Denna konstanta sömnlöshet.

Hatar det. Att bara ligga här. Vänta på gryningen. Vänta på den magiska timmen när en uppstigning är tillåten.
Och tankarna gör sin spökrunda.
"Latmask, du skulle kunna gå upp, skita i vad alla andra säger och träna."

Öh. Nej. Med all respekt för dessa ätstörda vrickade impulser, men någonstans går gränser för vad kroppen klarar utan bråd död. Min är nådd.Måste för allt i världen vila.

Men JÄVLA SÖMN-HELVETE!


Och ingen natt-pepp.
Ingenting.