En giljotin i fickformat, tack!
dag 1 - en bild + 6 fakta om mig
dag 2 - de värsta störande momenten i vardagen
dag 3 - ritualer innan läggdags
dag 4 - en bild på någon jag saknar
dag 5 - i min handväska
dag 6 - något/någon jag tänker på hela tiden
dag 7 - en person jag vill träffa just nu
dag 8 - en sexig låt
dag 9 - typ av killar jag faller för
dag 10 - ett kort någon annan tagit på mig
dag 11 - vad jag skullle göra om jag fick 1 miljon
dag 12 - en vardagshjälte i mitt liv
dag 13 - en dålig vana jag önskar att jag inte hade
dag 14 - en stilikon
dag 15 - en bild på mig själv för ett år sen
dag 16 - en tv-serie jag älskar
dag 17 - något pinsamt som hänt
dag 18 - mitt favo-klädplagg
dag 19 - någon jag helt enkelt inte kan vara snäll emot
dag 20 - det jag alltid bär med mig
dag 21 - ett fint minne
dag 22 - mina rädslor
dag 23 - något ätbart som gör mej galen om det inte finns hemma/i kylskåpet
dag 24 - något jag alltid säger
dag 25 - en bild på mig med en annan hårfärg
dag 26 - det här får mig att gråta
dag 27 - något jag verkligen är värd
dag 28 - det bästa som finns
dag 29 - ett tankevärt citat
dag 30 - min julklappsönskelista- När man kvällen innan ryktat hästen blank och fin och nästa dag får tillbaka den från hage med lerklockorna from hell över heeela kroppen.
- När udden konstant går av på pennan.
- Folk som äter skinkmacka eller lökig burgare på bussen/tunnelbanan, eller dricker öl. Stanken är outhärdlig.
- Buss 626
- När man inte för allt i världen kan hitta sin mobil och 3 timmar senare inser att man har den i byxfickan på byxorna som man dessutom har på sig.
- När folk inte kan läsa ens tankar när man tycker att en så viktig sak som jag tänkte på nu borde borde lysa i neon över mitt huvud, men människo-faenet svarar bara "Men hur ska jag veta när du inte säger något?!" Imbesill...
- Att inse att det mesta i livet irriterar mig, och att det mesta är väldigt vardagliga saker. Faktumet får mig faktiskt ganska depprimerad och en känsla av surkärring förstärks av det andra faktum att min tekopp är väldigt blommig och virkningen ligger på korsordet brevid mig. Tantfaktor 1000.
I ögonen på en sjukdom.
Minnesutdrag 2:
Uppsynen av henne fick mig att må illa. Hon såg så plågad ut. Hennes ångest lyste igenom skinnet likt neon. Inte ens hennes nittäckta jacka, stålhättekängorna eller den spretiga tuppkammen kunde gömma det, självhatet. Igenom hålen i byxorna såg jag dom blåmärkta knäna. Beniga och ådriga. Men jag visste inte då att hon inte kunde se det.
Aldrig.
Känna, men aldrig se.
Hennes ansikte var insjunket av stress, aptitlöshet och ensamhet. Håret luktade av gammal hårspray och rök, långa vägar.
Hon var tragisk. Och ändå var hon allt jag ville ha.
Jag var så äklad, så avundsjuk. Jag skulle kunna gett min själ för henne.
"När jag blir stor, ska jag bli som hon. Till varje pris."
Det var mitt livs första möte med en punkare på plattan. Jag var kring 5 år, tror jag.
Jag minns henne så tydligt. Hon blev min äcklade förebild, omedvetet, kanske. Jag svor att "när jag blir stor, då ska jag också bli smal."
10 år senare stog jag där. Plattan. Spottade torra låskor, blängde på fjortisar och frös i mina trasiga kläder. Genom skyltfönstret till sergelsbageriet tittade jag på tanter med kanelbullar och prinsesstårtbitar, smuttandes på kaffe. Alltid lämna sista biten, för att visa att dom hade råd. Ibland såg jag mig själv, speglas från glaset. Men jag undvek inkeln, äcklades.
Dofterna från kicks öppna dörrar blandades med lökiga hamburgare från burger king och tobak.
"Sluta andas" tänkte jag, livrädd för att fettet skulle smyga sig in i lungorna ut i kroppen.
Jag lämnade platsen.
Ett barn gick förbi med sin mamma. Hon såg länge på mig, flickan. Jag gick förbi.
"Mamma, en sån som hon vill jag bli när jag blir stor!".
Nej, lilla flicka, bli inte som jag när du blir stor. Välj frihet.
Vi gick åt varsit håll, jag och flickan med sin mor.
Jag undrar vart hon gick. Jag undrar var hon är idag. 
-S
Ok, åter ett försök att ta mig i kragen
dag 1 - en bild + 6 fakta om mig
dag 2 - de värsta störande momenten i vardagen
dag 3 - ritualer innan läggdags
dag 4 - en bild på någon jag saknar
dag 5 - i min handväska
dag 6 - något/någon jag tänker på hela tiden
dag 7 - en person jag vill träffa just nu
dag 8 - en sexig låt
dag 9 - typ av killar jag faller för
dag 10 - ett kort någon annan tagit på mig
dag 11 - vad jag skullle göra om jag fick 1 miljon
dag 12 - en vardagshjälte i mitt liv
dag 13 - en dålig vana jag önskar att jag inte hade
dag 14 - en stilikon
dag 15 - en bild på mig själv för ett år sen
dag 16 - en tv-serie jag älskar
dag 17 - något pinsamt som hänt
dag 18 - mitt favo-klädplagg
dag 19 - någon jag helt enkelt inte kan vara snäll emot
dag 20 - det jag alltid bär med mig
dag 21 - ett fint minne
dag 22 - mina rädslor
dag 23 - något ätbart som gör mej galen om det inte finns hemma/i kylskåpet
dag 24 - något jag alltid säger
dag 25 - en bild på mig med en annan hårfärg
dag 26 - det här får mig att gråta
dag 27 - något jag verkligen är värd
dag 28 - det bästa som finns
dag 29 - ett tankevärt citat
dag 30 - min julklappsönskelista
FAKTA:
Men hey, kompisar jag klarade det!
*Bockar och bugar*
FAKTA:
- Jag har extremt mycket tvångstankar och beslutsångest.
- Hemma går jag alltid i långkalsonger, 2 par raggsockor och 200åttioelva tjocktröjor.
- Jag har vigt mitt liv åt ett persikoträd och svurit döden den dagen hon lämnar mig.
- Jag kan inte lyssna på föreläsningar eller prata i telefon utan att kladda skisser. Har provat, och jag fattar helt enkelt inte vad människor försöker säga om jag inte har något att pyssla med...
- Jag har väldig svårt att komma på 2 sista faktan. Alltid.
- Jag har en förmåga att få överläkare att vilja halshugga mig, eller ge mig överdoser. Jo, det har hänt.
Men hey, kompisar jag klarade det!
*Bockar och bugar*
Jag är med och tävlar!
"But don't you come here and say I didn't warn you..."
Now the pale morning sings of forgotten things
She plays a tune for those who wish to overlook
The fact that they've been blindly deceived
By those who preach and pray and teach
But she falls short and the night explodes in laughter
But don't you come here and say I didn't warn you
About the way your world can alter
And oh how you try to command it all still
Every single time it all shifts one way or the other
And I'm a goddamn coward, but then again so are you
And the lion's roar, the lion's roar
Has me evading and hollering for you
And I never really knew what to do
Well I guess sometimes I wish you were a little more predictable
That I could read you just like a book
For now I can only guess what's coming next
By examining your timid smile
And the ways of the old, old winds blowing you back 'round
And I'm a goddamn fool, but then again so are you
And the lion's roar, the lion's roar
Has me seeking out and searching for you
And I never really knew what to do
Sometimes I wish I could find my Rosemary Hill
I'd sit there and look at the deserted lakes and I'd sing
And every once in a while I'd sing a song for you
That would rise above the mountains and the stars and the sea
And if I wanted it to it would lead you back to me
And the lion's roar, the lion's roar
Is something that I have heard before
A children's tale, the lonesome wail of a lion's roar
She plays a tune for those who wish to overlook
The fact that they've been blindly deceived
By those who preach and pray and teach
But she falls short and the night explodes in laughter
But don't you come here and say I didn't warn you
About the way your world can alter
And oh how you try to command it all still
Every single time it all shifts one way or the other
And I'm a goddamn coward, but then again so are you
And the lion's roar, the lion's roar
Has me evading and hollering for you
And I never really knew what to do
Well I guess sometimes I wish you were a little more predictable
That I could read you just like a book
For now I can only guess what's coming next
By examining your timid smile
And the ways of the old, old winds blowing you back 'round
And I'm a goddamn fool, but then again so are you
And the lion's roar, the lion's roar
Has me seeking out and searching for you
And I never really knew what to do
Sometimes I wish I could find my Rosemary Hill
I'd sit there and look at the deserted lakes and I'd sing
And every once in a while I'd sing a song for you
That would rise above the mountains and the stars and the sea
And if I wanted it to it would lead you back to me
And the lion's roar, the lion's roar
Is something that I have heard before
A children's tale, the lonesome wail of a lion's roar
-First Aid kit. The lion's roar
(kugg)-hjulen på Saga snurrar runt runt runt....
But it's too cold outside, for angels to fly.
Jösses folket vad kallt det blivit!
Hösten är här med besked. Regn. Kyla. Vind. Rusk. Mörker.
Mitt humör är att jämföra med ett höstlöv.
Jag faller konstant neråt. Men så ibland kommer en vind som drar med mig på en vals. Upp i luften. Ett glädjesprudel. Men jag fortsätter neråt. Tills jag når marken.
Där kommer jag ligga och ruttna under snö och blask hela vintern. Ätas av markens små djur.
Till våren tänker jag återfödas i någon blomma. En stark en . En maskros.
Vårens tecken. Växer sig fram genom allt. Klassad som ogräs, men djuren tycker om mig. Mammorna hatar fläckarna jag ger på deras barns kläder.
Men det bästa av allt.
När jag blommat färdigt, flyger jag iväg med vinden igen som tusentals små paraplyn.
All världens väg...
Hösten är här med besked. Regn. Kyla. Vind. Rusk. Mörker.
Mitt humör är att jämföra med ett höstlöv.
Jag faller konstant neråt. Men så ibland kommer en vind som drar med mig på en vals. Upp i luften. Ett glädjesprudel. Men jag fortsätter neråt. Tills jag når marken.
Där kommer jag ligga och ruttna under snö och blask hela vintern. Ätas av markens små djur.
Till våren tänker jag återfödas i någon blomma. En stark en . En maskros.
Vårens tecken. Växer sig fram genom allt. Klassad som ogräs, men djuren tycker om mig. Mammorna hatar fläckarna jag ger på deras barns kläder.
Men det bästa av allt.
När jag blommat färdigt, flyger jag iväg med vinden igen som tusentals små paraplyn.
All världens väg...
En såndär sådär prickfritt perfektioniskt ultimatiskt oslagbart braig dag.
Det här är en sådär totalt suverän dag när livet faktiskt känns fint. När jag är sådär upp över öronen kär i mitt Persikoträd och hon går sådär klockrent att man glömmer tiden. När jag vaknar kl 4 på morgonen och känner mig sådär jätte peppad på att åka och morgonfodra hästarna. När löven har en just sådär eldröd färg och himlen just sådär blå.
En dag som helt enkelt är just sådär perfekt att inte ens dom där ruskiga spökena i kylskåpet vågar gasta.
Men jag tror inte att jag ska utmana ödet, ändå.
Jag låter dom hållas.
Idag skiner jag.
Jo. Som solen.
En dag som helt enkelt är just sådär perfekt att inte ens dom där ruskiga spökena i kylskåpet vågar gasta.
Men jag tror inte att jag ska utmana ödet, ändå.
Jag låter dom hållas.
Idag skiner jag.
Jo. Som solen.
Måste visa att jag lever, så därav mitt tjat.
Det här är en sån dag när det är lokala skurar innan man ens passerat tröskeln.
Med andra ord mår jag vidrigt uselt idag...
Mår illa, har ångest, yrslig, frusen, krampig.
You see. A total mess.
Men jag måste samla lite res-på-dig-och-gör-något-åt-saken-styrka. Måste till apoteket och ut å rida på Peach.
Men faktumet att utomhus termometern visar på +4 grader gör inte saken mycket lättare.
Jag gör ett ynkligt försök att få i mig något varmt med en kopp irlänska drömmar med en stänk av kanel, dvs min egen te blanding.
Ångesten. Den kliar som ett vidrigt myggbett och blöder ständigt. Så mycket jag borde göra, fixa, ta hand om.
Men ingenting blir gjort. Jag orkar inte, vågar inte. Jag tar myr-steg framåt och antilop-hopp bakåt.
Varje dag av mitt liv, varje andetag tar tid. Jag står aldrig still.
Med andra ord mår jag vidrigt uselt idag...
Mår illa, har ångest, yrslig, frusen, krampig.
You see. A total mess.
Men jag måste samla lite res-på-dig-och-gör-något-åt-saken-styrka. Måste till apoteket och ut å rida på Peach.
Men faktumet att utomhus termometern visar på +4 grader gör inte saken mycket lättare.
Jag gör ett ynkligt försök att få i mig något varmt med en kopp irlänska drömmar med en stänk av kanel, dvs min egen te blanding.
Ångesten. Den kliar som ett vidrigt myggbett och blöder ständigt. Så mycket jag borde göra, fixa, ta hand om.
Men ingenting blir gjort. Jag orkar inte, vågar inte. Jag tar myr-steg framåt och antilop-hopp bakåt.
Varje dag av mitt liv, varje andetag tar tid. Jag står aldrig still.
Säljes: Levis Strauss Jeans
Mycket fint skick. Inga slitage.
Startpris: 180 kr
Frakt betalas av köpare, alt. avhämtning eller om möjligt möte var vi byter.
Test
<a href="http://www.bloglovin.com/blog/591228/skavsnigels?claim=w8me6tyvbah">Follow my blog with Bloglovin</a>
Metro Photo Challenge
Award
Fullfölj meningarna
NÄR INGEN SER ELLER HÖR BRUKAR JAG....... Sätta på Smurfhits, sjunga med och dansa sönder golvet.
JAG GÁR ALDRIG HEMIFRÁN UTAN......Block och penna.
MIN BLOGG HETER SOM DEN GÖR DÄRFÖR ATT... Jag troligen tyckte jag var jätte lustig för många år sen.
VÁGADE JAG SKULLE JAG....lämna allt och cykla till en liten by i afrika och ta hand om barn, kvinnor och djur som farit illa.
OM 10 ÁR KOMMER JAG... sitta här med min tekopp i en otrolig 30-årkris.
Jag vill ge denna award till:
Den som också reagerade på att jag hellre går hemifrån naken än utan block och penna.
She knows how to please them. But she doesn't.
Jag orkar inte mer.
Jag vet hur den här berättelsen slutar. Jag har läst sista sidan.
Jag vet precis vad alla väntar på. Ett startskott. Jag jävlas.
Klara....Fäääärdiga...gggg...GOLVMOPP!
Ingen skrattar. Men det var inte meningen heller. Det här är ingen komedi. Inte heller en tragedi. Jag var aldrig där uppe.
Det är en skräckhistoria.
Om flickan som blev galen. En historia som förskönas för åhörare. Originalet dör med dess skapare.
Jag har skrivit i nästan 10 år på den här berättelsen. Folk har bett mig sluta, eller skriva om den och till och med hitta på ett bättre slut. Ljuga ihop något.
Men nej.
Jag vet vad folk vill höra. Jag har lärt mig deras språk. Jag kan det flytande.
Men det är inte mina ord. Inte min röst.
Jag lever i en ständig maskerad. Får inte visa sanningen. Ingen hud.
Allt är paradoxalt. Ett vackert psykologiskt sockervadd som förstörs av tårarna från den inre smärtan.
Var stolt men visa det inte.
Lev men håll dig till normerna.
Du är vacker men vi måste ändra lite mer på...
Tro på dig själv och säg efter mig.
Och gå din egen väg och sväng höger nästa.
Jag svänger vänster.
She knows how to please them. But she doesn't.
And finally.
Jag vet hur den här berättelsen slutar. Jag har läst sista sidan.
Jag vet precis vad alla väntar på. Ett startskott. Jag jävlas.
Klara....Fäääärdiga...gggg...GOLVMOPP!
Ingen skrattar. Men det var inte meningen heller. Det här är ingen komedi. Inte heller en tragedi. Jag var aldrig där uppe.
Det är en skräckhistoria.
Om flickan som blev galen. En historia som förskönas för åhörare. Originalet dör med dess skapare.
Jag har skrivit i nästan 10 år på den här berättelsen. Folk har bett mig sluta, eller skriva om den och till och med hitta på ett bättre slut. Ljuga ihop något.
Men nej.
Jag vet vad folk vill höra. Jag har lärt mig deras språk. Jag kan det flytande.
Men det är inte mina ord. Inte min röst.
Jag lever i en ständig maskerad. Får inte visa sanningen. Ingen hud.
Allt är paradoxalt. Ett vackert psykologiskt sockervadd som förstörs av tårarna från den inre smärtan.
Var stolt men visa det inte.
Lev men håll dig till normerna.
Du är vacker men vi måste ändra lite mer på...
Tro på dig själv och säg efter mig.
Och gå din egen väg och sväng höger nästa.
Jag svänger vänster.
She knows how to please them. But she doesn't.
And finally.
Anledningslöst glad i en sits av anledningslöshet
Det är alltid lättare att vara glad om man har något konkret att vara glad för.
Hm...
Peach slet av sig en sko igår= ingen ridning tills den är på igen, det är kallt, och jag ska städa idag.
Jag borde med andra ord vara jätte ledsen.
Att glädjas med andra är att finna glädjen i sig själv.
?
Jag skulle kunna glädjas med Peach att hon lyckats med sitt illdåd och glädjas med mamma att jag städar och slutligen glädjas med alla köld och vinterälskande knasar att vi går mot "rätt" håll i utvecklingen.
....
Kontentan-> Då ingen utav dessa anledningar eller visdomsord varken hjälper mig eller tröstar så skiter jag dessa färdigskrivna rader och glädjs åt att jag glädjs istället.
Helt enkelt vara glad för att jag inte är ledsen, vara glad för att jag kan, vara glad för att jag helt enkelt är det utan någon specifik anledning.
Vi tenderar till att alltid behöva skylla på något, ha just en anledning till allting.
Klart att det finns en anledning, ett skäl till att det är just såhär, men frågan är hur mycket vetskapen om den anledningen egentligen ger oss? Vad får vi ut av den? Gör det mig gladare än vad jag är om jag tänker att jag är gladare enbart pga mina blodvärden, eller att jag äntligen fått sova ut?
Svar Nej.
Det är bara ödslad energi som gråmulna skäggiga professorer på världens psyk-labb kan ägna sig åt. Om det gör dom gladare. Någon kanske bjuder på tårtfika när ännu en anledning upptäcks, som för oss dödliga egentligen inte gör någon skillnad. Oftast bara skrämmer och får oss att konsumera, när vi läser om det i morgondagens tidningar.
Nej, nu ska jag glädjas mig ner till en kopp te och en katt som säkert vill ha frukost.
-S
Hm...
Peach slet av sig en sko igår= ingen ridning tills den är på igen, det är kallt, och jag ska städa idag.
Jag borde med andra ord vara jätte ledsen.
Att glädjas med andra är att finna glädjen i sig själv.
?
Jag skulle kunna glädjas med Peach att hon lyckats med sitt illdåd och glädjas med mamma att jag städar och slutligen glädjas med alla köld och vinterälskande knasar att vi går mot "rätt" håll i utvecklingen.
....
Kontentan-> Då ingen utav dessa anledningar eller visdomsord varken hjälper mig eller tröstar så skiter jag dessa färdigskrivna rader och glädjs åt att jag glädjs istället.
Helt enkelt vara glad för att jag inte är ledsen, vara glad för att jag kan, vara glad för att jag helt enkelt är det utan någon specifik anledning.
Vi tenderar till att alltid behöva skylla på något, ha just en anledning till allting.
Klart att det finns en anledning, ett skäl till att det är just såhär, men frågan är hur mycket vetskapen om den anledningen egentligen ger oss? Vad får vi ut av den? Gör det mig gladare än vad jag är om jag tänker att jag är gladare enbart pga mina blodvärden, eller att jag äntligen fått sova ut?
Svar Nej.
Det är bara ödslad energi som gråmulna skäggiga professorer på världens psyk-labb kan ägna sig åt. Om det gör dom gladare. Någon kanske bjuder på tårtfika när ännu en anledning upptäcks, som för oss dödliga egentligen inte gör någon skillnad. Oftast bara skrämmer och får oss att konsumera, när vi läser om det i morgondagens tidningar.
Nej, nu ska jag glädjas mig ner till en kopp te och en katt som säkert vill ha frukost.
-S
Tusenvägs-vägskäls-valet med beslutsångest.
Jo, nog var det länge sen jag uppdaterade. Men jag har inte orkat.
Jag har varit glad. Sen trött. Sen glad igen. Sen ledsen. Sen jätte arg. Sen lite peppad igen.
Nu? Ganska ok. Lite trött. Men efter allt städande i helgen, både i själ och rum, känns allt lite fräschare. Ljusare.
Mitt rum stannade i utveckling när jag var 13-14 år. Ungefär samtidigt som jag.
Jag är fortfarande fast i en 13 årings kropp, reagerar likadant som en 13 åring. Trotsig och naiv.
Men nu är mitt rum röjt. Utvecklat. Ljust och luftigt. Skönt.
Jag känner mig liksom genast lite äldre, mognare.
Men så har vi själen. Jag är helt ut och in, upp och ner. Jag vet inte vart jag står, eller hur. Jag vet vad som väntar i slutet av alla vägar jag kan välja. Och jag vill inte gå någon av dom.
Men jag vill inte heller stå här. Still. Jag är rastlös och vill springa, utföra och vara duktig.
Jag vill vara en lycklig och duktig, älskad och respekterad.
Men jag har inte orken, energin eller kraften. Hur mycket jag än vill.
"Men vad fan, Saga, det är väl upp till dig själv att få den energin?!"
Jo, men...
"Sluta älta och analyser så jävla mycket! Här, ta en satsumas.."
Men...
"Saga..."
Tugga, svälj. Svälj stoltheten. Svälj den för att få den. Låt den nära dig. Och stå ut.
"..Nå..?"
Den var ganska god faktiskt...
Och jag känner stoltheten. Jag tog ett litet steg.
Men åt vilket håll?
Jag har varit glad. Sen trött. Sen glad igen. Sen ledsen. Sen jätte arg. Sen lite peppad igen.
Nu? Ganska ok. Lite trött. Men efter allt städande i helgen, både i själ och rum, känns allt lite fräschare. Ljusare.
Mitt rum stannade i utveckling när jag var 13-14 år. Ungefär samtidigt som jag.
Jag är fortfarande fast i en 13 årings kropp, reagerar likadant som en 13 åring. Trotsig och naiv.
Men nu är mitt rum röjt. Utvecklat. Ljust och luftigt. Skönt.
Jag känner mig liksom genast lite äldre, mognare.
Men så har vi själen. Jag är helt ut och in, upp och ner. Jag vet inte vart jag står, eller hur. Jag vet vad som väntar i slutet av alla vägar jag kan välja. Och jag vill inte gå någon av dom.
Men jag vill inte heller stå här. Still. Jag är rastlös och vill springa, utföra och vara duktig.
Jag vill vara en lycklig och duktig, älskad och respekterad.
Men jag har inte orken, energin eller kraften. Hur mycket jag än vill.
"Men vad fan, Saga, det är väl upp till dig själv att få den energin?!"
Jo, men...
"Sluta älta och analyser så jävla mycket! Här, ta en satsumas.."
Men...
"Saga..."
Tugga, svälj. Svälj stoltheten. Svälj den för att få den. Låt den nära dig. Och stå ut.
"..Nå..?"
Den var ganska god faktiskt...
Och jag känner stoltheten. Jag tog ett litet steg.
Men åt vilket håll?
