I wanna stick my fist into your mouth and twist your arctic heart

Det här med min mage.
 
När jag var riktigt liten slet jag i den och slog på den, sov med skärp för att, ja, skärpa den.
När jag började skolan fick den inte tillräckligt med mat och fick börja skumpa med på långa joggingar och träningar.
När jag slutade skolan blev den liggande, tryckt mot ryggraden, avstängd i väntan på besked från hjärnkontoret.
När jag gav beskedet från hjärnkontoret och högre makter tvingades den att börja jobba igen, men den hade ju tappat all sin kraft.
När hjärnkontoret drog in på personalstyrkan blev magen avstängd igen. 
 
Och så fortsatte den historian pendla mellan smärtor, morfinsprutor, blåljus och ångest.
 
Och sen har jag (trumvirvel) mage (cymbal-kling) att vara sur över att den förstör mitt liv.
What goes around, comes around. 
 
Men det värsta är nog ändå att inte begripa vad som är felet, varför jag har ont, varför jag kräks blod, varför den inte fungerar mer än en gång per månad som bäst (förstoppning (förlåt intimiteten men jag pallar inte bomullsord)).
 
Och vad kan jag gör för att det ska bli bättre?
 
Ingen vet.
 
-" Ja, din historik är ju inget att leka med..."
 

Nej, det ser jag ju också, din dummer, men jag är rätt pepp på att skriva lite nya blad till boken, lite som en såndär liten solsken kulle, lite mysigt liksom, med små kaniner, rådjur och fåglar. 
 
Dom ville uppenbarligen få slut på mitt jidder. Sprutan kom fram igen.
 
Men nu spårade jag ur igen, även om jag hade en så klar syn utav hur det här skulle bli. Men det här med att hålla mig på spåret är ju ändå inget jag är van vid så det hela blev ändå rätt ok.
 
Någon annan som har det såhär?
 
Ämnet är så nertystat, jag vill lyfta det locket.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0