Löften är för osäkra och jag lovar att jag ska vara säker.
Januari var tommare än närmast kommande månader och då är det tomt och då är det ofotograferat.
Februari köpte jag en korg som jag ska kidnappa en kvinna med och resa till paris.
Mars tror jag att jag låg mer på köksgolvet än vad katterna gjorde.
April väntade jag mest på nästa buss.
Maj brann kökssoffan.
Juni smet jag.
Juli höggs himlen med stridsyxa.
Augusti målade jag för mycket på armarna.
September var floden vild och fotposén återkommande.
Oktober ny praktikplats.
November var spontan på nära håll. Jah, eller åtminstone sista dagen.
December var hon glad
och jag var barnvakt.
Halva året insikt om överlevnad och andra halvan ta konsekvenserna om tidigare tvivel.
Men jag överlevde visst igen.
Coolt!
Do you wanna dance? Do you wanna fight? Do you wanna get drunk and stay the night?
I'm not dead. Let's have dinner.
Dvala, det var en dvala.
En sån som flyger under jorden. Sliter tånaglarna av dig. Ljudlöst. River dina fotsulor med dina egna naglar. Hittar dina känsligaste punkter med perfektion.
Ingen står på trygg jord med en dvala.
Arten är trollbindande, det är något vackert och lockande i det ljudlösa smärtsamma. Jag tror det heter masochistiskt.
Men jag är inte helt bekväm i min hypnos. Det får mig att känna mig som en grundlurad konsument och jag hatar känslan av att någon annan helt uppenbart har fingrarna i mitt spel och tror att jag inte fattar det.
Arshole! Get your own!
Dvalan fällde mig i vilket fall som helst och jag slog huvudet ganska illa den här gången. Jag blev ganska sur. Liksom bitter av pinsamhet att jag ramlat ihop mitt i cirkeln och alla såg att lilla dvalan lyckats.
Jag lämnade med det omvärlden för en tid framöver, liksom för att hitta nya fotsulor och tånaglar. På vägen passade jag även på att klä på mig lite coolhet, utifall att, och älskade Kvinnan med ögonbrynen och the Woman lite till.
Och nu tycker jag att värmen kan komma tillbaka. Jag saknar stay upsen.
