Stressen. Kylan. "Men Saga, sakta in! Du rusar igen!"
Han ville sätta sig och tugga i lugn och ro. Den existerar inte. För kallt.
Väl vid insläpp. Flaskor överallt. Klassikern.
Någon försöker få med sig sitt paraply, vad sjutton denne nu skulle ha det till.
Jag skrattar lite i tanken på alla dom som köpte en cola på ICA 500 m bort och får lämna den i vasken nu.
Tills det slår mig.
Fuck.
Jag gjorde det.
Jag svär några svordomar, försöker patetiskt med men-den-är-oöppnad-snälla.
Han skakar skoningslöst på huvudet. Och jag ställer ner den. Upprepar som ett mantra "det var bara 16 kr, bara 16 kr..." Kanske någon annan vill ha....
Och så in. Och ännu en svordom.
Fan.
Förbanden har inte ens börjat.
Men ok. Vi diggar. Värmer upp.
Jag börjar tycka synd om den genomsvettige sångaren som desperat försöker förmedla till den aningens för unga och förvirrade mittpunkten i publiken att han vill för sitt liv se en circle pit. Han vevar och vetar, ropar och svär.
Men.
Publiken bara skriker ikapp och hoppar på stället. Någon som förstår börjar knuffa igång. Men irritationen i förvirringen blir ett faktum.
Svettsångaren lämnar scenen utan sin circle pit.
R.I.P
Sen händer det.
Äntligen. Nattens gäster. Högsta höjdpunkt intar scenen. Han frågar hur vi mår. Ett vrål bryter ut.
Stockholm...Tonight. I feel GREEEAAT!!!
Och helvetet bryter loss. Fötterna lämnar gummimattan. Luften tar slut och kontrollen försvinner.
Pulsen. Ettusen500.
Ljuset slår. Kängor stampar
Alla är dränkta i varandras svett. Men ingen bryr sig. För det är för natten.
Natten från sönderfallandet.
Natten från det ensamma bottenlösa.
Natten att ta strid.
Natten att resa sig.
Resa sig Emot.
Heliumhuvud
En annorlunda ångest växer i hjärncellsvrån.
Ångest över:
Magsjuka dagen innan får-inte-missas-spelning
Icke ordentlig motionering utav Persikan, stackarn får lida av isiga vägar och risig matte.
Och slutligen över att åldern stiger med ännu en siffra på lördag och jag kan summera att jag slösat bort ännu ett år i skit och onödighet och att slösandet ännu inte är slut.
Jag tycker inte om att det går såhär fort.
I den här takten är jag ju snart nittio!!
Och fan. Vad tragiskt.
Kvinnan har åldersångest innan hon ens fyllt tjugo.
Men ångesten beror nog också mycket på att jag känner mig så liten. Snart världsmyndig men ser ut som att jag inte ens räknas som tonåring. Och att jag inte har någon plan för hur jag ska bli mer vuxen. How to do.
Jag kommer på mig själv med att jag inte ens vill skriva ut i siffror!! ARGH!!
Nejmen ok. Vi slänger ur oss en klyscha för ett försök till lyckligare mående med något som "Lev i nuet" eller "Se dig inte över axeln", men fan.
Vad klyschigt.
Och sen har jag visst vunnit en budgivning också.
Jösses. Hjälp.
