Vi föddes i samma huvud.
Den krälar. Den lever. Bultar misstänkt taktfullt.
Jag håller om, täcker så ingen ska se. Jag ser inte att ögonen talar sanningen.
Det är omöjligt. Det kan ingen se med en trasig spegel.
Jag har slutat lova att jag inte ska detonera. Jag kan inte hålla takt med Den.
Jag har slutat säga att jag lämnade Den hemma. Slutat lova att träffa någon utan Den.
Ingen människa lämnar sitt huvud på köksbordet och går levande därifrån.
Ursäkterna finns ännu. Jag säger alltid förlåt. Till alla. För existensens skull. För säkerhetens skull.
Du är inte sån, Saga, inte en Sån.
Det här med identitet är en så delad fråga.
Det finns något siamesiskt i oss. Någon som är missnöjd med Den enes andra. Någon som inte klarar sig själv.
Den del av mig har ett annat namn.
Och hon hatar mig.
Kommentarer
Postat av: Lissie
Hittade precis hit! Ville bara säga att jag gillar ditt sätt att skriva, du har en speciell stil liksom. Skickar lite pepp också, det kan man aldrig få för lite av.
Svar:
Saga
Postat av: Karolina
Det är sant, vi kan förändra. Känns bara så hopplöst när hela samhället verkligen är "ätstört". Känns som man inte kan förändra något som är så rubbat och inpräntat i folks huvuden. Men som sagt, jag hade nog aldrig fått upp ögonen för detta om jag aldrig gått igenom det helvete som jag faktiskt gjort.
Trackback
