Jag tittar upp.
 Taket.
Snirklar med ögat längst kanten av den trasiga tapeten. Jag trodde länge att den gömde en värld. Och att under nattens gång skulle Kapten Krok och hans mannar såga ett hål under min säng och röva med mig till den andra världen.
Världen bakom tapeten.

Under mina nätter av sömnlöshet vill jag vara produktiv.
Måla stora historier på mina väggar och berätta dom för alla barn. Jag vill klippa ut lamm ur mina lakan och låta dom beta på växterna i fönstret. Jag vill bygga vingar av mina böckers pärmar och flyga ut i natten.
Mot stjärnorna. Mot den stjärnan bredvid polstjärnan.
Ingenstans.
Neverland.
Jag ska flyga. Lämna rädslan. Lämna ångest och skam. Lämna krav. Ta älvstoftet.
Flyter. Flyger.
Upp.
Iväg.

Och ni ser på mig från marken av dödlighet.
Ni säger att det måste vara en psykisk sjukdom.
Ni säger att hon måste vara en han. Att han hon.
Ni säger era ord fulla av tomhet.
Och står på dödlig mark.

Se mig där jag svävar.

Jag var aldrig som ni.

Nu. För evigt. Fri.