I wanna stick my fist into your mouth and twist your arctic heart
Nej, det ser jag ju också, din dummer, men jag är rätt pepp på att skriva lite nya blad till boken, lite som en såndär liten solsken kulle, lite mysigt liksom, med små kaniner, rådjur och fåglar.
Russian roulette is not the same without a gun.
Vad f a n håller jag på med?!
Striden ska stridas.
Så låt då tärningarna rulla.
Kylan är alltid vackrast när man inte fryser.
Det är ju inte så att jag avundas er i irl-världen när jag kastar ett nyfiket öga på termometern i fönstret.
Pore cold ones.
Jag bäddar in mig i ett par filtar till och erkänner lite för mig själv att jag är kall ändå. Men lite lyckligare med livet när jag börjar få rätsida på det. Jag tjatar om ärligheten som tredje gången gilt och kroppen om långtids vanvård, vilket i sin tur gör att jag inte blir riktigt trodd i min ärlighet.
Nej. Fel.
Jag blir nog trodd. Med orden "det är för din egen skull".
Jo jag vet. Därav min ärlighet.
Jag fortsätter känna mig stoltare och stoltare över mig själv, oavsett om jag blir trodd eller inte. Jag vet. Det räcker och är det som avgör i slutet. Jag blir imponerad över vad jag åstadkommer med min beslutsamhet och hur jag utvecklat mig i hantering av ångesten och hur jag kan plocka isär ätstörda tankar, lägga ut dom och fokusera framåt. Och framför allt komma ihåg det när det tar emot också. Inte bara använda tomma ord.
Turligt, på sista tiden, har jag tenderat lyckas.
När pusslet börjar gestalta en tavla. När jag hittar Saga.
Jag har vunnit mycket på det. Att lägga korten öppna på bordet.
Det är mycket lättare att jobba med sig själv när en inte behöver gömma sig och sina ord konstant.
Jag behöver dom. Orden. Det är bland det viktigaste jag har. Och genom dom, och uttrycket har jag också förstått hur klok jag på riktigt är !
Det är så skönt att utan något konstgjort leende kunna säga att "Fan, jag är stolt över mig själv och min mognad. Utvecklan till den jag faktiskt börjar bli."
Sen är det ju självklart att hemlängtan svider. Men jag håller vid tanken och påminner mig om, att jag behöver det här nu. Bryta mönster. Vila. Lära mig gå igen. Skulle jag återvända hem till ensamheten och det jag falsk-leggade som trygghet, skulle graven vara grävd.
Jag jobbar hemifrån. Typ. Jobbar här på att livet ska bli bättre och värdigare för mig sen, hemma och för familjen. För att kunna leva. Älska.
Tusen ton lättare. I själen.
Med kvinen mot strupen gafflar jag ångest i slevar.
Mamma ska fixa middag åt mig. Träning på att släppa kontrollmanin. Men sjukdomen biter i kanterna.
Inget fett. Inget socker. Inga kolhydrater. Inga proteiner. Inga kalorier. Ingenting.
Jag måste fortsätta. Kämpa även när kämpandet ska göras. Inte ge mig. Hitta liv.
Jo. Så besticken då.
Aj jävlar. Men fan. Jo. Fast... Nej. JO!
Jo.
Jag upplever den. Dödsångesten. Dags att leva upp.
Jag gör det nu. Fan. Jag gör det.
Jag lägger in mig.
Var på kontroll i måndags. En katastrof-kontroll.
Hon sa "Du kommer dö, Saga, och du har inte långt kvar."
Hah. Jo, kul den har jag hört förr.
"Du har en vecka på dig. Max. Tänk nu, Saga. Tänk riktigt riktigt ordentligt. Vad vill du?"
AH! Panik! Vaddå?!Måste jag bestämma?! Kan-inte-vill-inte-mamma-hjälp-vad-ska-shit-när-åh-vad-fan!!
Ingen sömn inatt.
Men vad fan är det som är svårt?! Att välja att leva?! Jag vill leva. Jag vill andas. Jag vill finnas.
Då måste jag svälja.
Svälja den där jävla stoltheten. Ta hjälp. Nu. Akut.
Godnesses damn it.
Here we go again.
She knows how to please them. But she doesn't.
Jag vet hur den här berättelsen slutar. Jag har läst sista sidan.
Jag vet precis vad alla väntar på. Ett startskott. Jag jävlas.
Klara....Fäääärdiga...gggg...GOLVMOPP!
Ingen skrattar. Men det var inte meningen heller. Det här är ingen komedi. Inte heller en tragedi. Jag var aldrig där uppe.
Det är en skräckhistoria.
Om flickan som blev galen. En historia som förskönas för åhörare. Originalet dör med dess skapare.
Jag har skrivit i nästan 10 år på den här berättelsen. Folk har bett mig sluta, eller skriva om den och till och med hitta på ett bättre slut. Ljuga ihop något.
Men nej.
Jag vet vad folk vill höra. Jag har lärt mig deras språk. Jag kan det flytande.
Men det är inte mina ord. Inte min röst.
Jag lever i en ständig maskerad. Får inte visa sanningen. Ingen hud.
Allt är paradoxalt. Ett vackert psykologiskt sockervadd som förstörs av tårarna från den inre smärtan.
Var stolt men visa det inte.
Lev men håll dig till normerna.
Du är vacker men vi måste ändra lite mer på...
Tro på dig själv och säg efter mig.
Och gå din egen väg och sväng höger nästa.
Jag svänger vänster.
She knows how to please them. But she doesn't.
And finally.
Kaospassageraren
Jag simmar i tvångstankar, ångest.
Mitt hjärta orkar inte, tar raster.
SCÄ ringde häromdagen. Vikten saknas på pappret.
Jag hann inte fylla i, hann inte kolla, jag vet inte.
Hon tycker att jag är oseriös. Tar tid. Inte värd att ödsla hjälp på.
Samtalet tar slut. Konferensen börjar.
Jag står själv. Kvar. Utan hjälp.
Paniken stiger i halsen. Alla tittar. Alla ser. Alla fattar vad det handlar om.
Mamma! Ring mamma.
Stackars mamma...
Hem, fort hem!
Ny dag.
Omstart. Planera. Styra. Bestämma. Schema.
KRASCH!!
Ny plan inkräktar...
Stranden.
Å n g e s t.
Stranden vs hemma.
Ångest vs trygghet.
Mycket folk. För mycket folk. Tusentals. Miljoner!
Tryggheten vann. Då kan jag gömma mig. Då ser ingen mig. Ingen ser min kropp.
Jag är en svag insekt. En skalbagge på rygg. En äcklig spyfluga.
Allt man hör är ett irriterande surr.
-S
Kulspets-spetsad.
Nästa... SCÄ.
...och jag vill dö....
-S
