Ensamheter Saga

Han står där å ser på mig. Mumintrollet. Varför är din värld så bekymmerslös?
Jag säger: "Du är ju, alldeles,blå..." å frågar honom om han inte ska ha lite te, iallafall.
Han ser bara likgiltigt på mig. Ingenting förändras, i hans lilla ansikte av plast.
Jag kommer på, mig själv, med att jag älskar honom. Jag älskar ett troll av plast.
Patetiskt... Jag som inte ens kan älska mina egna gener ömsesidigt, sitter nu här, å förklarar min kärlek till ett troll.
Av plast. Å jag kommer på ,mig själv, igen, om var jag är. (H)är ensam.

Hon fyllde ännu ett år idag. Hon måste, vara trött, på samma sång år ut å in. Så många år. Ut å in. Jag ville glädjas henne, men... Men jag kände mig nog mest bitter. "Ifrågasätt mig inte, jag vill inte ha dig efter mig!" men jag menade ju bara, "God morgon".
Jag tog dom 14 stegen upp, igen, till min vrå, för att få bli, lite, åtminstone, ensam.

Nu faller de Stora Vita igen. Fort. Hejdlöst åt olika håll. Jag tänker, att jag också skulle vilja, bara prova, vara en av de Stora Vita. De måste ju ha det sådär, fruktansvärt roligt. Lalla omkring i luften, tillsammans å aldrig vara ensamma.
Ensam. Ensamhet. Ensamheter.

Ensamheter Saga



Kommentarer
Postat av: Stina

Du skriver såå träffande Saga!!!! <3

2010-12-23 @ 10:19:18
Postat av: saga

SV Stina:

Jag vet inte riktigt om jag ska säga "Vad kul att höra!" Nej, det blir fel... Men meningen med en text är väl att den ska träffa läsaren, å då är det väl en bra sak. Tack Stina, å vad kul att du hittat hit!<3

2010-12-23 @ 20:01:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0