Idag har jag upplevt lite nostalgi, tidsresa, kalla det vad du vill.
Jag och Knoddis red ut på våra fina springare i skogsdungen och busade och snattrade.
Och vad jag saknat henne...

Tack...

Annars sprang jag runt i stallet som en lobotomerad höna. Gjorde mitt jobb.
Jag insåg någonstans vid hörummet att jag inte tänkte. Jag gjorde allt på automatik. Lät huvudet bara sitta på, hänga, i nacken.
Jag var verkligen helt slut. Är.
Men om jag tänker på det hela tiden, hur trött jag är och hur tungt allt är, orkar jag inte. Pfrm!
...Det gör ju ingen.

Så jag rusade och bar och konkade, sen tryckte jag på den gröna luren och mamma hämtade mig. Hon ser direkt igenom att jag är utpumpad. Jag försöker skoja bort det.
Men ingen skrattar.
Vad är inte värre än när man skämtar och tystnaden talar?

Men jag försökte halvhjärtat smita från det, först in i duschen och sen hit, till min lilla Asus.
Jag kom presic också på att mamma köpt hem massor av nya garn. Jag började frossa i dom som ett barn i godisskålen, för att minuten senare inse att färgerna jag behövde för mitt arbete saknades...
Gr...
Såååå....
Jag väntar helt enkelt snällt med virknålen söndertuggad av abstinens av att få fortsätta med min kofta på att komma till Rusta och köpa den rätta färgen.

Jaja...Den som väntar på något gott...

....

Ordspråk kan ta sig. Stämmer sällan. Klyschiga.

Jag skriver av mig lite grann, sen åker vi snart, om en halvtimme, mot arlanda, lämna pappa och sen rusta.

Hörs.