Tänk att man inte ska kunna möta folk man inte känner med blicken, men man ska inte heller ignorera dom. Bara gå. Det är en hårfin skillnad mellan en nonchalant,egocentrisk stockholmare och den sliskiga ungen till det allmänna glad-mongot i sin egen värld.

Jag har idag experimenterat lite, i kommunaltrafiken. På bussen närmare bestämt.

Fall 1- kvinna med småbarn:

Vi anländer till hållplats X. Hon kliver raskt på med sina småbarn och barnvagn. Vill inte ha hjälp.
Jag lägger märke till att hon talar finska med barnen, och påminns plötsligt av att jag måste ringa mamma.
Jag ringer. Vi, jag och mamma, byter snabbt några meningar, ganska tyst och diskret. Jag lägger på.
Jag lägger märke till att damens yngsta barn, en längre stund, stirrat på mig.
Jag möter blicken. Ler. Tittar bort. Men det lilla barnet var inte nöjd med det, utan viftade till med handen. Mamman lägger märke till det. Hon ser även att barnet stirrar oavbrutet på mig. Det stör henne. Uppenbart.
Hon försöker få barnets uppmärksamhet. Barnet ignorerar henne. Totally.
Då blir mamman istället irriterad på mig. Hon blänger. Och lägg märke till att jag inte ens tittade på barnet...

Fall 2- "Förlåt, jag hörde inte...":

Bussen stannar till. Äldre man går på. Jag småslumrar och lyssnar på musik. Efter ett tag upptäcker jag att mannen argt petar på mig. Han vill ha sätet bredvid mig. Det är ledigt. Han vill bara ha "tillstånd" att sätta sig. "Förlåt, jag hörde inte..." Jag drar mig mot bussrutan, men den äldre mannen viftar förnärmat på handen och går vidare i bussen. Jag ser frågande efter honom. Sen klickar jag på play igen.

Fall 3- Gladfrizon:

Jag står på tunnelbanan. Först har jag inget speciellt uttryck i ansiktet. Inte medvetet. Jag faller in i mina egna tankar på hur skönt det ska bli med en varm dusch och krypa i sängs ikväll. Mitt uttryck ändras. Omedvetet.
Nu börjar jag lägga märke till att folk tittar lite underligt på mig. Jag fattar ingenting. Tittar för säkerhets skull gylfen, sen smuts i ansiktet. Då fattar jag väl snart att jag stått och haft ett leende på läpparna. Jag slutar le.
Folk slutar titta.

Man ska helt enkelt inte helst ha något uttryck, inte titta på någon, men svara artigt om någon frågar och se allmänt söt ut, men inte för mycket, det är stötande.
Puh...Nästa investering- Socialt facit.

Värdelös. Lösvärde. Vilket som helst.

Allt det negativa symboliserar plötsligt min ork, dom senaste dagarna. Och åren...

Jag är här nu, återigen, på min säng. Vilar hjärtat och benen som måste bära upp det. Jag hade morgonpasset, och just som jag var klar med sista utsläppet högg det till. Hjärtat.
Allt snurrade. Allt stog still. Allt rusade. Allt rasade.

Efter en stund som kändes som en livstid fann jag mark under fötterna igen. En fruktansvärd smärta rann över bröstet och knäna som slagit i marken. Och det enda jag kunde tänka på var att jag måste upp och sopa stallgången så ingen blir arg eller irriterad för att den är o-sopad.

Men det var nog ändå inte händelsen i sig som skrämde mig mest. Inte alls faktiskt. Tvärtom.
Det som skrämde mig, skrämmer mig, mest är just att jag inte blev skrämd.
Jag räds inte döden. Inte nu iallafall. Nästan som om jag inte trodde på den. Jag har bokstavligen slickat på dödens dörrhandtag, men aldrig öppnat den, dörren. Som om den inte fanns, på riktigt.

Löjligt. Såklart att döden finns. Alla dör. Någon gång. Även jag.

Jag borde vara rädd. Dödsrädd.
Men nej.
Jag är livrädd.