"Jag vägrar!!"

Jag skar halsen av mig själv med dom orden.
Två små ord.
Blodiga. Skoningslösa.
Förstora för att sväljas. Eller alls tas tillbaka.
Nej.
Dom blev kvar där. Utanför min mun. Min kropp. Kallare och hårdare ju närmare vintern kom. Hann aldrig riktigt tina innan nästa.
Det ilar i tänderna när jag försöker bita i dom, krossa dom, göra valet av ord o-gjort.
Men det enda som krossas är mina vittrande tänder. Jag förlorar.

Jag har alltid haft det så svårt med den biten. Att acceptera. Att förlora.
Ansiktet.
Sinnet.
Modet.
Hela spelet.

Jag slåss ständigt mot berget. Blåser mot vinden. Klöser mot tigern.
Möter förlusten.
Den är alltid lika självklar och förutsagd. Jag vet inte varför jag envisas med att utsätta mig för den.

Dom säger att envishet och styrka är något bra. Jag tvivlar.
Dom säger att man aldrig ska sluta tro. Jag tvivlar.
Och dom säger det aldrig blir helt mörkt.

....

Envishet håller mig kvar. Jag söker ständigt styrka för att förlora den. Tron distraherar mig med sin ovisshet.
Och att det aldrig blir helt mörkt?

Det är därför jag sover med lampan tänd.

-S