Hon är en krigare.

Den starkaste jag mött. Och jag undrar alltid.
 Hur hon går sina steg. Hur hon drar sina andetag. Hur hittade hon sin styrka.
Och var gömdes den jag önskar jag hade.

Jag vet att hon känner smärtan. Jag kan se.
Men det överkommer hon. Varje morgon. Varje natt.
Hon är skadad av många år på krigsfältet.
Har posttraumatiska uppleverser.
Jag ser det.
Men varje morgon. Varje natt.
Hon knyter skon.
 Igen. 
Lämnar sina barn.
Igen.  
Sköter sitt jobb.
Igen. 
Hämtar sina barn.
Igen.

Jag är en börda för hennes barm. Och när tanken påminner mig.

Jag är hennes posttraumatiska krigsfält.
Och även nu. Som en evig påminnelse av den bittraste av smärtor.
Hon har ofta frågat mig vad hon gjort fel.
Och jag vill säga henne sanningen.
Det var aldrig ditt fel.
Hon ger om igen. Jag tar och ger henne mer av smärtan.
Så otacksamt och egocentrerat.
Men ändå ger hon mig igen. Sin moderskap.
Hon är min mor.
Jag är hennes blod.

Om jag kunde ge dig.
Allt det där du ville ha.
Alla drömmar du önskar som ligger osagda i ditt sinne.
Du skulle få allt. Den finaste.

Hon är min mor.
Jag är hennes blod.

Ge mig plåster låt mig aldrig förblöda.

Jag är hennes blod.