Det är ju inte så att jag avundas er i irl-världen när jag kastar ett nyfiket öga på termometern i fönstret.
Pore cold ones.
Jag bäddar in mig i ett par filtar till och erkänner lite för mig själv att jag är kall ändå. Men lite lyckligare med livet när jag börjar få rätsida på det. Jag tjatar om ärligheten som tredje gången gilt och kroppen om långtids vanvård, vilket i sin tur gör att jag inte blir riktigt trodd i min ärlighet. 
Nej. Fel.
Jag blir nog trodd. Med orden "det är för din egen skull".
Jo jag vet. Därav min ärlighet.

Jag fortsätter känna mig stoltare och stoltare över mig själv, oavsett om jag blir trodd eller inte. Jag vet. Det räcker och är det som avgör i slutet. Jag blir imponerad över vad jag åstadkommer med min beslutsamhet och hur jag utvecklat mig i hantering av ångesten och hur jag kan plocka isär ätstörda tankar, lägga ut dom och fokusera framåt. Och framför allt komma ihåg det när det tar emot också. Inte bara använda tomma ord.
Turligt, på sista tiden, har jag tenderat lyckas.