Jag orkar inte mer.

Jag vet hur den här berättelsen slutar. Jag har läst sista sidan.
Jag vet precis vad alla väntar på. Ett startskott. Jag jävlas.

Klara....Fäääärdiga...gggg...GOLVMOPP!

Ingen skrattar. Men det var inte meningen heller. Det här är ingen komedi. Inte heller en tragedi. Jag var aldrig där uppe.

Det är en skräckhistoria.
Om flickan som blev galen. En historia som förskönas för åhörare. Originalet dör med dess skapare.
Jag har skrivit i nästan 10 år på den här berättelsen. Folk har bett mig sluta, eller skriva om den och till och med hitta på ett bättre slut. Ljuga ihop något.

Men nej.

Jag vet vad folk vill höra. Jag har lärt mig deras språk. Jag kan det flytande.
Men det är inte mina ord. Inte min röst.

Jag lever i en ständig maskerad. Får inte visa sanningen. Ingen hud.
Allt är paradoxalt. Ett vackert psykologiskt sockervadd som förstörs av tårarna från den inre smärtan.
Var stolt men visa det inte.
Lev men håll dig till normerna.
Du är vacker men vi måste ändra lite mer på...
Tro på dig själv och säg efter mig.
Och gå din egen väg och sväng höger nästa.

Jag svänger vänster.

She knows how to please them. But she doesn't.

And finally.