DÖDSANNONS: Skavsnigel, född 2008 - död 2013.

Nu går alltså skavsnigels i graven.
 
Men sörj kortvarigt och klicka på denna länk istället:
 
http://sagorilla.blogg.se
 
Där kommer ni kunna fortsätta läsa mina ord och se lite låtsas-konst.
 
Följ med mig dit.
 

pusskärlekkramochalltdetdär.
 
 

NN.

Du var så lycklig när du fick ditt namn. Leende stolthet. Det är ju viktigt, ytterst viktigt, att alla vet, att alla ser namnet. Denna kombination av tecken som tillsammans skapar ett ord som i sin tur har en bestämd innebörd.
Ett namn.
En identitet. Ett beteendemönster ingen ifrågasätter. För det är så det står skrivet att namnets innehavare fungerar. Det är en forskning. Ingen behöver tvivla.
Döpt.
Identifierad.
Förevigt försonad och förstådd.
Tänk om du fick fel namn? För vad är ett namn, till slut. En spik i en jävla mur.
"Det är ett hål du inte kan ångra, min vän."
 
Fruktan  inom mina murar.
 
Jag har ett namn. En kombination av tecken som tillsammans skapar ett ord som i sin tur har en bestämd innebörd.
Ett namn.
En skam.
 
Jag fick en identitet. Ett beteendemönster ingen ifrågasätter. För det är så det står skrivet att namnets innehavare fungerar. Det är en forskning. Ingen behöver tvivla.
Döpt.
Identifierad.
Infekterad.
 

Såren pulserade ut mitt blod och feber flödade kvidande blödande fullkomligen förödande jag svor jag svor ditt namn en lögn dom sa fel! Det var dom hela tiden! En lögn! Jag ber förlåt mina val och ta min skuld och mitt namn. Låt mig födas om. 
 
"Det är ett hål du inte kan ångra, min vän."
 
Du kan inte bara börja om. Dom skrev det redan. Du kan inte bara slippa. Det står skrivet i namnet. Det är en forskning. Vi tvivlar inte.
 
Du var inte såhär förut. Du sa aldrig såhär förut. Du gjorde inte mig såhär illa förut.
 
"Jag vet att du har din fucking jävla diagnos och att du från och med igår inte längre kan sätta dig in i hur jag känner när du säger sådär men du gör mig så jävla illa och allt för ett jävla namn!"
 

Vi föds inte med namn.
 
 
 

Nobody will miss it.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

And if you want to kill yourself remember that I love you so call me up before your dead, we can make some plans instead.

Situation:Snubblar. Slår huvudet i kanten.
 
Reaktion: Jävla kant till att stå och glo där du inte ska vara.

Reflektion: Tidigare hade jag sagt "Jävla klant-Saga till att slå huvudet i allt möjligt och omöjligt du måste vara helt jävla värdelös!"
 

Jag vet att förändringar sker i mig. Hela tiden. Alla uppskattar inte mina förändringar. Det får mig att tvivla på om jag gör rätt. Påminner mig om att jag borde vara svag. Och det är ett jävla krigande med att försvara sin rätt att existera och ett tusenfallt tyngre att försvara sin rätt att vara stark. Och alla påminnelser och lockelser om dom gamla löftena om evig mager lycka som jag lurats in i utan garanti allt för många gånger blir fler. En nyligen nykter alkoholist i centrum av systemet med massa smakprover. En elefant med porslinsfetish.
 
Alla små trådar delar sig.
 
Allt för att någon har svårt att hantera starka kvinnor och jag är van att vara svag fast ändrade mig (svag) och nu tycker någon att jag är asjobbig och jag skäms igen fast ändrade mig (skäms) sen snubblade jag och slog huvudet i kanten och svor (Jävla kant till att stå och glo där du inte ska vara.) och reflekterade ("Jävla klant-Saga till att slå huvudet i allt möjligt och omöjligt du måste vara helt jävla värdelös!") och insåg att något har hänt (Tidigare hade jag sagt).
 
Det var en spontan reaktion.
 
Ett resultat ändå. Trots allt.
 
 
 
 

Dom blir aldrig droppar. Det är alltid kristaller och pärlor. Tills dom når marken och blir pölar. Men aldrig droppar.

 Nätet är sen länge förbrukat och det ter sig lättare och lättare att falla igenom.
Men pärlor får det att se vackert ut.
Ingen märker hålen. Ingen märker tomheten.
Det ser ju så vackert ut, trots allt.
 
Ingen märker.
 
Och vi fortsätter falla.
 

Det kommer aldrig va över för mig men kära du, ingen lever för alltid.

Du tog något som är mitt.
 
Jag är här för att ta det tillbaka.

 
 
 
 
 

I really fucked it up this time, didn't I my dear?

Det blir hysteriskt. Idiotiskt. Råddigt.
Ursäkten ursäktad ursäkta dig. 
 
Jag har aldrig talat med någon som jag talar med dig.
 
Men jag faller ändå. Snubblar och blir rädd för att gå. 
Jag tror inte marken håller för mig. Och mina knän är redan såriga och blodiga. 
Jag kan faktiskt få en infektion. Eller förgiftat blod.
 
Men du är ju redan en infektion. Du är förgiftad.
 
Du kommer ändå dö. Det gör vi alla.
 
Det står skrivet att vi kommer skiljas åt till sist.
 
Det gör vi alla.
 

Det måste vara en bristsjukdom på jul och coolhet.

Dagens mood är bokhyllsfix&örhängtrix.
Smet förbi ett panduro igår, samla mina tecken liksom, användningsområde; Skylta om stark kvinna utan kavaljer dvs. ganska cool.
Förövrigt har jag kommit till insikt om hur mycket jag hatar onsdagar. Och söndagar. Och måndagar. 
Nästa insikt; Sluta räkna dagar till livets slut alternativt rast.
 

Jag vet egentligen inte vad jag väntar på. En vidrig rastlöshet sliter köttet av benmärgen på mig och ångesten av tomtid är tsunamisk. Och på det biverkar sig någon utav medicinerna med kaotiskt skakiga händer, vilket i sin tur gör touchscreen och pensel/penna hantering fruktansvärt besvärligt. Gaffel och kniv och sked och tandborste och nål och tråd och i princip alla andra grejer som kräver minsta handaktivitet.
 
Det hela gör mig lite ledsen (läs: hysteriskt gråtande). Händerna är min bästa och viktigaste medicin och att genom lida sömnlösa nätter utan möjlighet att lugna mig med kreativitet gör mig vansinnigt jobbig.
 
Jag envisas med all min kraft att anpassa mina händer efter skakighet med kanske mer abstrakta prylar som inte behöver samma precession, men det hela biter sönder perfektionen.
 

Och nu blev jag plötsligt av någon märklig anledning fruktansvärt sugen på pärlnougaten i aladdinasken.
 
Problem nr 3; Var är asken?
  
 
 

Ny header.

Förlåt. Blev akutfruktansvärtallergisktreagerad på den förra och det här är en snabblösning. Tills vidare.

Freedomfighter in my typewriter.

Pennan spinner på. Jag vässar den ofta. Jag tycker om att se de olika nyanserna som spetsens skärpa ger. Jag tittar upp på klockan. Min blick uppmärksammas av en skarpögd hök med paddrygg. 
 
- "Sätt igång och räkna nu, du har ju bara kladdat under dessa 30 minuter!"
 

Jag vässar igen. Tar sats. Tittar upp på klockan. Min blick uppmärksammas av en skarpögd hök med namnbricka.
 
- "Sätt igång och ät nu, du har ju bara kladdat under dessa 30 minuter!"
 

Jag vässar igen. Udden brister. Fastnar i vässaren.
 
Pennan kan inte vässas igen.
 
Skräcken biter sönder andra änden och pappren blir flygplan med bitar av ost som passagerare påväg mot nästa nacke och papperskorg. Sudden svävar som gäss på väg mot varmare breddgrader runt spisen. Tårar regnar ner i monsuner med omväxlande tö av mjölkdroppar, suddstoft och riskorn. Bönor faller som bomber på häftstiftsminorna som ligger som alligatorer under ytan och väntar på ett byte.
 
- "Jo rita kan hon allt, och en otroligt fantasi, men det där med mat(t)en..."
 

- "Och det här med utbrotten..."
 

FLY FÖR ERA LIV!! NU ÄR DET KRIG!! NER I SKYDDSRUMMEN!! 
 
- "...Det är som om hon aldrig lär sig...
  1+1 är alltid två."
 

Allt som hörs är flyglarmssirenerna.
 
 
 

Det är en hemsk bild och hon måste vara sjuk. Men jag rörde dig.

Du har något.
Ge något.
Ta inget.
Du behöver mer.
Men jag vet att jag är giftig.
Jag har tenderat döda. Ett ögonkast och några ord har inget botemedel.
Så närma dig inte. Ring inte.
 
Din röst...
 
Tro inte på något du ser.
 
Och jag hatar det som sett mig växa halvt och halvt.
Förgiftade. Eller kanske ren renthet. Men fullt av förskriven förväntan och planerad karriär.
 
Det är dödande för ett sinne som söker provokation i penslar händer ljud fångande av osynlighet.
Jag höll handen över vägen för att du sa det. Jag lyssnade.
Jag har blint trott röster som sagt sig ge mig trygghet över vägen.
Jag gick mot rödljus.
Men du bad mig.
 
Röster hörs ingen lyssnar alla hör.
Rött har många nyanser. Det kryper i ögonvrån.
Som gift.

Darling don't give me shit cause I know that your full of it.

Satan bruden sluta lipa.

Känslan av att vara en mask som föregås av lathet är överväldigande.
Jag intalar mig själv att studenten är ett överbekostat jippo som ändå inte blir ihågkommet på grund av en heldags överkonsumering av alkohol och jag tycker inte ens om blått och gult och mainstreaming är inte min grej så jag skulle ändå inte vara bekväm i mössa och vit klänning som senare är förevigtfläckad av öl och mitt svett blandat med alla andras och jag kan plugga sen. No tears.
Men...
Jag är dålig på att intala mig själv saker. Att officiellt vara klar med gymnasiet vore coolt. Truly.
SATAN jag har inte ens gått ut grundskolan officiellt och bordeegentligeninteenstillåtitsenaccesstillgymnasietoch ändåfuckadejagupphelaetablissemanget!

Åhnej nu får jag ett såntdärraseriutbrottnärjagskiterimellanrummenmellanordenochhackarsöndertalgenterna. 

Och jag har läckage i ena stortån. Ett hål som pulpar blod. Och slutar inte.

Sidonotise slut.

Och ännu ett problem är att jag inte hittar muminkex någonstans.


Bittert.


Nej det är inte pms. Det är jag.

Nu har jag samlat irritation under en kortare längre period och måste få ordspy:

1: "Like if you remember this movie"

Nej jag tänker inte likea för jag vet att det är en såndär "Åh-den-tittade-jag-på-när-jag-var-liten" grej och jag minns att jag var irriterad redan då och räknades inte ens längre som liten och det hela ger mig åldersångest.

2: Åldersångest vid 19.


Inte riktigt ok. Mest ganska patetiskt.

3: "Vad äckligt! Rakar inte du alla dina kroppsdelar?" eller "Va? Rakar du dig? Växer det naturligt hår på din kropp? Gud så ohygiensikt. Gör laseroperation!"

Slicka mina armhålor, bitch.

4: Konstant medial hysteri.

Beach2012!!Estelle!!Reinfeldt är smyg-sverigedemokrat!!Baku2012-Eurovision2013!!

DUKOMMERALDRIGDUGASOMDUÄRSÅBANTALITETILLMEDMINNYA
METODSOMKOMMERFÅDIGATTSELYCKADOCHFRAMGÅNGSRIKUT.

BLINÖJDMEDDINKROPPMENSÄGDETINTETILLNÅGONFÖRDÅÄRDU
PROSTITUERADOCHÄCKLIG.

VARDIGSJÄLVMENSEUTSÅHÄROCHFÖLJDESSATILLVÄGAGÅNGSSÄTT.

RÄKNADAGARNATILLSDUFÅRNÄSTALÖNOCHRÄKNAUTHURMÅNGASTEGDU
GÅTTSAMMANLAGTDENNAVECKAMENLEV INUETFÖRDETÄRBOHEMISKT
OCHDETÄRINNE.

CARPEFUCKINGDIEM OCH GUD VÄLSIGNA ATT DU FÅR ÄTA EN ISGLASS EN DAG I VECKAN
FÖR DET ÄR DIN ÄTVADDUVILLDAG!!!


Puh. Jag andades inte mellan dom sista elva raderna. Dumt gjort. Nu är jag yr.
MEN JAG URSÄKTAR INTE MINA DÅD ELLER ORD FÖR JAG ÄR STENHÅRD VEGETARISK FEMINIST SOM LIDER AV KRONISKT BITTERFITTERI!

Varsågod.







Självlurendrejeri! Magnum beatar calippo och lactrase är en usel uppfinning.

Fasen, ett livstecken vore ju bra då...

 

Jag vet liksom inte riktigt vad jag ska skriva, men orkar inte heller ekot i bloggen.

 

Mest är livet ganska rörigt nu. Jag har börjat ordna upp lite saker kring boende/jobb/etc etc och det innebär mycket ork... Detta adderat med extrem sömnlöshet, galna magsmärtor och massa göm-mig-för-världen-ångest är ingen rekomenderad kombination.

 

Men sen gråter jag ju inte hela tiden även om det lätt låter så. Jag kläckte ett jubel när jag häromdagen vann en auktion på århundradets hetaste kängpar (bild dyker upp vid önskan) och min häst är fin. Liksom btw.

Jag blir tokig på denna prestationsångest som vackra anteckningsblock ger mig och när jag väl får mina skriv-kickar dör dom fort vid talgentbordet i en luddig röra utan början eller slut.

Kolliegeblock 4Dway...

Kort och gott.

Jag håller mig till penseln och kulspets samt lite bläck.

Och kameran självfallet. När orken att ladda upp mina små shoots infinner sig.

Så. I denna totala oreda och non-inspo slänger jag istället en fråga till DIG. Just DIG.

Vad vill DU läsa om?


 


Du når mig i tidmaskin.

Kvällen intågar sitt vanliga mak och det händer att jag inte blundar.
Tanken på timmar i ensam tystnadsångest ger mörkret tilltugg med tillhörande gaffel till mina sår.

Började räkna minuterna till gryningen.

Jag började nästa vattna mina lakan med saltvatten när hon talade till mig.

Jesus died for somebody's sins but not mine.

Sen började vi sjunga.
Jag förvandlades från det ensamma knyttet till en erotisk konstnär med mina ord och penseldrag.
Hat fanns inte. 
Skräck fanns inte.
Fascinering var allt vi hade.

Reser vår resa genom nattens hunger. Dansar till ljudet av sovande. En puls av blod. Morgonen kommer och vi kanske bländas. Men låt oss dansa i namnet av frihet och hungern för konst. Vi nyttjas inte i namn av idealistens skönhet. Vi bär deras sensur.

 Släpp släpp släpp släpp.

Släpp ut mig släpp ut dig släpp ut. Släpp oss loss.
 
Låt morgonen väcka den sovandes sinnen.

Vi är vad vi vill.

Och vi behöver aldrig vara knytt om vi drömmer om fåglarna.




Döden för vatten tjockare än blod.

När jag var liten trodde jag att vuxna aldrig grät.

 Jag ville se dom gråta.
Jag ville få ut dom där trägna tårarna och känna att jag berört dom.

Jag började med att såra. Säga att dom var dumma. Sen elaka. Sen skitsnorjätteskithelvetesskitdumma. Sen hotade jag. Med att polisanmäla dom för att vara elaka. Sen skulle jag rymma och aldrigaldrig mer komma hem.

....

sa dom tillslut att jag skulle klä mig varmt och frågade om jag ville ha mackor med mig.
Det brast för mig.

Conclusion. Vuxna kunde inte gråta.

Men sen hände det. En begravning. Då grät dom. Allihopa. Jag minns att jag tänkte, skulle dom gråta om jag dog?
Tanken spann vidare. Hur skulle världen fortsätta om jag dog? Skulle den fortsätta? Och vem skulle bli nästa Saga?
Jag kanske ska fylla i att jag hela min barndom gick i föreställningen att jag var den enda saga i hela världen.
Så vem skulle då ta min plats? Skulle mamma och pappa bädda om och låta nästa Saga sova i min säng?
Men störst.
Skulle dom gråta?

Många år senare lyckades jag i min tårprovokation.
Jag talade för första gången om min vilja att dö.

Jag grävde gropen djupare och djupare. En idé om att dränka mig och såvida lyckas dö i mina föräldrars tårar slog mig. Jag skulle fylla mina fickor med stenar i form av mina egna komplex och självhat och använda tårarna från min omgivning av vuxna och mitt hat.

Bilden blev konstnärligt underbar och en sorgesång i svart. En idyll.   

Jag började med åren, efter allt för många ambulanser och långa inlåsningar i steril miljö, förstå både den fysiologiska och psykiska anledningen till de salta dropparna. Ungefär i samtid med det slutade jag min tillverkning av dom.
Jag ville. Men kunde inte gråta.

Dom sa saltbalansen. Dom sa uttorkning. Dom sa avstängda nerver.

Jag sa att jag var vuxen.

Någon måste dö. Något måste dö.

Jag behövde en begravning.

Jag vill inte fälla mitt vatten för döden. Inte spilla blod för saltvatten.

Vät mitt papper. Döda.

Jag behöver en begravning.

Ett svart kvinhugg. Döden demon.

Vuxna gråter inte. Vuxna gråter inte. 

Jag är ditt barn.

Landet bakom min trasiga tapet.

Jag tittar upp.
 Taket.
Snirklar med ögat längst kanten av den trasiga tapeten. Jag trodde länge att den gömde en värld. Och att under nattens gång skulle Kapten Krok och hans mannar såga ett hål under min säng och röva med mig till den andra världen.
Världen bakom tapeten.

Under mina nätter av sömnlöshet vill jag vara produktiv.
Måla stora historier på mina väggar och berätta dom för alla barn. Jag vill klippa ut lamm ur mina lakan och låta dom beta på växterna i fönstret. Jag vill bygga vingar av mina böckers pärmar och flyga ut i natten.
Mot stjärnorna. Mot den stjärnan bredvid polstjärnan.
Ingenstans.
Neverland.
Jag ska flyga.
Lämna rädslan. Lämna ångest och skam. Lämna krav. Ta älvstoftet.
Flyter. Flyger.
Upp.
Iväg.

Och ni ser på mig från marken av dödlighet.
Ni säger att det måste vara en psykisk sjukdom.
Ni säger att hon måste vara en han. Att han hon.
Ni säger era ord fulla av tomhet.
Och står på dödlig mark.

Se mig där jag svävar.

Jag var aldrig som ni.

Nu. För evigt. Fri.

Mörker-kurragömma fast som tysta leken. Och väck inte björnen.

Jag hamnar alltid i en cirkulation av paranoia och ren utmattning av förföljelse.

Det oundvikliga viker sina lakan varje natt.
Hon våldgästar min säng. Hon lägger sina händer om mina drömmar och syr fast mina ögonlock i ögonbrynen för att jag ska tro den verklig. Drömmen i hennes händer. 

Jag har stint talat om för henne att jag mår väldigt dåligt av det. Hon har aldrig gett mig sitt skäl. Jag hålls att vänta på ingentinget.
Ibland om jag lyckas sluta ögonen för en timmas gång har jag tänkt att det måste vara ett tecken på att det lättar. Att hon tröttnat på våran lek.
Men en timme är 60 minuter.
3600 sekunder.
Och dom slår vidare och hennes händer ligger alltid beredda vid min dyna.
 
En kär vän till mig sa att hon hör på några sammansatta toner hon egentligen tycker är föga fördjävliga, men söver henne som en drog. Jag bad henne sända tonerna till mig. En desperation. Jag tar allt. Bara jag får blunda.
Men jag tycks resistent. Jag är fastsydd.

Jag känner att grynigen kommer väcka en tung sol. Täckt av moln. Jag är inte den som bäddar med spikmatta,

men 2880 minuter.
172800 sekunder.
Sömnlös. Mörkret blir lätt nyanslöst. Ett bäcksvart töcken.

Så jag dagdrömmer i natten, om en dröm. Om fantasin som sveper sinnet när du trodde du var för utmattad för att vara produktiv.  Och önskar.

Jag önskar att jag hade ett stearinljus med kaneldoft.

Vi är bara barn.

Dagen var märklig.
Stor.
En återsyn. 
Ett möte jag lagt tanken att avboka. Återbuda. Säga "Oj, det passar visst inte tyvärr på en evighet någonsin jag kan visst aldrig heh sorry."  

Men jag mötte. Återsåg. Stegade in och uttalade mina personliga siffror.

Och väntade i djupheten av stolen som likgärna kunnat dränka mig. Letade med blicken liksom för att ankra mig om så skulle ske. Fiskarna simmade. Jagade var och annans svans. Nästan som om de glömt att...
"Hej Saga!"

Tanken lät sig avbrytas. Ett sting av skräck spann två varv. Och hundra.

Berätta.
Hon bad mig tala.

Och jag talade. Allt. Huvud över häl.

Och en tystnad.

Så du menar att...

Allt? Själv? Har du?

Alltså jag vet inte antar kanske men liksom eller äh.

Mina tafatta försök att avskala det hela fick ingen form.

Ingen kan längre säga att du inte har styrkan.
Ingen.
Du. Är. Styrka.

Och det slog mig.
Jag är oslagbar.
Må hända sårbar. Men ingenting kan slå hårdare än du. 
Jag slog dig.
Du är inte död. Men skadad. Sårad.
Och jag är stärkt.

När jag väl efter timmens tal stegade ut svävade jag. Kråkorna i parken kunde lyfta och jag med dom. Värmen i vårvind smälte isen som hållit mig svag. Ljuset från solen öppnade boken jag så länge velat läsa.
Jag vände upp första bladet.

När jag var liten brukade mor ta mig med på promenader i Humboldt Park vid Prairie River.

Jag bestämde då att jag ska göra som hon.

Jag ska göra något utav mitt liv.

Jag ska hem till venus.



Heliumhuvud

En annorlunda ångest växer i hjärncellsvrån.

Ångest över:

Magsjuka dagen innan får-inte-missas-spelning
Icke ordentlig motionering utav Persikan, stackarn får lida av isiga vägar och risig matte.

Och slutligen
över att åldern stiger med ännu en siffra på lördag och jag kan summera att jag slösat bort ännu ett år i skit och onödighet och att slösandet ännu inte är slut.
Jag tycker inte om att det går såhär fort.
I den här takten är jag ju snart nittio!!

Och fan. Vad tragiskt.
Kvinnan har åldersångest innan hon ens fyllt tjugo.
Men ångesten beror nog också mycket på att jag känner mig så liten. Snart världsmyndig men ser ut som att jag inte ens räknas som tonåring. Och att jag inte har någon plan för hur jag ska bli mer vuxen. How to do.

Jag kommer på mig själv med att jag inte ens vill skriva ut i siffror!! ARGH!!

Nejmen ok. Vi slänger ur oss en klyscha för ett försök till lyckligare mående med något som "Lev i nuet" eller "Se dig inte över axeln", men fan.
Vad klyschigt.

Och sen har jag visst vunnit en budgivning också.

Jösses. Hjälp.


Tidigare inlägg
RSS 2.0