Dagen var märklig.
Stor.
En återsyn. 
Ett möte jag lagt tanken att avboka. Återbuda. Säga "Oj, det passar visst inte tyvärr på en evighet någonsin jag kan visst aldrig heh sorry."  

Men jag mötte. Återsåg. Stegade in och uttalade mina personliga siffror.

Och väntade i djupheten av stolen som likgärna kunnat dränka mig. Letade med blicken liksom för att ankra mig om så skulle ske. Fiskarna simmade. Jagade var och annans svans. Nästan som om de glömt att...
"Hej Saga!"

Tanken lät sig avbrytas. Ett sting av skräck spann två varv. Och hundra.

Berätta.
Hon bad mig tala.

Och jag talade. Allt. Huvud över häl.

Och en tystnad.

Så du menar att...

Allt? Själv? Har du?

Alltså jag vet inte antar kanske men liksom eller äh.

Mina tafatta försök att avskala det hela fick ingen form.

Ingen kan längre säga att du inte har styrkan.
Ingen.
Du. Är. Styrka.

Och det slog mig.
Jag är oslagbar.
Må hända sårbar. Men ingenting kan slå hårdare än du. 
Jag slog dig.
Du är inte död. Men skadad. Sårad.
Och jag är stärkt.

När jag väl efter timmens tal stegade ut svävade jag. Kråkorna i parken kunde lyfta och jag med dom. Värmen i vårvind smälte isen som hållit mig svag. Ljuset från solen öppnade boken jag så länge velat läsa.
Jag vände upp första bladet.

När jag var liten brukade mor ta mig med på promenader i Humboldt Park vid Prairie River.

Jag bestämde då att jag ska göra som hon.

Jag ska göra något utav mitt liv.

Jag ska hem till venus.