Dvala, det var en dvala.

En sån som flyger under jorden. Sliter tånaglarna av dig. Ljudlöst. River dina fotsulor med dina egna naglar. Hittar dina känsligaste punkter med perfektion. 

Arten är trollbindande, det är något vackert och lockande i det ljudlösa smärtsamma. Jag tror det heter masochistiskt.

Men jag är inte helt bekväm i min hypnos. Det får mig att känna mig som en grundlurad konsument och jag hatar känslan av att någon annan helt uppenbart har fingrarna i mitt spel och tror att jag inte fattar det.

Dvalan fällde mig i vilket fall som helst och jag slog huvudet ganska illa den här gången. Jag blev ganska sur. Liksom bitter av pinsamhet att jag ramlat ihop mitt i cirkeln och alla såg att lilla dvalan lyckats.

 

Jag lämnade med det omvärlden för en tid framöver, liksom för att hitta nya fotsulor och tånaglar. På vägen passade jag även på att klä på mig lite coolhet, utifall att, och älskade Kvinnan med ögonbrynen och the Woman lite till.

 

Och nu tycker jag att värmen kan komma tillbaka. Jag saknar stay upsen.