Shitet ger mig fler diagnoser än vad en hel säsong av cityakuten nämner.

Vi börjar såhär:

 

Nej -  Jag ursäktar mig inte blogg-eko och...

Nej - Jag ber inte om förståelse eller ömkan till anledningarna och...

Nej- Jag kommer inte sumera allt i ett inlägg men...

Ja - Lite löst kan jag ju rådda i det så får du helt enkelt fråga om du vill veta mer.

 

Så såhär är det liksom;

 

1. Jag flyttade hemifrån för ca 2 månader sen, stress i sig, men det adderat med min fullkomligen hopplösa mage ledde återigen till inläggning på kirurgavdelning.

 

2. Min sömnlöshet gör mig opepp på det mesta.

 

3. NYTT JOBB! Kattstallet, tar hand om övergivna/vanvårdade/hemlösa katter.

 

4. Att försöka få bukt på alla dessa viktiga papper som är så holyfuckingfinspråkiga att enbart högsta hönset (på semester) i höghuset kan tyda det och dessa mindre höga höns (sommarvikariater) på nedre våningen ska försöka förklara och läser bara det jag redan läst för att sen konstatera att jag nog ska kopplas vidare till dennes kollega (handledare för vikariaterna) som efter ytterligare 15 minuters telefonkö kortfattat säger att högsta hönset (på semester) återkommer om några veckor (ring inte denne, denne ringer dig). Punkt.

 

5. Jag har fortfarande inte hittat min dröm-ukulele. Fuck it.

 

Och detta satans fan att det inte finns någon folkhögskola i stockholm med genusperspektiv. Jag vill bo i göteborg.

 

Summan utav detta inlägg:

 

Ta hand om din kropp (ja, den enda du har/kommer få) för samhället gör det inte och förvänta dig inte att alla vill kela med dig, du vet aldrig av bara en blick vad denne har i sitt förflutna och om du är sjuk- "försök ta dig i kragen va och red upp denna jävla röra som samlats för fan och låt för i helvete bli att klaga din klenis, gör det som en karl för faan"(observera att detta inte var mina ord.-författarens anm.) och lägg inte drömmar på hyllan, dom blir så lätt dammiga där.

Ah juste!

Ge mig folkhögskoleförslag med genusvetenskap/genusperspektiv.

 

Pusstypahtackochsenbatjahejdå.

 

 

Förstår absolut vad du menar, har också hört att man ska hålla sig ifrån träning ett längre tag efter man har nått sin normalvikt.
Men samtidigt vet jag att jag gör det av rätt anledning idag, och så länge jag vet det så tar det ingen skada känns det som. Som sagt så älskade jag att springa långt innan jag blev sjuk och det var INTE av hälsosamma, nyttiga skäl utan enbart för att jag älskade känslan.
Sen tycker jag också att bara för att man en gång varit sjuk i anorexi betyder det väll inte att man aldrig ska kunna röra på sig, att man alltid ska äta "onyttigt" osv.
Men för att göra det klart kommer jag lite börja med springningen än. Detta var mest bara en engångsgrej, ett litet experiment som jag och min behandlare gjorde. Jag lovar att jag kommer ta det jättelugnt med träning för jag vill, som du, ALDRIG tillbaka ner i den skiten igen och inte heller dra på mig en massa andra tvång.
Tack för att du är så fin att du bryr dig. Jag bryr mig om dig med ska du vet!
Lovie