Vi är i ett mellanskede.

Jag säger att jag inte vet vem jag är. Du säger att det är meningen.

Jag tvivlar lite för det är inte alls kul. Det är vidrigt, rent ut sagt. Jag hatar det. Det kan inte vara så illa att det är så det ska vara. Kan inte.

Tårarna sticker och svämmar över. I flod.

En timme.

Två timmar.

Tre. Fyra. Fem. 

 

Jag ifrågasätter även värdet, i att gå fast jag inte borde och andas för att låtsasförbättra.

"Var inte elakare än du redan varit."
Men sårskorporna är fortfarande tydliga. Jag kunde lätt lägga ett snitt i varje, skinnet har inte gått ihop än, det skulle inte behövas mycket tryck för en skvätt lättnad.

 

 

Ett övervägande. Ge mig ett bud. Och ge mig förihelvete mer än förra gången för den skiten kom jag inte långt på!
 Och för övrigt är jag jävligt trött på pladdret som surrar och onödigheterna ni skriver ut och vad fan är det för fel i att backa ur och gråta när det gör ont och flippa när någon säger något dumt och jag känner mig skadad och blåmärkena försvinner inte fast ni sa att dom skulle och fan ta klyschor för dom gör bara dockhus!

 

Jag är och förblir ett schackbräde.

 

Någon av dom vinner. Svart eller vit.