Och jag ville mest säga att jag behövde bara få sova.

Jag börjar så smått att inse att det är ett faktum att önskan och viljan inte är samma sak. 
Att drömmen och genomförandet är långt ifrån varandra.
Vilja leva även när det är mörkt är svårt när man är dödligt mörkrädd.

Jag är lite mer rädd, för att vara ärlig. Jag tycker det känns konstigt att må bättre, rent fysiskt och höra andra förneka det. Att absolut inte veta åt vilket håll du ska vända öroat. 
Och är rädd för att ångra mig. Irriterad för att ingen riktigt tycks förstå att om jag har en dålig dag, betyder inte det att jag återvänder i två100åttifjorton knop till botten igen.

Jag vill kunna säga "God morgon världen, idag mår jag skit"  utan att ambulansen ska ringas på plats och gravstenen graveras. Trött på detta konstanta hysteriska sjukhusfanatiska.
Jag kräks på det.

Men någonstans vaknar också tanken, att fan, vad SKÖNT att må dåligt och veta att det blir bättre. Att veta att solen stiger, går ner, och stiger och viseversa. Om och om igen. 
Det går i en cirkel.

För att veta att du mår dåligt måste du någonstans ha mått bättre.

Och fan. Vilket totalt osammanhängande inlägg. Total tanke-spya.
Syjärna i kanten till dig som orkade läsa och två till dig som förstod ens en fjärdedel.


så... Ljuset existerar ju otvivelaktigt. Faktiskt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0