Jag hamnar alltid i en cirkulation av paranoia och ren utmattning av förföljelse.

Det oundvikliga viker sina lakan varje natt.
Hon våldgästar min säng. Hon lägger sina händer om mina drömmar och syr fast mina ögonlock i ögonbrynen för att jag ska tro den verklig. Drömmen i hennes händer. 

Jag har stint talat om för henne att jag mår väldigt dåligt av det. Hon har aldrig gett mig sitt skäl. Jag hålls att vänta på ingentinget.
Ibland om jag lyckas sluta ögonen för en timmas gång har jag tänkt att det måste vara ett tecken på att det lättar. Att hon tröttnat på våran lek.
Men en timme är 60 minuter.
3600 sekunder.
Och dom slår vidare och hennes händer ligger alltid beredda vid min dyna.
 
En kär vän till mig sa att hon hör på några sammansatta toner hon egentligen tycker är föga fördjävliga, men söver henne som en drog. Jag bad henne sända tonerna till mig. En desperation. Jag tar allt. Bara jag får blunda.
Men jag tycks resistent. Jag är fastsydd.

Jag känner att grynigen kommer väcka en tung sol. Täckt av moln. Jag är inte den som bäddar med spikmatta,

men 2880 minuter.
172800 sekunder.
Sömnlös. Mörkret blir lätt nyanslöst. Ett bäcksvart töcken.

Så jag dagdrömmer i natten, om en dröm. Om fantasin som sveper sinnet när du trodde du var för utmattad för att vara produktiv.  Och önskar.

Jag önskar att jag hade ett stearinljus med kaneldoft.